Det är välan märkligt! Nu har det hänt igen...!
Jag kollade sent igår kväll/natt på SVT och Glastonbury-festivalen, fast jag hade den på hårddisken, så jag var cirka en 20-30 minuter efter "real-tid". Jag somnade - förstås, som vanligt - ifrån allt i soffan. Men jag vaknar plötsligt till när Coldplay spelar sin Viva la Vida. Jag anade att anledningen att jag vaknade precis just då, var för att jag tycker verkligen om den låten.
Detta "fenomen" har jag varit med om ett antal gånger. Praktexemplet är U2:s "Rattle And Hum"-CD. Jag tycker egentligen inte om det albumet så särdeles jätte-mycket, men den sista låten "All I Want Is You" är.... outstanding. Då när CD:n var ny så lyssnade jag ofta på den hemma, och jag somnade lika ofta ifrån den - men vaknade alltid till när skivan kom till "All I Want Is You". Typ undermedvetet, i sömnen, så reagerade jag - och vaknade.
Nu i natt gjorde jag alltså precis likadant. Sömndrucket, samt i en behaglighetskänsla av den bra låten, men också lite sorgset, för jag hade Gromit i tankarna, så kollar jag in klockan. Upptäcker då att det är exakt på minuten; 01.33 - exakt tre månader av saknad...
Någon minut senare skuttar Pingu upp i soffan - och han lägger sig väl tillrätta i soffhörnet där Gromit tog sina sista andetag - tre månader tidigare. Lill-Pingu, Gromits systerson (typ). Ja, så saker och ting kan bli...
Grompan
Egentligen är följande under min värdighet, men jag kan inte låta blir att dela med mig av mina tokerier.
För cirka en vecka sedan, på väg mot jobbet, så kände jag en sådan saknad efter Gromit, vilket jag ofta gör just när jag är i bilen. Plötsligt brister jag till och med ut i gråt. Mauro Scoccos Sarah råkar spelas på bilstereon, och jag börjar sjunga med (!) - hulkgråtande - i refrängen. Fast jag bytte ut några ord här och där. Någon dag senare fick jag idén. Här är resultatet. Klicka här, orkar inte kopiera allt hit (läs: orkar inte testa om det funkar). Tala om tragikomik! Håll till godo. :)
Apropå det! Alltså Gromit och åka bil...
De senaste dagarna har jag ofta kikat i backspegeln. Inte för att det behövs, trafikmässigt, utan för att jag vill inför min inre syn se Grompan sitta där bak. Han vilar huvudet mot den lilla avsatsen intill fönstret och kikar avslappnat ut medan vi åker. Jag vet att jag bara inbillar mig, men han syns så verkligt och tydligt.
