Förra helgen var det Lucia Cup här på hemmaklubben - Österåkers BK:s stora lydnadstävling - i dagarna två. Och vad kan jag berätta om det då? Nada! För jag var inte där. Jag såg varken alla de tända, tjusiga marschallerna som kantar hela vägen upp till klubbstugan eller nåt lucia-tåg,. Jag såg inte heller när de tävlande (kl. 2 och uppåt) bjöds på glögg och pepparkakor bakom planket under platsliggningen. Jag såg inte heller när hemmaekipaget Matilda och Immze - förra årets cupvinnare - försvarade titeln, men med typ minsta marginal gick Lucia Cup-vinsten till golden retrievern Karin (!). Matilda och Immze kom tvåa. Hm? Jag borde förstås nu ta reda på vad Karins husse heter, fast... jag gör det sen - eller inte. Äsch! Vill ni veta så får ni faktiskt bemöda er att klicka typ här och flyga iväg till ÖBK:s hemsida, där resultatlistan finns. Va´ nu inte lika lat som jag. ;)
Jag har nu varit medlem i ÖBK/ÖHU sedan 1991 - och jag har aldrig varit på plats vid denna - ÖBK:s stora stolthet - lydnadstävling. Med andra ord har jag med berått mod "missat" 20 stycken Lucia Cuper. Det ni! Undrar hur många fler än jag - som ändå är relativt mycket involverad i klubben - som har denna "merit" i ryggraden. Innehar jag måntro rekordet i "missade" Lucia-cuper?
Eftersom jag nu inte var där, så har jag ingen bild från Lucia-cuptävlingen. Jag har inte heller varken bild på marschaller, glögg eller pepparkakor, så denna lykta från hemma på tomten får istället duga som illustration.
Vad kan jag mer berätta då?
Jo! Idag när Spirou, Gromit och jag går från jobbet mot bilen för att sedan åka och hämta Wilbur (som var hos min brorsa), så blir vi anfallna av en skräckinjagande och hiskeligt gigantisk... söt liten spetsliknande jycke.
Vi går längs kanalen i det svaga skenet från gatubelysningen. Vi strosar där i lugn och ro. Spirou och Gromit snoffsar i gräset - intet ont anande av den strax annalkande faran. Jag hade dock redan spanat in den lösa hunden, som spatserade lite för sig själv en bit ifrån sin barnvagnsförsedda matte. "Hm..? Ska jag retirera in på den andra gångvägen, tro?", funderade jag medan jag iakttog det snart mötande ekipaget. "Äh! Vadå? Vi ska väl för sjutton kunna möta en lös hund!", bestämde jag mig sturskt. Så vi fortsatte framåt...
Den halv-lilla hunden ser oss, och går med bestämda steg mot oss. Matten med barnvagnen tycks vara i sin egen lilla värld. Men plötsligt så vaknar hon faktiskt till - men alldeles för sent.
Den främmande spetsen, Spirou och Gromit gruffar nu ganska ordentligt. Men eftersom jag ser att de alla tre gruffar med öppna käftar så tar jag först lite lugnt - jag står bara tyst i några sekunder och håller emot i kopplen. "Att jycken inte ger sig!", tänker jag lite förundrat eftersom han faktiskt helt klart är i underläge med Spirous och Gromits springer spanielkäftar som ilsket käftar emot den uppkäftige främlingen (väldans många käftar blev det ;))
Efter några sekunders gruff så lägger jag mig i slagsmålet. "Nej!!! Du ska inte bråka med mina hundar!!", vrålar jag med mitt urgrundsvrål, och motar iväg den främmande jycken, som genast tar till flykten. Även mina egna två byrackor tystnar genast och stannar upp. De ställer sig typ bakom mig.
Kvinnan med barnvagnen har nu sprungit fram. "Åh, förlåt, förlåt!!", urskuldar hon sig, och tar fatt i sin uppstudsige hund. Hon motar in den mellan sin barnvagn och sig själv medan hon kopplar hunden. "Äh, det är lugnt!", svarar jag coolt, och berömmer nu mina hundar som helt tysta står intill mig. Jag ger dom till och med varsin godbit för att de nu totalt ignorerar den främmande jycken som ju fortfarande står där bara några meter ifrån. "Förlåt, förlåt!", säger kvinnan åter igen, och hon låter verkligen olycklig på rösten. "Det är lugnt!", svarar jag igen, helt avslappnat och självsäkert. "Kom så går vi!", säger jag åt mina två hundar, och vi fortsatte promenaden mot bilen. Och så var det inget mer med det.
Okej, en liten förklaring, typ.
1. Vem som helst kan klanta sig - även hundägare. Kvinnan var kanske helt utmattad. Hon hade ju barnvagn, så jag antar att det var hennes unge i den. De hade kanske haft en jobbig dag. Jag har ju hört talas om att det är jobbigt att ha småbäbisar. Sömnbrist är väl ett vanligt fenomen hos småbarnsföräldrar. Och hunden måste ju gå ut - fast man är helt slut. Visst, ifall det nu var så, så var nog valet att låta jycken få ströva fritt kanske inte det bästa, men hon var kanske för utmattad för att kunna besluta bra och vettiga beslut. ;)
2. Jag förstod ju att mina hundar helt skulle ha övertaget ifall det skulle hetta till mellan dom. Därför avstod jag att ta det säkra före det osäkra att ta en reträttväg. Visst, ganska egoistiskt av mig. So what?!
3. Mycket riktigt så gruffade de alla tre med öppna käftar. Helt "lugnt" alltså, typ.
Och så det viktigaste...
4. Jag vägrar att bli upprörd vid sådana här situationer. Mina hundar ska alltid veta (läs: tro) att matte är bäst, störst och starkast, som alltid har full koll, som alltid kan skrämma iväg läskiga, främmande hundar, som alltid är räddaren i nöden, typ. Därav min lite coola och självsäkra uppträdande. Helt egoistisk, alltså. För framtida hundmöten etc. So what?!
Jaha, så nu ska jag försöka hitta en bild som kan illustrera hundslagsmål... hm..? Vänta...
Nja... om ni tänker er att Spirou är jag och Gromit är den flyende spetsen, och att det hela utspelar sig på en halvmörk gångväg mellan kanalen och Kinakejsarn (krog) samt att Spirou och Gromit (de riktiga alltså) står bakom mig och ser på, så såg det exakt ut så här när jag skrämde iväg den främmande hunden. ;)