... att ge upp!"

Ja, alltför ofta lever jag efter ovanstående motto. Det var ju den öppna måndagsträningen igår. Var jag där? Näe! Behöver både jag och hundarna denna välbehövliga träning? JA!!! Vad gjorde jag istället, som var så himla viktigt, då? Jo, jag.... sov! Vad jag blir less på mig själv. Bläh! Jag vaknade till vid sisådär åtta-tiden - träningen börjar vid sju. Det som väckte mig var det där smackiga ljudet av en viss byracka slickande intensivt och njutningsfullt i en viss annans hunds problem-öra. Jag far upp från soffan som en... en... ja... en vansinnigt gormande (och nyvaken) matte som är oerhört rädd om Keatons öron. Keatons öron har varit riktigt bra ett tag nu - jag vill att det ska fortsätta så! Och jag tror INTE att Spirous slickande hjälper till. :(

Jag inser nu hur mycket klockan är - Att måndagsträningen är körd. Att det ska vara så förbaskat svårt med måndagar - tål dom inte! Jag är sur som värsta sura ättikan. Hundarna håller sig på behörigt avstånd. Det är säkrast så. Som det värsta surkartet somnar jag om.

    Jag tror jag vaknade sedan vid nio-tiden. Då sätter jag igång att dammsuga huset. Jag har haft dåligt samvete alldeles för länge för Spirous dammkvalster-allergi. Städningen var välbehövlig.

Efter det tar jag Keaton och Wilbur med mig "ner till byn" för en halvtimmes koppelpromenad, följd av en stunds jobb när jag i alla fall var i närheten. (Och så slipper jag gå upp tidigare nästa morgon - "A man gotta do, what a man gotta do!", typ.)

Vi var hemma igen exakt kl. 00.01 (enligt klockan i bilen). Då var det dags att gå ut med Spirou och Gromit. På med pannlampan och blinkande reflexhalsband. Gromit fick åter igen ha flexi-kopplet på sig. Hundarna skuttar överlyckligt när de inser att vi ska gå promenad. Vi börjar att gå mot grinden.  Jag stannar dock upp för att fixa nåt med Spirous koppel - Gromit däremot racar i 190 bort mot grinden - åtta meter senare blev det TVÄRSTOPP! Ett jätte-ryck i Gromit och i min arm! Gromit blev nog överraskad av det plötsliga stoppet, men det som överraskade och skrämde honom mest var mattes plötsliga utbrott: "VAD I HE.... VETE GÖR DU!!!", gormar jag och slänger våldsamt flexidosan i backen. (Jag visste faktiskt inte innan att jag tydligen fortfarande var på ett sådant uruselt humör - det kom bara från ingenstans.) Flexidosan går sönder. Flexikopplets "flexighetsegenskap" är tillintetgjord. Suck!

    Hur som helst börjar vi vår nattliga promenad i en ganska sur stämning, och med ett trasigt flexikoppel. Bägge hundarna går som två tända ljus intill min sida - Både bokstavligt och bildligt talat! Spirou börjar dock ganska snart att nosa och göra ifrån sig vid dikeskanten. Gromit däremot går tätt intill mig vid mitt vänstra ben. Varje gång jag ser på honom, viftar han försiktigt på svansen. Han går där utan att göra den minsta antydan att vilja nosa eller att markera eller göra sig en toalett. Efter att jag har klappat lite lugnt på hans huvud, ser han lite mer avslappnad ut, fast han lämnat inte min sida i över en halvtimmes promenad. Spirou däremot nosar runt.

    Vid ett tillfälle när vi väntar på att Spirou ska undersöka klart i diket, så tittar Gromit upp på mig. Han ber om lov att få undersöka han med. "Varsågod!", säger jag lugnt. Han rusar genast dit. Sedan fortsätter vi entimmes-promenaden utan någon dragande hund. Det var faktiskt ganska skönt! Fast jag vill egentligen inte göra om det igen - Att få vredesutbrott, alltså!

Om det är nån som undrar...

Gromit drog som vanligt i kopplet idag! ;-)

PS. Efter gårdagens nattliga hundpromenad, så bara "måste" jag se på ett par TV-program. Gick och la mig vid 02.30. Ja, jag försov mig i morse! Klockradion "skrek" i över en halvtimme innan jag vaknade. DS.