Haha! Ibland ter sig rubrikerna väldigt aviga, märkliga och totalt motsägelsefulla.
Av någon besynnerlig anledning så har jag - trots att man har varit trött och dan - fortsatt rutinen att gå en längre promenad (= över en timme) direkt efter jobbet varje dag. Kan det bero på att det numera är dagsljus när man kommer ut ur inneköpcentrumets dunkel som man jobbar i? Idag till exempel hade jag absolut ingen ork eller lust - ville bara hem och sova. Jag hade starka funderingar på att de hade blandat i sömnmedel i lunchmaten. Ville bara hem till soffan, men på något vis så tog mitt förnuft över - och promenaden blev över en timme lång.
Just det! Jag har till och från ont i foten. Vet inte varför, men jag har övertalat mig själv att det beror på att foten protesterar mot att jag är för tjock och fet. Gå till doktorn? Vila foten? Nä, längre promenader, säger jag! Jag går ju knappast ned i vikt när jag vilar. För det är ganska svårt att bara vila foten. Resten av mig liksom hänger med, tjocka magen och allt. Jag försöker istället avlasta dum-foten när jag kan. Och jag har kollat: Jag har inte någon spik i foten. ;)
En Spirou-tass.
Jag har en "vit vecka" just nu. Alltså: ingen coca cola, inga chokladkakor eller annat godis. Trots de längre promenaderna. Det är ju så frestande att unna sig något extra efter att man har rört sig litegrann. Okej... Jag käkade lite glass igår. Haha! Och "min vecka" kommer ta slut på fredag. När helgen kommer ska här smaskas godis igen. Det finns en tanke på att man ska fortsätta så här även nästa vecka - om inte nån kommer och bjuder mig på nåt, förstås. Då kommer jag glatt tacka ja. Man kan ju inte vara oartig!
Att hålla på och väga sig vägrar jag. Risken är för stor att jag får en chock, och börjar tröstäta för att man väger alldeles för mycket. Nä, att leva i ovisshet är nog bäst, och improvisera lite. Den dagen jag tappar byxorna så har jag nog gått ned i vikt.
Hur som helst så är det trevligt med den där solen där utanför. På promenaderna hör man en och annan fågel kvittra och måsarna skriker (?) i skyn. Fast jag har fortfarande mina icebug-kängor på mig. Det känns dock lite fånigt när det är barmark, men ganska ofta så är det riktig hal is på gångvägarna - men jag fortsätter obehindrat i rask (nja) takt. Hihi! Jag skrattade högt åt Gromit häromdagen när han halkade så pass att han druttade på sidan.
Ja, våren är på gång. Det kändes i luften när vi hade avslutning på Slyngelkursen. När vi gick ut mot appellplanen, som faktiskt var till hälften is-fri, så gick jag först ut på planen. Genast kände jag den där lite unkna "avlopps"-doften, som sänker sig runt brukshundklubben varje år. "Det luktar vår!", tänkte jag tyst för mig själv. När jag vänder mig om för att se vart de andra tog vägen - kursdeltagarna och min glada hjälpinstruktör - så hade de stannat till borta vid kanten. Jag ropar på dom - och de kommer ganska tveksamt över planen. Jag fortsätter för mig själv att förbereda spelplanen till "Tre i rad"-leken.
"Bläh! Vad det luktar! Urk!", utbrister min glada hjälpinstruktör när hon kommer fram till mig. "Det luktar vår!", rättar jag henne lite positivt. "Nä! Det luktar bajs! Urk!", envisas min glada hjälpinstruktör.
När jag återigen vänder mig om mot de andra, så ser jag att en av kursarna har klivit upp i snödrivorna. Med en motbjudande blick sparkar och krafsar hon med fötterna i snön. "Jag har nog trampat i bajs. Det luktar!", förklarar hon lite olyckligt. "Det luktar vår!", säger jag. "Nej! Det luktar bajs!", envisas min glada hjälpinstruktör, "Urk!" "Här försöker man vara positiv, men nä då... !", muttrar jag lite surt (och retsamt) för mig själv. Och jag såg nog att en av kursdeltagarna log lite åt mig... :)
Det kändes dock lite märkligt att undertecknad var den som var mest positiv. Jag som har mitt motto: "Det är aldrig försent att ge upp!" Fast om man tänker efter så är mottot mycket positivt; Man kan göra precis vad som helst - utan några som helst krav att man måste slutföra det man har börjat med; Om man har lust att åka Vasaloppet - så gör det - och om man känner för att ge upp en meter före målsnöret - så är det helt okej! Det är en mäkta prestation att ha åkt (nästan) ett helt Vasalopp - så när som sista metern.
Däremot om mottot hade varit: "Det är alltid försent att ge upp!", så hade det varit alldeles för bedrövligt och hemskt.
Den här bilden har absolut inget med texten att göra.
Det har ju blivit lite kyligare ute igen. Under natten till idag var det cirka minus sju grader utanför. Det vill säga: Min toa frös ihop igen. Ja, ja... Den funkade i alla fall i tre fyra dagar. Fast vilka lyxiga dagar det var! Man ska dock vara glad att det är i slutet av vintern. Det borde ju inte dröja sååå länge tills det blir plus-grader hela dygnet runt. Visst, det kan snöa i april. Men det hade ju varit värre om toan hade givit upp i början av vintern, eller hur?
Man ska förresten vara glad att man har en toa - att den inte har flytit bort med en tsunami eller nåt. Visserligen en obrukbar sådan, men ändå...