Nu är Wilbur nedrakad!
Han har knappt ett hårstrå kvar på kroppen. Han blev så liten så att han knappt syns!Vilka filt-tovor han hade på benen! Aldrig har någon av mina hundar varit så ovårdade! För att slippa lägga ned timmar på att reda ut tovor, så fick trim-maskinen istället göra grovjobbet. Jag sparade pälsen allra längs ned på benen, likt benvärmare. Jag kan ju inte bara raka bort all päls. Någon typ av frisyr måste han ha.
När jag höll på, så tänkte jag på en sån där häst som har "pälstofsar" längs ned vid tassarna. Hm... Det heter kanske hovar på hästar, väl? För att frisyren skulle bli... vad ska jag kalla det för... balanserad, så rakade jag även hans öron. Haha! Han ser lite lattjo ut nu! När han ruskar på huvudet låter det "flapper, flapper". Svansen kommer även den bli ordentligt nedklippt. Imorgon ska han bli badad och finjusterad. Bilder kommer antagligen imorgon.
Alla springrarna är också borstade och tovfria.
Gromit är ivrig att få komma upp på trimbordet.
Apropå S:t Bernardshundar. (Eh..? Va?! Se här.)...
En granne till oss har en sådan jycke. Hm...? Granne? Var går förresten gränsen till att man fortfarande kallas för granne? Jag menar hur långt bort ifrån sitt egen boning kallar man andra för sina grannar? På vilket avstånd slutar man bli granne?
I alla fall... Denna granne bor typ fem tomter bort. Detta hände för några veckor sedan...
Jag, Keaton och Wilbur tog en liten promenad i kolmörkret vid 22-tiden på kvällen. Jag hade pannlampan på mig, och hundarna sina blinkreflexhalsband. Efter en liten stund tänkte jag att så här sent kommer det väl knappt några bilar, så jag släppte Wilbur lös. Det tog inte längre än en minut, så hörde jag en bil komma mot oss. Snabbt kallar jag in Wilbur samt halar in Keaton i sitt flexikoppel. Strax efter bilen passerat oss, så släpper jag ånyo Wilbur lös. Trot om ni vill, men vi hann bara gå några få minuter innan jag hör röster från någonstans i mörkret, och upptäcker en bil stå med dörrarna öppna på en infart till en tomt. Jag hör även en hund voffa bortifrån dit vi är på väg.
"Det är nog S:t Bernardshunden!", funderar jag med tanke på den mörka grova skall-ljudet, och att de bor bara en liten bit bort.
Eftersom jag inte hade någon lust att riskera att Wilbur skulle få för sig att springa bort mot människorösterna, så kopplade jag honom igen.
Plötsligt uppenbarar sig S:t Bernardshunden i ljustunneln från min pannlampa! Han/hon springer rakt mot oss med ett argt gruffande. Allt går ju så fort, och den gigantiska hunden är precis framför oss. Någon ägare syns inte i kvällens kolmörker. Eftersom man ändå har en viss erfarenhet av hundgruff-ljud, så tyckte jag mig höra att den "anfallande" hunden inte riktigt menade vad den sa - att gruffet bara var ett spel för galleriet, typ. Trots att jag anar att hunden inte kommer att anfalla, så säger jag instinktvis ett lugnt, men mycket bestämt: "Äh! Lägg av!"
Lilla Wilbur försöker komma undan, medans Keaton istället "fjäskar" för den stora stora främmande hunden. (På unga dar var Keaton djupt förälskad i en Leonberger-tik. Han kanske mindes fornstora dar.)
S:t Bernardshundens husse dyker upp ur mörkret, och följande konversation utspelas:
Hussen: - Jasså! Du är också ute och går i mörkret?
Jag: - Ja! Jovisst!
En bil passerar oss där på den mörka smala grusvägen.
Hussen: - Du har inte dina hundar lösa, inte?
Jag: - Nej, det kommer ju bilar hela tiden! (Jag är fortfarande något irriterad på att det kom bilar när jag nyss försökte ha Wilbur lös.)
Hussen: - Äh! De får väl flytta på sig!
Jag: - Jag tycker om mina hundar alltför mycket för att riskera.... ! (Jag ångrar mig lite just när jag sa det.)
Hussen (ger en snabb replik, något menande): - Ja, och jag tycker ju inte om min hund..!
Jag (något irriterat och menande): - Nä! Tydligen inte!!
Vi fortsätter vår promenad åt varsitt håll.
Jag ångrade litegrann vad jag nyss hade sagt. Detta var typ första gången grannen och jag talade med varandra. Tidigare har vi enbart kort hälsat de få gånger vi möts. "Nu hatar han mig! Vilken bra grannsämja!", tänker jag. Fast jag var ju dock lite irriterad på hussens nonchalans. Undrar vad som hade hänt om jag hade haft lätt-gruffiga Gromit och Spirou istället för numera väna Keaton och Wilbur?
Nästa S:t Bernardshundshistoria...
Detta hände för många många år sedan. Jag hade åkt till skogen med bland annat Keaton, som då var en bångstyrig unghund. När jag parkerar bilen, så ser jag att min systers bil står där.
Min syster hade de senaste skogspromenaderna haft oturen att träffa på lös-springande hundar. Hennes irländska setter tyckte mycket illa om främmande hanhundar. Därför var hon mycket orolig för att andra hundar skulle komma nära, eftersom hon då skulle ha stora svårigheter att avstyra ett eventuellt hundslagsmål. Hon var även mycket rädd för att hennes lilla mellanpudel skulle komma till skada.
En av hennes förra mellanpudlar hade några år tidigare blivit anfallen av en Grand Danois uppe på brukshundklubben. Det behövdes tre man (eller var det fyra) för att få bort den stora hunden från den skräckslagna fullt skrikande lilla pudeln, som sedan måste uppsöka djursjukhus (pudeln, alltså). Men allt blev bra med den till slut. Att min syster kände stor oro för mötande hundar är mycket förståeligt.
Jag påbörjar min skogspromenad, och släpper lös mina hundar. Unga Keaton upptäcker ganska snart vem som har alldeles nyss gått på stigen. Han spårar med en hiskelig fart bortåt. Jag väljer att väja av på stigen mot vänster. Keaton däremot har fått upp vittring rakt fram åt höger. Han smiter faktiskt iväg en liten kort stund, men kommer alldeles strax tillbaka till mig. Min lilla flock och jag forsätter promenaden, och när vi kommer tillbaka till bilen, så ser jag att min syster redan har åkt därifrån.
Senare när min syster och jag träffas, så berättar hon om sin hemska upplevelse i skogen:
När de inte hade så långt kvar, så ser hon en - argsint (!) S:t Bernardshund springa herrelös framför henne på skogs-stigen. För att avvärja eventuella hundslagsmål, så gömmer hon sig och sina hundar "bakom en gran", tills "den argsinta S:t Bernardshunden" har försvunnit.
Tänk hur man kan bedra sig, när man har tidigare hemska erfarenheter kvar i sinnet. Den "argsinta S:t Bernardshunden" var alltså min (för min syster mycket välkända) engelska springer spaniel Keaton! ;))
Keaton, argsint S:t Bernardshund?