I torsdags var det det näst sista Sommarcupsträningstävlingstillfället. (aaahhh! vilket långt och trevligt ord, fast jag är inte riktigt nöjd, borde kunnat få till det i alla fall liiiite längre). Jag hade fått i uppdrag att fixa banor. På torsdagsmorgonen skrattade jag lite grann åt mig själv när jag la ned mina snart skrynkliga banskisser i jobbryggsäcken (ville dubbelkolla under dagen om dom "dög"). Det jag fnissade lite åt var att jag hade rivit ur tre helt vita pappersark ur en fådd anteckningsbok, och sedan hållt upp pappren mot datorskärmen och sen försiktigt, försiktigt kalkerat av mina påhittade banor (jag innehar alltså banritarprogram modell urgammal gratisvariant, men ingen printer).
Proffsen använder numera sina I-Pads under banbygget - jag hade inte ens "nymodigheten" rutat papper. :) Fast å andra sidan, om batteriet skulle ta slut så funkar mitt orutade pappersark ändå. Hmpf!!
Först ut Blåbärsklassen (för jyckar som ännu inte har tävlat officiellt). Min tanke var att göra en enkel, klassisk "M-bana" (banan slingrar sig likt ett M) med sidbyten medan jycken forcerar böjda tunnlar. Banan hade två medvetna klurigheter: De tre första hindren stod inte på en helt rak linje plus att hindret innan målrakan (det högra benet i M:et) stod på ett lite längre avstånd = risk för vägran om föraren hade för bråttom mot målrakan. Jag menar, liiiite elak är jag i alla fall. :)
Vänta! Jag ska kolla hur många som kom i mål.... *kollar resultatlistan*
Sammanlagt alla storleksklasser: utav 19 startande kom 9 i mål. Med andra ord, så är en simpel, vanlig M-bana svår nog för rookie-hunden. Det behövs inga extra svårigheter, utan störningen av att vara på (tränings-) tävling med publik, domare och nummerskyltar samt att köra en hel lång bana räcker liksom - antagligen både för hund och förare.
Hinder 1-3 är på en rak linje. Synvilla pga mitt fina ban-kartapapper har blivit lite buckligt (vilket också mycket väl kan hända en elektronisk I-pad.. eller inte, då).
Nästa klass, vanlig Hoppklass. Vi brukar ju på Sommarcupen köra växelvis en normalsvår bana (klass 2, typ) och en svår bana (klass 3-modell). Min tanke var att Hoppklassen skulle bli den svåra banan. Jag hade också i bakhuvudet att vi framför allt skulle slippa flytta på tunnlarna, så att banbygget skulle gå lätt och smidigt.
Banan började med en trehinders hopp-raksträcka med långhoppet (som en liten smärre klurighet), och sen efter denna fartiga spurt kom... "idioten". Ja, ni vet den där träningsövningen då man kutar fram och tillbaka till vansinne med tvärnitar i vändorna. Hehe! Oj, vilka sura miner, rynkade pannor och trängsel under banvandringen. Hehehehe!
När man sen väl kom ur "idiot-springandet" så hamnade man strax "ur asken i elden" med ett staket med en tunnel som låg och lockade förädiskt i linjen. Oj, vad det suckades!! Resten av banan var i princip att bara kuta på.
Nu ska vi se utfallet... *resultatlista kollas*
Av 34 startande kom 15 i mål. Om jag minns rätt, så var nog den förädiska tunneln som ställde till det för de flesta. "Idiot-springet" där det mesta suckandet var under banvandringen gick för de flesta riktigt bra. Så det var lite "ur askan i elden", speciellt för alla hundar som älskar tunnlar.
Hinder nr 17 stod mer åt vänster i en "nästan-rak" linje med hinder nr 15-16.
Avståndet mellan hinder 13-14 var nog kortare än på kartan.
Sista klassen, Agilityklass. Den var ju tänkt som den "lätta" klassen. Hmpf! Det blev ju inte riktigt så. Eftersom vårt A-hinder är under all kritik, så bytte vi ut det mot en halvkort tunnel. Detta hinderbyte blev dock ödesdigert!
Efter A-hindret skulle man runda ett hopphinder (ta det bakifrån), och för att göra det svåra ännu svårare, så låg ju en tunnelöppning i hundens linje och frestade lite vackert. Min tanke var ju under banritarstadiet att det inte skulle bli så väldans jättejättejättesvårt (bara jättesvårt) - om man har en jycke som är vältränad på kontaktfält - som man ju sig bör ha. Fast nu när det blev en tunnel istället för A-hindret, så blev det ju en helt annan sak. Och det tänkte jag inte på just då under banbygget. Klantfia! Jag skulle ändrat till att man skulle ta hopphindret framifrån och sedan göra en U-sväng tillbaka. Med den frestande tunnelöppningen var det ju svårt nog.
Det var ändå flera som klarade av denna svåra klurighet galant! Kul och till och med riktigt vackert att beskåda!!
Den allra första svårigheten var dock efter balansbommen (andra hindret), där många hundar antingen hoppade kontaktfältet och/eller rusade in i fel tunnelingång (som jag så lömskt hade bestämt att den skulle ligga där och fresta alla tunnelälskande hundar). En anledning till att så pass många hundar slarvade med detta kontaktfält var måhända att flera förare hade så rackarns bråttom att visa rätt tunnelingång - och då blev hunden lite "lurad" att hoppa av för tidigt.
Jo, det blev en till tunnelfälla efter slalom och ett hopphinder, där man inte skulle ta tunnelingången framför hundens nos. Min lilla tanke var att premiera alla som har hundar med självständigt slalom, och därför skulle ha "all tid i världen" att lotsa hunden på rätt spår och visa in i rätt tunnelingång.
Förresten så var det lite "idiot-spring-stuk" även på denna bana.
Nja... så lätt blev ju nu inte denna bana - närmare tvärtom. Sorry! Men antagligen ganska kul och utmanande.
"Ska hon säga! Hon som inte ens själv kutade banan.", tänker ni som var där. Nä, jag och Pingu körde vår egen alternativa väg (påhittad och utklurad under banvandringen precis som alla ni andra) eftersom Pingu ännu inte kan några balanshinder.
Okej, nu ska jag kolla resultatstatestiken...
Utav 32 startande kom 7 (sju) i mål. Bedrövligt! Den banan fick inte godkänt från min sida! Alltså som den "lätta" banan på vår fina Sommarcup. Fast å andra sidan så diskade sig många frivilligt på balansbommen när deras jyckar skuttade så glatt över kontaktfälten. De valde alltså att ta om från början, så jycken (och föraren) lär sig, så det blir rätt på riktiga tävlingar - förhopp(!)ningsvis. Jag menar, det är ju precis det här som är det braiga med träningstävlingar; att man gör om, gör rätt i tävlingslik situation.
Den här bilden har inte mycket med saken att göra, förutom att det är en agilitytävlingsbana. Anledningen att jag valde just denna bild som "text-paus" var för att jag faktiskt hade glömt bort den. Gromit och jag tävlar på Solna-Sundbyberg BK (tror jag). Mats Nelson har fotat.
Det är lite klurigt det här att tänka ut banor... jag menar, om man vill få till det så att banan - eller i alla fall största delarna av den - passar alla ekipage (eller så många som möjligt), så att alla (de flesta) får något bra att träna på. Sommarcupen är ju framför allt en träningstävling.
Banorna ska/bör ju vara så pass svåra att det blir en liten/större utmaning, men samtidigt får de inte bli så pass svåra, så att det känns oöverkomligt, för då är det stor risk att folk tappar lusten, och motivationen att köra agility. Man får inte skrämma iväg folk, ju! För då har man ju helt klart tappat vitsen med det hela.
Fast det kluriga är ju att vi alla - och även hundarna - är olika; man tycker ju olika saker är olika svårt/lätt. Hur som helst så är jag nöjd med banorna i sig själva, men ingen av dom var den "lätta" banan. Just nu känner jag lite revanchlusta, att klura ut fler - bra - banor.
Som domare (och andra funktionärer) så får man även tampas mot vädrets makter - precis som brevbäraren; posten ska delas ut trots regn, storm och orkaner. :)
Jag fick sedan uppdraget att döma i small- och mediumklass. Jag har ju under årens lopp lärt mig att stå ut med att vara domare vid inofficiella tillfällen (såsom kursavslutning, KM etc). Förr i tiden riktigt avskydde jag domarrollen. Numera går det an, typ. Kanske jag till och med kan tycka det är både intressant och kul, just det där att man verkligen står på första parkett och får nöjet att beskåda så många duktiga ekipage, som klurar ut sina handlingslösningar på olika sätt under banans lopp. Man blir också liksom inbjuden att dela deras mödor, glädje och vinster, typ.
Men dessa kontaktfält... De borde förbjudas!! Jag ser inte! Jag hinner inte se om det verkligen är en tass på eller inte. Så om jag känner mig osäker så kör jag hellre fria än fälla-stuket - och försöker hålla en konsekvent linje. Fast... en av jyckarna tycker jag är sååå fasligt ful, så den fick en femma ändå; där blev det hellre fälla än fria. *en stunds tystnad, av chock, av förvåning..?* Nääää! Jag skojar bara. Alla fick samma bedömning oavsett skönhetstatus. :) :) :)
Vad jag har lust att sätta hit en bild på en riktigt ful hund, men... :)
Det gnälls ju en hel del på domare och banor på Fb etc - och så gnälls det på att det gnälls: "Vi måste vara snälla mot våra domare och tävlingsarrangörer, så de inte lägger av!", skrivs det lite då och då.
Mmm. Det stämmer, vi måste vara snälla, och visa förståelse, respekt... men samtidigt så måste även domare etc vara "snälla" i sin tur. Jag anser att en bra domare vet vad han/hon vill, är kunnig i sitt gebit samt är mycket lyhörd, men kan argumentera för sin sak.
En bra domare är medveten om att han/hon är i en utsatt position; att folk kan (i sin nervositet eller besvikelse över dåliga resultat?) ge ganska hård kritik, och också kunna hantera detta, att inte ta det för personligt. Det borde ingå i domarutbildningen, men det kanske det gör? Vad vet jag? Samma sak är det egentligen även med instruktörer, tävlingsledare, funktionärer... egentligen allt där man på något sätt "sticker ut" från den stora gråa massan.
Jag minns en inofficiell agilitytävling för mååååånga år sedan (jag tävlade med Keaton), där en domar-rookie dömde. Jag råkade höra efter loppet hur han beklagade sig till en kompis: "Aldrig mer! Aldrig mer jag ställer upp som domare!!" Han hade visst fått en del kritik, som var mer eller mindre hård. Jag tyckte synd om honom.
Det är inte lätt att döma. Det är något som de tävlande borde veta och förstå. Jag försöker dra mitt strå till "domar-förståelse-stacken" genom att på agilityfortsättningkurserna låta (tvinga?) kursdeltagarna turas om att få vara i domarrollen när vi kör banor. Efteråt brukar kursdeltagarna spontant påtala hur knepigt det är, att man liksom inte har tid att tveka - och att det är väldigt kul att iaktta ekipagen på "första parkett".
Sticker man ut huvudet får man liksom skylla sig själv.
Äh, sluta tycka synd om domarna nu. De får väl för sjutton skylla sig själva om de är så dumma och ställer sig mitt på planen alldeles ensamna och övergivna. :) Hur gick det för Pingu på Sommarcupen?
Okej... Jo, tack, det gick bättre än förut. Vi åstadkom en disk, disk och en disk. :) Förbättringen var att Pingu inte fick tillfälle att "mingla" med publiken en endaste gång, Fast det var med stor hjälp av framför allt Catherine, Anneli och Rosie, så lyckades inte Pingu med sin banrymmarstråt. Tack för hjälpen!!
I Blåbärsklassen råkade han ta en tunnel åt fel håll (om jag minns rätt) efter ett litet "publikmingelförsök", men jag brydde mig inte eftersom vi kom in i ett bra flyt.
I Hoppklassen lyckades vi till och med att köra ett felfritt slalom. Och i Agilityklassen (där vi körde helt egen väg) så toppade vi med att köra lite skikthandling (hinder 6, 5, 4 medan jag stod på andra sidan tunnel 3). :) Han har faktiskt ganska bra hindersug, lillgrabben!
Lite komiskt tyckte jag det var när jag tar ut Pingu ur hundburen och han voffar och gläfser hysteriskt, och nån säger: "Han är laddad!" Jag antar att man menade att han var taggad för att köra agility, men det komiska var att lillkillen voffade - åt andra hållet, mot några söta svartvita jyckar. Pingu tror nämligen nu (önsketänker) att alla svartvita hundar i bordercollie-modell är löptikar. :) Det är inte lätt att vara liten.
Pingu tjuvstarta? Nä, aldrig!! :)
I Hoppklassen så tjuvstartade han, men jag såg mellan fingrarna. Det är lite knepigt det där, att fatta beslut, så där bara. Anledningen att jag släppte igenom tjuvstarten var för att han faktiskt ville köra banan trots hans förälskelse i svartvita BC. Om jag hade brutit, så fanns det en överhängande risk att han skulle flyga iväg till sin käraste istället. Det gäller att välja sina strider, typ. Men tjuvstarter får inte bli en vana! Så jag var väldigt på i Agilityklassens start. Han var på väg, men där fick han tji!
Jag blev förresten lite glad över att nån tyckte att jag tränade honom bra. Det var kul!! :)