I förrgår (8 mars) skrev jag att jag tyckte Keaton såg lite skruttig ut. Igår så kände han sig även skruttig, verkar det som. När vi gick från parkeringen till jobbet, så märkte jag att han gick lite hängigt. På tal om "häng", så hängde svansen rakt ned. Först tänkte jag att han har fått "vattensvans". Han har haft det för många år sedan, men då hängde bara halva svansen - det såg ut som svansen hade gått av på hälften. Igår så var han även slö, och den där gnistan i ögonen, som jag nämnde i förrgår, saknades. Keaton hade trötta och lite ledsna ögon. Fast senare när det var dags att gå hem, så var han nästan som vanligt igen. Idag är han pigg som en pigg o glad tretton och ett halft-åring igen! Så Keaton hade visst bara en "off"-dag igår, min lilla skrutt-hund.
Bilden är från i somras - Keaton i gröngräset.
Igår kväll var jag på ett föredrag om torrhandling. Alltså, agility-handling av hund fast utan hinder. Föredraget var för agility-instruktörer. Och precis som förra gången (14 feb) som jag gick på dylikt evenemang, så tappar jag gnistan att ha kurser istället för att få inspiration. (Suck!)
Jag har ju nu hållit på med denna absolut roligaste hundsporten sedan 1991-92, och det är intressant hur agilityn har utvecklats under årens lopp. Förr i tiden lärde man ju hunden hindren först, och själva handlingen sedan. Nu så är det inne att göra precis tvärtom. Och det verkar ju logiskt, att lära in en sak i taget, och göra det gradvis svårare (läs: lägga till hindren). På flera klubbar här runtom, har nu tanken väckts att kräva att först måste kursdeltagarna gå en "Torrhandling-kurs" innan de får starta en vanlig grund-kurs med inlärning av agilityhindren.
Frågan är dock denna om kursdeltagarna verkligen "köper" det. Visst, de som målmedvetet har sikte på tävling, och att någon gång kanske t o m vinna SM eller varför inte VM, de håller nog fullständigt med om detta - Att först träna utan hinder. Men för "Svensson", som först och främst vill ha en rolig aktivitet med sin hund, där tvivlar jag... Utav alla dessa deltagare som vi har haft under de senaste tio åren på vår klubbs agilitynybörjarkurser, så är det ju enbart några få procent som nu är flitiga tävlingsekipage. (Visserligen kan detta bero på att man som instruktör inte "tillräckligt har pushat på dem.) Är det verkligen "rätt" att "tvinga" de ej tävlingsinriktade, de som troligtvis aldrig någnsin kommer vara på en tävlingsbana, att träna in något som de egentligen inte har någon större "nytta" av. Visserligen tycker nog hunden det är roligt, vilket som - men tycker de flesta hundägarna det? Och nästa fråga är även denna: För vem är kursen till för - instruktören eller kursdeltagaren?
Är det kanske dags att dela upp agilityn i flera "grenar", precis som lydnaden:
Tävlings-agility (tävlingslydnad),
Rally-agility (rally-lydnad)
Vardags-agility (vardagslydnad).
Rent praktiskt vore detta ganska svårt, eftersom det ofta är ont om instruktörer och framför allt VECKODAGAR. Sedan kan det även kanske bli svårt att fylla alla de olika kurserna.
Hur som helst tycker jag att denna eviga fråga: Tävlingsinriktat eller ej, är tråkig och hopplös. Min illusion att i grund-kursen kunna tillgodose bägge inriktningarna verkar vara ett önsketänkande: Att de ej tävlingsintresserade blir inspirerade av sina kurskamrater som är blivande tävlingsekipage, som tränar flitigt på med goda och synliga resultat, och att (de blivande) tävlingsekipagen i sin tur bli inspirerade av de ej tävlingsinriktades spontanitet och ej kravfyllda lek tillsammans med sin hund, utan att känna någon som helst press och krav på större och bättre prestationer.
Nä... Ska jag ge upp, packa ihop mina agilityprylar och .....
... Ja, vad i all världen ska jag göra då????
Vad tycker ni? Nu menar jag inte att ni ska bestämma om jag ska lägga av eller inte - DET BESTÄMMER JAG ALLDELES SJÄLV :) - utan hur resonerar ni, när ni går på kurs eller är instruktör? Obs. Som tullverket säger: "Du kan vara anonym!". ;)