... som inte har hänt på länge. Mina hundar blev attackerade av en annan hund. Gissa vilken ras? Hihi! Jo, Jack Russell, Parson-modellen. Den ilskna lilla krabaten lystrade... Nej! Fel! Den lystrade inte på namnet Texas. Hunden och dess husse hade tydligen meningsskiljaktigheter om namnvalet. Nja... De hade visst inte enbart olika åsikter i detta ämne utan även hur man uppför sig mot främmande hundar.
Jag, Spirou och Gromit går mot jobbet från Fregatten-parkeringen. (Wilbur hade vi precis "dumpat" hos brorsan.) När vi går över bron över kanalen noterar jag ovanstående husse nere på bryggan med sin lösa terrier. Jag tänker att de inte kan undvika att se oss. Hussen med eftersläntrande jycke går under bron för att svänga upp mot övergången. Plötsligt är hunden före sin husse. Den attackerar oss (Gromit) direkt utan den minsta tvekan. Husse utbrister lite halvdana protester, vilka hunden inte bryr sig om det minsta. Jag gormar mitt avgrundsvrål, så att jag får åtminstone Spirou ifrån själva "härdsmältan". Jag håller stackars Gromit i kort koppel, enbart för att hussen ska lättare få tag i sin ilskna rymling. Detta gagnar ju även oss.
Hundarna säras. Jag kommenderar mina att sätta sig ned. Gromit sätter sig ned samtidigt så typ smackar han med munnen. "Kanske han har blivit biten i läpparna eller nåt!", tänker jag. Spirou sitter även han, fast på min andra sida. Hussen muttrar mot sin jycke medan han sätter på kopplet.
Jag frågar lugnt och avslappnat: "Hur gick det?". Egentligen borde väl förstås han fråga det, eftersom det var hans jycke som attackerade oss. Men anledningen att jag så snart som möjligt påbörjade en konversation var för jag ville att denna obehagliga och tillspetsade situation skulle bli lugn, kontrollerad och avdramatiserad. Jag ville att hussen med sin hund skulle stanna kvar några minuter - detta för att jag är övertygad om att det gagnar mig och mina hundar i framtida hundmöten. Hussen svarar: "Det är lugnt!" "Jag förstår inte vad det är med honom!", fortsätter han sen lite förtvivlat, "Han bara springer rakt fram och attackerar andra hundar - inte alla - men... "
Jag tänker: "Varför i all världen har han då hunden lös?? Och här! Mitt i centrum, typ!", men istället väljer jag att svara: "Det är väl terriern i honom!" Detta för att jag för allt i världen inte vill sätta igång en irriterad atmosfär - för min och mina egna hundars skull. "Är de båda tjejer?", frågar han. "Nej, de är killar båda två. Och alla killar gillar inte alltid andra killar", svarar jag lite menande, samtidigt som jag inte riktigt begriper varför - så gott som de flesta - är övertygade om att mina springrar är tjejer. Men det frågar jag förstås inget om.
Alla jyckarna sitter/står stilla intill respektive matte/husse. "Nä, nu måste jag skynda mig till jobbet!", säger jag glatt och trevligt. Vi säger "Hej då!" till varandra.
Bara några minuter senare möter vi en hund som går på andra sidan gatan. Jag tror det var en doberman, och mina hundar har som oftast "issues" mot större mörka hundar . Ärligt talat är jag inte riktigt säker på vilken ras det var eftersom jag inte vill på något vis visa mina jyckar att jag spanar in den mötande hunden, så de eventuellt missförstår mitt "spanande".
Jag vill heller inte glo "för mycket" på mina egna. Så istället koncentrerar jag mig på att vara/verka helt avslappnad och helt ointresserad av främmande folk och fä i omgivningen. Jag fundrar nu om mina jyckar fortfarande är " i affekt" efter hundattacken alldeles nyss. Gromit håller precis på med sina toalettbestyr, men när han upptäcker den främmande hunden mellan de parkerade bilarna, så.... Ja, gissa vad han - min egen (föredetta) "gruff-hund" nu gör? Jo! Han kollar genast upp på mig - mitt i sitt toalettbestyr. "Vilka duktiga vovvar!!!", berömmer jag överdrivet och glatt och bjuder både Gromit och Spirou på varsin godbit.
Ja, jag har nu i nästan ett års tid jobbat med - framför allt Gromit - att inte mucka gräl med främmande hundar, och ingenting - absolut ingenting - ska sabba det jag nu äntligen har åstadkommit. Därför valde jag att inte (upprört) säga det jag egentligen tyckte om JR-hussens åtaganden. Istället hoppas jag (antagligen förgäves) att han förstod mina lite menande svar
.
Ja, världen är full av hiskeliga monster. Gromit spanar in spöken på MH. Foto: Katta.
Jo! Hihi! Tidigare i veckan när jag och jyckarna gick längs kanalen på väg hem från jobbet, så såg jag först på avstånd en husse med en ung vit golden retriever vid den andra bron. Hussen satt på huk och klappade ömt sin skyddsling. Hunden såg orolig och skrämd ut, visade tydligt att den ville fly därifrån.
Jag passerar dom och börjar gå över kanalen. Nu förstår jag varför hunden är skrämd. Den är rädd för att gå över bron, som ju är gjord utav metall. Jag hör hussen uppmana sin hund att titta på mina hundar när vi går över. "Jag förstår inte varför hon ska vara så rädd att gå över!", säger han till mig. Sedan fortsätter han lite förtvivlat och uppmanande: "Hon gillar annars alla andra hundar...!"
Instruktören i mig vaknar till. Jag beslutar mig för att gå raskt och bestämt före samtidigt som jag ropar upp-peppande ord till retrievern. "Kom igen nu, vovven! Nu går vi!!" Hunden kommer efter, visserligen på darrande ben, men hon går över. Själv är jag lite orolig att mina ska gruffa på jycken, vilket nu absolut icke får hända! Men jag insåg ju nu att det var en tik, så risken var minimal.
Jag stannar till mitt på bron i en naiv tanke att försöka avdramitisera den tydligen otäcka bron. Husse med darrande ung golden-tjej gör likaså. Hussen sätter sig ned på huk, och försöker förgäves att få jycken att sitta. (!) Hon lyssnar inte. (Dum som jag är så hade jag inte en tanke på att han skulle börja försöka visa upp konster mitt i alltihopa.)
"Hon har nog inte tid att koncentrera sig på att sitta nu!", säger jag och fortsätter att gå. De kommer efter. När hunden skymtar asfalten på andra sidan, så drar hon förtvivlat och räddhågat den sista biten över bron. Hussen hänger med i andra änden av kopplet. "Ja, här är asfalten!", säger han lättad till sin hund när de är över bron. När jag vänder mig om ser jag hur hussen sätter sig ned igen på huk för att klappa och smeka tröstande sin rädda hund.
Gissa hur svårt det var för mig att låta bli att lägga mig i. Jag ville uppmana honom att självsäkert och hurtigt gå över bron igen samt erbjuda mig att gå före en gång till. Och framför allt att säga åt honom att SLUTA ÖMKA!!!! *suck* "Men... man kan väl inte lägga sig i...", tänkte jag tveksamt när jag sakta gick bort mot parkeringen.
Det är nästan så att jag ångrar mig fortfarande. Fast... hussen fixar nog att uppfostra och vägleda sin hund alldeles utmärkt sjäv. Eller...? ;)