Detta ska bli ett kort inlägg. Hrmf! Få se om man klarar av det. Men eftersom det nu handlar om tid och tidtagning, så ska det gå undan, liksom. Hm...? Undrar varför det jämt och ständigt är bättre när saker och ting går fort? Jag tycker det borde vara roligare och mer spännande om den som har den mest lååååångsaaaaamaaa tiden ska vinna. Eh..? Eller inte, kanske.
Idag var jag tidtagare på Österåkers BK:s officiella agilitytävling, klass 1 och 2, på Åkersberga Ridcenter. Mitt jobb var att vara manuell tidtagare (reserv ifall den elektroniska tidtagningen strular) i large, medium och small, klass 1 i Hoppklassen. Till jobbet ingår även att bära de tävlandes koppel från starten till målet. Det där låter ju inte så himla ansträngande, men när jag sedan blev entledigad från mitt funktionärsjobb, och steg ur bilen för att traska in till ICA, så kände jag mig minst sagt helt ledbruten. Tala om att vara ur form!
Fast när jag räknade efter hur många gånger jag hade knallat bort till starten, böjt mig ned för att ta upp kopplet, knallat bort för att slänga kopplet i målfållan och sedan ställa mig i position för att knäppa ekipagets bantid samt vända mig om för att ånyo ställa mig i position för nästa tävlande, så kom jag fram till att mellan klockan c:a 13.20 till klockan c:a 16.15 utförde jag detta cirka 120 gånger. (Jag ska strax kolla upp det exakta antalet - så fort SBK-Tävling behagar samarbeta med mig och min dator.)
Att vara tidtagare är ett ganska monotont arbete - fast man kan faktiskt liva upp det lite. Den stora utmaningen är att få till exakt samma tid som den elektroniska - med hundradelar och allting. Jag lyckades med det minst tre gånger - varav två gånger var precis efter varandra! Vi hade ingen stor tidsdisplay denna gång, så jag lyssnade på speakern för att höra tiderna. Först blev jag lite orolig; jag menar sååå himla fel kan jag väl ändå inte trycka på tidtagaren. Men strax kom jag på felet. Speakern talade ju även om tiderna på den andra banan, som ju var igång samtidigt. Puh!
Belöningsutdelning samt koppeluppkoppling i målfålla. Som synes är detta en gammal bild eftersom Åkersbera Ridcenter icke har solig gräsmatta inne i manegen (eller vad sjutton den där stora byggnaden med djup och mjuk hästbajsblandad sand på golven heter. Hälsningar Hon med lite smått hästfobi men tycker dom är otroligt vackra - men alldeles för STORA).
En annan liten utmaning är att lyckas kasta kopplen lite snyggt och proffsigt, så att de landar i en prydlig hög i målfållan, från lagom avstånd så att man inte behöver gå/springa så långt till "måltidtagningspositionen. Kopplen bör ju även landa på ett lagom avstånd från sista hindret, så föraren lätt hittar och får tag i kopplet när de i vild och euforisk glädje berömmer sin vackra och exeptionellt duktiga hund. :)
Haha! Vid något tillfälle i början av min för dagen nya tidtagnings-karriär, så råkade jag knixa till på nåt vis när jag skulle kasta iväg kopplet - så att det nästan träffade publiken - uppe på läktaren!! Vadå, ra! Jag kan väl för sjutton inte hjälpa att jag helt plötsligt - intet ont anande - hade plötsligt fått muskler (!) i koppelkastararmen.
Vid ett annat tillfälle - på slutet av dagens tidtagarkarriär - så haltade min pricksäkerhet ordentligt. Kopplet fastnade runt en hög stolpe som utmärkte målfållan. Ja, ja... Föraren såg dock kopplet, hängandes lätt runt stolpen - utan tilltrassel - och fick med sig det i den vilda och glada beröm- och belöningsproceduren utan några problem.
*harkl* Tänk om kopplet hade trasslat till sig runt stolpen, och när föraren tog tag i det, så skulle hon - helt oskyldigt - dra med sig stolpe och allt annat som var i närheten; kompostgaller, sekretariat med en drös folk, stolar, datorer, papper, pärmar och funktionärgodis (!). Och allt skulle varit mitt fel!!
Ja, det är sånt som en tidtagarefunktionär funderar på medans man knallar fram och tillbaka mellan start och mål - cirka 120 gånger under cirka tre timmars tid. Ja, förutom att man förstås hela tiden försöker se till att inte vara i vägen eller på annat sätt störa de tävlandes hundar (till exempel när man rusar bort för att hämta kopplet vid starten eller slänger iväg det mot målfållan).
Jag måste säga att efter ett par timmar så kändes marken allt längre och längre ned för varje gång jag skulle plocka upp kopplen vid starten.
Här ett filmsnuttsbevis på min prestation som tidtagare. Eh..? Eller rättare sagt; Denna filmsnutt (som jag snott, tack) på det duktiga ekipaget Kjell Pettersson med agilityponnyn Lilla Vieux där jag, tidtagaren tillika koppelbäraren, skymtar till. Måste ju visa hur det går till. Förresten förstår jag inte varför filmaren fokuserar filmandet på Kjell och Lilla Vieux? Märkligt! :)
Just det!!!!!! Jag vill ha en ny regel för agility! När är nästa regelrevidering?!! Om de tävlande kastar iväg kopplet så långt bort ifrån tidtagaren som möjligt - exempel idag: det var rackarns tur att det i alla fall stod en ridhusvägg i vägen som tog emot annars så hade hon väl kastat iväg kopplet minst en mil bort - så belastas ekipaget med minst 10 felpoäng plus att tiden det tar för tidtagaren att gå bort för att hämta kopplet ska läggas till på deras bantid!!
Däremot de förare som genomtänkt och artigt kastar iväg kopplet så nära tidtagaren som möjligt ska premieras med avdrag på bantiden och få extra fina vinster vid prisutdelningen. Ja, det är i alla fall mitt förslag!
PS. Jag önskade inte alls att även jag och Gromit hade kunnat ställa upp på dagens tävling... eller hur var det...? DS.
Oj! Höll på att glömma...
Ett stort grattis till dagens alla duktiga tävlingsekipage!!