Keaton och jag fick provsvaren idag: Borrelia. Så det är bara att fortsätta med pillerkuren. Om ni nu måste veta, så har gamle Keaton även blås-ljud på hjärtat (det har han iof haft ett tag "lite då och då" - beroende på vilken veterinär som har lyssnat och/eller hur bra stetoskopet är.). Hans ena testikel är större än den andra (cancer?), och hans "bakvagn" är väl som man kan förvänta sig av en ändock pigg 13 och ett halvt-åring. Trots diverse "skavanker" lite här och där, så hänger Keaton-gubben med.
Tycker ni att jag gör fel? Att han får leva ett tag till? Men än så länge finns viljan att äta (Ja, där finns det VILJA alltid!), gå promenader, leka tafatt, träna, lära in nya konster och magen funkar som den ska. Ja, än så länge hänger Morbror Keaton-skiton med!!
Fast man får passa honom lite extra...
Idag efter jobbet så gick vi en liten kort promenad längs kanalen. Vid ett ställe var det lite isigt på marken, så jag valde att gå upp på bryggan istället. Bryggan går längs med kanalen en ganska lång sträcka. (Det kanske inte heter brygga när den går längs med land och kanal.. Hm Vad vet jag, landkrabban?) Lite varstans finns det typ korta landgångar ned till "fastlandet". Alla hundarna var kopplade. Gromit gick först (förstås), så han märkte inte när jag vek av för att gå av bryggan. "Gromit!", lockade jag för att han skulle hänga med, och för att slippa ryck i kopplet. Gromit vände blixtsnabbt. Då... hör jag ett "Plupp!" snett bakom mig! Keaton har ramlat ned utanför bryggan, han kravlar och kämpar för att inte halka ned i vattnet. Jag vet inte hur sjutton han klarade av att ramla ned - han måste inte ha sett var "landgången" var - och klivit rakt ut i luften!! Visserligen är han en fågelhund - men man ska väl ändå inte överdriva! Som tur är har jag sele på honom, så det var ganska lätt att hjälpa honom upp igen, från den branta "flodbädden" eller strandkanten eller vad sjutton marken längs ned mot vattnet heter.
Keaton uppskattade inte riktigt sitt lilla äventyr, men de andra hundarna tyckte det var kul och spännande! Fem sekunder senare ruskade Keaton av sig obehaget - så var det glömt.
Höjden han ramlade ned för var alldeles för mycket för en gammal gubbe, så... Ja, jag får passa honom noggrannare nästa gång vi får för oss att bege oss ut "till havs"!
Hemma på tomten har jag en urgammal balansbom. Keaton ska absolut sätta tassarna på kontaktfälten. Numera får han inte balansera så där högt upp, så jag försöker nu lära om - att han bara ska sätta tassarna på - för att sedan genast gå ned på marken igen!
Men här hängde jag inte riktigt med - han var för snabb för mig (!) Nu är han på väg - i mitt tycke - för högt upp för att själv kliva ned.
"Men vadå?! Förr sa du ju att jag SKULLE upp - och nu viftar du att jag ska gå NED... Bestäm dig, människa - Hur ska du ha det?!!"
Ja, envis är han i alla fall fortfarande... Här kämpar han helt självmant upp för en liten bergsknalle. "Ja, vadå? Det kanske ligger nåt ätbart däruppe... Eller en tennisboll.... Eller TVÅ tennisbollar!!!"