Jag har väl inte skrivit om detta Pingu-bus? Att han ständigt lekattackerar stackars Spirou i bilen. Genast när bilen börjar rulla - så börjar leken. Tycker Pingu, alltså. Spirou är icke road. Han är absoltu inte med på Pingus dumma attack-lek. Han försöker lite halvmesigt och förgäves att värja sig, men det bara triggar Pingu ännu mer!
De här dumheterna har alltså Pingu hållit på med i princip sedan han flyttade hem till mig. Jag misstänker att det hela har blivit som likt inlärt beteende - precis som förut att han alltid lek-attackerade Spirou när vi skulle gå över gatan när vi går till och från jobbet. Först står man ju och väntar att alla bilar ska passera, och när man sen "tar sats" för att gå över vägen - så började Pingu direkt att hoppa på Spirou för att hårdhänt dra i öron etc. Nu har jag ju löst detta problem, med att förekomma, och att bjuda in Pingu till att gå fint med godis som belöning innan han började med tokheterna, vilket även Spirou uppskattade i dubbel bemärkelse. För självklart fick ju även Spirou smaka.
Jag har försökt att ryta till för att få Pingu att låta Spirou vara ifred i bilen. Men - helt förgäves, precis som för Spirou. Min åthutning ger absolut ingen som helst effekt. När bilen står still då är han tyst och stilla. Och när hundarna är kvar ensamma i bilen, så ligger Pingu och snarkar. Även om han är helt själv kvar i bilen.
När bilen står stilla - då ligger Pingu och snarkar. Fast... Spirou ser fortfarande lite besvärad ut, där han sitter inträngd i hörnet, eller hur?
Men genast när vi börjar åka - då börjar eländet. I förrgår när jag kollade i backspegeln så ser jag stackars Spirou sitta helt stilla, och titta tomt ut genom bilfönstret medan bus-Pingu hårdhänt attackerar hans öron, huvud och hals med ljudliga lekmorrläten. När jag såg på Spirou, så fick jag tanken direkt på inlärd hjälplöshet. Alltså när hunden bara stänger av sina sinnen - den bara... står ut.
Jag hade länge funderat på att Spirou måtte tycka att det är väldigt obehagligt att åka bil nu för tiden, med detta attackerande odjur bredvid sig, och att jag borde snarast lösa Spirous problem. "Undrar om det skulle gå att använde klickern?!", funderade jag och minns hur jag fick Spirou tyst i bilen. Förr i tiden var ju han en notorisk "bil-skällare". Han var hemsk!
Om du orkar kan du läsa om min "anti-skall-i-bil"-träning här. Hunddressyr - 20 år senare, del 1. Scrolla ned till "Skäller i bilen" eller varför inte använda din dators finesser: tryck ctrl F: sök: Skäller i bilen, och vips så finns det där - mitt framför ögonen på dig!! Magiskt på nåt vis. ;)
Jag klickade ju in Pingu för nån vecka sedan. Jag har ännu inte lärt honom något med hjälp av klickern. Men för nån kväll sedan så lekte vi lite med klickern - och helt uppenbart så fattade han konceptet, och tyckte det var rackarns kul. Jag klickade när han vred huvudet åt vänster, vilket han bjöd på flertalet gånger. Han fattade.
I morse så kom jag ihåg att ta med klickern och en påse godis när vi skulle åka iväg. Först blir jag lite bedrövad, för Pingu börjar ju genast med sina trakasserier meddetsamma jag började backa bilen för att vända på gårdsplanen. Jag ville ju inte klicka när han busar. Jag lät honom hållas medan jag körde ut på uppfarten. Men när jag stannade vid grindhålet, så gjorde han en liten paus - och då passade jag på att klicka.
Hundarna och jag har nu åkt bil fyra korta vändor, ned till "byn" och tillbaka - med klickern i högsta hugg. Pingu - och Spirou och Wilbur - sitter som tända ljus. Ett tyst lugn har lagt sig i min bil. Och detta utan några vrål, åthutningar eller andra korrigeringar från min sida. Även jag själv är helt tyst. Det är faktiskt ganska skönt.
Det ska bli intressant och se hur det här kommer att te sig i framtiden.
Pingu och Spirou väntar på att det plötsligt ska klicka till i bilen, och att det kommer flyga några godbitar i luften. Om denna träning verkligen rekommenderas i trafiksäkerhetssynpunkt kan diskuteras.
Jo, kan någon förklara för mig varför? Varför när man inte vill träffa själva pinnarna i lastgallret utan de STORA mellanrummen, så är det nästan stört omöjligt? Jag vet inte hur många godbitar som studsar tillbaka för de träffar de smala gallerpinnarna. Sååå typiskt!! Fast Wilbur, som sitter i baksätet, blir glad! :)