Igår hade Gromit kurs igen. Egentligen hade jag ingen större lust att skjutsa dit honom. Men eftersom jag vet hur jag är, så "övertalade" jag mig själv att åka dit. Mitt "kloka" jags argument var att hitintills har jag aldrig ångrat att åka på aktiviteter som jag då innan inte hade lust till. Däremot finns det större risk att ångra att man INTE åkte.
På kvällen innan så lyckades mitt "skjuta-upp-till-sen"-jag - återigen - övertala mitt "kloka" jag, att det kommer gå alldeles utmärkt att göra det jag nu måste göra på jobbet innan butikerna öppnar, på morgonen innan Gromits kurs. Mitt "kloka" jag var mycket lättövertalad (så himla klok är jag tydligen inte). Behöver jag nämna att jag kom sent till Gromits kurs? ;)
När jag och Gromit kom dit stod alla klara för första övningen: Gå slalom mellan alla ekipagen med totalt slakt koppel. Som straff för min sena ankomst fick Gromit och jag börja. (Eller så var det kanske för att vi råkade komma precis på kanten där instruktören stod och väntade.) "Hur ska det här gå nu?", tänkte jag medans jag snabbt försökte få fram godis för att ha beredd i handen. Gromit var ju upprymd och lite busig. Vi hade ju inte riktigt hunnit "landa", typ. Men... skickliga som vi är så gick det alldeles utmärkt! ;)
Jag nämnde ju tidigare att jag är "lite orolig" för ett ekipage på kursen. Det gick roligt nog igår alldeles utmärkt även för dom. Kanske mycket beroende på instruktörens skickliga envishet. Jag kunde inte låta bli att ge hussen lite beröm när han ställde sig bredvid i "ekipage-slalomet". Hussen verkade mycket gladare vid detta kurstillfälle än vid förra gången. "Undrens tid är inte förbi!", utbrast han glatt när vi senare satt inne i "kurslokalen" (egentligen ett stort förråd nere i ett större garage) . Men visst har denna husse forfarande mycket att lära när det gäller timing...
Jo! När kursen var slut och vi skulle "packa ihop" alla prylar, så passade jag på - efter viss tvekan - att träna "sitt kvar" medan jag gick bort cirka fyra meter för att ställa undan stolen. Vi hade förresten övat precis på det under kursen. Jag resonerar att om det är någonstans man ska passa på att träna, så är det just vid sådana här tillfällen; Störning finns, och alla runt omkring (borde) vara fullt medvetna om att andra tränar sina hundar.
När jag bar bort stolen så hade jag hela tiden ett halvt öga mot den lösa (kopplet löst på golvet) och duktigt kvarsittande Gromit. Men när jag skulle stapla stolen på de andra stolarna, så fick jag lov att vända bort blicken från Gromit för att se varför inte min stol "ville bli uppstaplad". På denna korta sekund som jag vände bort blicken, så "tappar" ovan nämnda husse koncentrationen på sin han-unghund, som då sakta har gått fram till den ensam kvarsittande Gromit. Den andra hunden nosar försiktigt mot Gromits nos. Instruktören utbrister: "Passa där! Akta!!". Jag berömmer Gromit glatt, och går hastigt förbi de två jyckarna samt lockar med Gromit bort. Hussen drar till sig sin hund med kopplet. Inga problem!!!
Gromit har verkligen skött sig på kursen. Han har bara morrat lite lätt en gång när ovan nämnda unghund nosade lite lätt nyfiket på Gromits svanstipp. "Äh! Kom och lägg dig här istället!", visade jag lugnt. Som sagt: Inga problem! Om jag nu får skryta lite - och det får man på sin egen hemsida - så tror jag att mitt lugn och vägran till att bli arg på andra runt omkring mig smittar av sig på mina jyckar. Jag vill visa mina hundar att vi tillsammans fixar allt; Lita på mig!
"Lita och lita på matte? Bara jag får godis, så gör jag vad som helst!", tänker Gromit..
Ja, hur långt har vi kommit i vårt "inte-bråkat-i-flocken"-jubileum? Jag har tappat räkningen. I morse så "utmanade" jag Gromit lite grann. Förut har det blivit bråk om leksaker etc när vi leker och stojar.
Jag vägrar ju att acceptera att det inte ska gå att ha ben eller andra åtrovärda leksaker framme, trots att jag nyss har läst i Ingrid Tappers bok "Hundars rädsa och aggressioner" om att man bör gömma undan sånt. Mitt resonemang är istället: Hur sjutton ska de då lära sig att dela med sig av flockens tillgångar? Det enda sättet att lära sig är att utsätta sig för det man vill att de ska lära sig. Självklart utan överdrifter eller för stora utmaningar. Och framför allt med mattes/husses tydlighet om vad som är ett accepterat beteende inom flocken.
Gromit har nu tidigare alltid hållit sig på avstånd när vi leker utomhus med leksaker. Han cirkulerade runt oss för sig själv med till exempel en boll i mun, medan jag och de andra jyckarna leker dragkamp etc. Jag tror att anledningen till hans ovilja att komma till oss var för att de då tidigare blivit bråk om leksakerna (mellan Gromit och Wilbur) - och då blir matte så in i bövelen skogstokig - och det blir så förfärligt läskigt och obehagligt.
Jag har nu efter Gromits kursstart börjat att berömma honom med glada tillrop samt med klappar och smek utan att på något sätt försöka ta leksaken ur hans mun, när han självmant råkat komma nära mig. Han flyr nu inte längre situationen som han alltid gjorde förut, utan han stannar kvar hos mig.
Spirou och Gromit. Ni ser väl den flygande bollen?
Bilderna är från förra helgen.
Jo, i morse när vi skulle gå ut på tomten, så fick Gromit fatt i en tom petflaska, som han i glädjerus sprang ut med. Jag lät honom hållas. Denna petflaska blev därute till världens roligaste leksak! Vid ett tillfälle lämnade Gromit petflaskan, och då var Wilbur kvickt framme. Gromit blev ganska frustrerad av att Wilbur hade "snott" hans "bästa" leksak. Men jag, matte, anser att man får skylla sig själv om man lämnar saker och ting obevakat så där. Nu är petflaskan Wilburs! Med min vägledning så accepterade Gromit detta. Jag behövde bara säga till honom en gång - plus en liten påminnelse. Visst tvekade jag lite - inombords - om jag nu utmanade jyckarna alldeles för mycket. Men jag insisterade dock.
Senare släppte Wilbur i sin tur petflaskan obevakad - då passade Gromit på att ta den. Fast den var nu inte lika rolig längre!
Vi tränade lite lätt (sitt med pipa, sitta fot, stadga och lite freestyle-konster) nere på gårdplanen med petflaskan och en gammal vante som belöningsleksak, sedan tog vi som jag brukar en liten promenadrunda på tomten, som lite nedvarvning. Jag upptäckte agilitytunneln gömd under all snö. Spirou, Gromit och jag började gräva fram den. Wilbur ville inte gå ut i den djupa snön. Han stod kvar på den upptrampade stigen och iakttog oss. När tunneln var framme fick de alla springa igenom den. Men.. här höll det på att bli trubbel! Jag var otydlig så att alla sprang på en gång genom tunneln. Ja, ni fattar! Så jag tog mig i kragen. Skärpte till mig. Blev tydlig om vilken jycke som skulle ta tunneln, och vilka som skulle sitta kvar. Duktig matte!
Bollen studsar precis framför Spirou. Bild från förra helgen.
Vild tunnel-lek, mars förra året.
Efter tomtpromenad med vild tunnel-lek (istället för nedvarvning), så avslutade jag med ett godis-sök istället. Detta för att de ska lugna ned sig innan de går in.
Spirou visar tydligt att Gromit INTE får komma in. Bild från i mars 2009.
Det händer nämligen ibland att det blir lite surt just inne i min lilla hall; Spirou stannar upp, och visar att Gromit får minsann inte gå in. Detta är så gott som den enda situationen som Spirou mopsar upp sig. Gromit tycker detta är obehagligt, och hans lösning på det hela är antingen rusa så fort man kan med ett varnande "mroff" igenom hallen och skuttar snabbt upp i fotöljen vid fönstret. Han har pass där, tycker han. Han kan också, om stackars Wilbur råkar vara i närheten, anfalla Wilbur. Detta har alltså hänt två gånger. Och två gånger är en vana!
Nu vill dock "Envisa Kerstin" att jyckarna ska kunna stanna upp i hallen utan tillstymmelse till gruff och bråk. Så idag fick en hund i taget gå in, stanna upp, bli snö-avtorkade, och sedan "inmarschade" in i vardagsrummet. Lugnt och tydligt. Inga problem. Yes!
Hihi! Gromit tvekade att gå in. Han stod sist kvar bortom altanens trappsteg och kikade försiktigt in. Jag fick lov att kalla in honom. Med tydlig bestämdhet placerade jag honom i den position jag ville ha honom för snöavtorkning. När han sedan blev fri, så rusade han kvickt som attan bort till sin "pass-fotölj"! *skrattar*
Spirou visar upp att även han faktiskt kan vara vig!
Spirou och Gromit kopplar av lite.
Wilbur.
Bilderna är från förra helgen, därav Wilburs orakade nos.