Rubriken skulle även kunna vara: Tänk va gla man kan bli över en vanlig - och fullt upp-plockningsbar - bajskorv! Både för Gromits och min egen skull. Märsta-Sigtuna, here we come!
Jo, Grompans mage har krånglat i två dagar. Tänk va orolig man som hönsmatte kan bli. Allra helst eftersom han i några timmar i torsdags var ganska låg, vilket är mycket olikt min lilla turbo-Grompa.
Och som ni förstår så hängde helgens agilitytävling så där på en skör tråd. Man kan ju inte åka och tävla med en krasslig jycke. Jag har ingen aning om varför hans mage krånglade. Det kan vara att han fått i sig nåt olämpligt som han har hittat där utanför. Vad vet jag? Det är vad jag i alla fall hoppas, typ.
När jyckarna och jag gick dagens lilla natt-runda, så väntade jag med spänning på vad han skulle lyckas "producera". Domen skulle snart falla: Blir det tävling imorrn eller inte? Självklart så väljer han att göra sina toalettbestyr just där som gatubelysningen inte fungerar, och i högt gräs. Medan Grompan backade in sin breda rumpa in i det vildvuxna gräset, så spetsade jag mina öron. Och jo men visst! Visst hörde jag en liten duns, att något föll ned djupt in i grästuvan. Gromit går lättad från dikesrenen. Och jag spanar ned i det höga gräset, men det syns inget i mörkret. "Jag vill se resultatet, jag vill veta, jag vill ha bevis. Hörde jag rätt, när jag hörde en duns?!", tänkte jag när jag sätter mig på huk, och letar febrilt i det höga gräset. Efter jag har noga och nästan desperat delat på de långa grässtråna, så ligger den där och nästan lyser - en helt vanlig och fullt upp-plockningsbar bajskorv! Vilken lycka!
Wilbur i en liten privat stund.
Apropå det! Som ni kanske vet, så jobbar jag och mina hundar i butik. Jag kan tala om att jag vet hur det känns att stå mitt inne i inneköpcentrum och städa upp två stora hundbajspölar - ja, ni läste rätt: bajspölar - medans folk glor vämjefullt mot en. Okej, nä inte luktade det tårta precis, men vad gör man? Det var bara att kavla upp ärmarna och hugga in i smeten. Är man hundägare så är man!
Innan så såg jag på stackars Grompan som satt innanför grinden bakom disken, att nåt stod inte rätt till. Självklart så är jag ensam i butiken just då. Men snälla Mia i skoaffären mitt emot ställer upp och passar affären medan jag och Grompan springer i panik ut mot centrumets utgång. Men vi hinner bara halvvägs. Det var liksom bara att stanna och vänta tills det som måste ur jycken kommer ur jycken. Bättre att få bajspölen i alla fall på ett ställe än en låååång bajssträng ut mot dörren. Läget på pölen vad dock icke den bästa - mitt utanför sportaffären! En man som passerar skyndar förbi med en minst sagt motbjudande blick mot det där som sprutar ut från stackars Gromits bakdel.
När Gromit pruttat antagligen klart, så känner jag mig något splittrad. Jag vill rusa ut kvickt ifall det kommer mer, men samtidigt måste jag ju göra nåt åt de två stora äckligt stinkande bajspölarna - mitt utanför sportaffären. Jag rusar tillbaka till butiken, ropar till Mia efter hushållspappersrullen. Jag och Gromit rusar ut igen, lägger massor av papper över, så att folk förhoppningsvis inte trampar i eländet, och att det syns att man försöker städa upp det. Gromit och jag går ut. Men det kommer inget mer.
När vi strax går in igen, så står en välfylld skurhink med tillhörande golvmopp med en stor plastpåse intill. Mia hade fixat. Tack!
När jag håller på och städar stannar en man upp och undrar lite. "Men hundar brukar ju säga till!", säger han. "Det gjorde han! Men vi hann inte längre!", svarar jag. "Jaha! Men då är han förlåten då!", säger han faktiskt lite förstående innan han skyndar iväg.
Gromit och Spirou på jobbet.
Att jobba mitt inne i centrum med en hund med magproblem är lite jobbigt och opraktiskt faktiskt. Det finns ju inte en endaste gräsplätt eller grushög så långt ögat kan nå. Bara asfalt eller stenplattor. Jo, det finns gräs på andra sidan järnvägen i parken där det finns några hundrastningsförbuds-skyltar uppsatta lite sporadiskt och på lite märkligt uttänkta ställen. (Finns förresten flera kåserier om just denna ofrånkomliga hundrastningen. Här, här, här och här.) Men för att komma dit måste man passera både en ganska livligt trafikerad gata och förstås järnvägsspåret.
Nu de här senaste två dagarna, när jag och Gromit skyndat halvspringande ut (jag vill inte riskera att behöva ställa mig och skura golv utanför sportaffären igen), så har jag först dragit en lättnadens suck när jag haft tur att det varit rött för bilarna, så Gromit och jag kunnat snabbt zick-zacka oss mellan dom för att komma kvickt över gatan. Jag har nämligen ingen lust att skura stenplattorna mitt utanför centrumingången heller!
Men varje gång när jag lyckligt kommit över gatan, så har järnvägsbommarna börjat retsamt plinga. Och där står man bara några meter ifrån absorberande gräsmattor - men ack så långt ifrån.
I onsdags så kom vi bara över gatan innan det var dags igen. En relativt stor bajspöl vid trottoarkanten! Vad gör man? Jag försökte att krafsa över det lilla grus som låg över plattorna, så att pölen i alla fall inte spred ut sig. Som tur var så regnade det den dagen. Följande morgon var den ej så himla attraktiva stenplatt-besmyckningen bortspolad. Yes!
Tänk om man kunde bara "beama" sig bort till stora ensliga skogen - vid behov.
Oj, klockan den drar iväg. Nu måste vi sova - om vi ska vakna när det är morgon, och dags att fara iväg mot agilitytävling - med en pigg och glad samt frisk jycke med en fullt fungerande mage. Just det! Själv har jag gått och blivit förkyld. Moi!?? Jag som inte håller på med sånt. Att vara sjuk och vek, alltså.