Precis idag är Keaton 13 år och 10 månader. I somras, efter hans 13: e födelsedagskalas, funderade jag om det skulle bli det sista. För någon månad sedan, när han blev sjuk av Borrelian, så var jag ganska säker att det blir nog inget 14 års kalas. Fast nu idag så känns det ganska sannolikt att det faktiskt blir ett bollhav även i år - Dags att börja samla ihop tennisbollar!!! Ja, ja... Man ska inte ta ut nåt i förskott... Fast ifall... Det vore ju hiskeligt dumt att inte ha en massa bollar om det nu blir en födelsedagsfest, eller hur?!
Baloo blev exakt 14 år och en vecka. But who´s counting! (Jo, jag tydligen. ;-)) Ska verkligen springern Keaton blir äldre än pudeln Baloo? En veterinärassistent sa en gång när hon nyfiket kollade igenom hans stamtavla (vid vaccination), att många i hans släkt har blivit gamla. Om jag minns rätt så var hennes föräldrar ägare till en av Keatons släktingar, en av dom där stora springer-"kändisarna".
><
Jo, slagsmål var det länge sedan jag skrev om. Varför då? Jo, för det har inte varit nåt!!! Det är numera ett behagligt lugn i flocken. Har slyngeln och "trouble-makern" Gromit insett sin position, och har han slutligen kapitulerat för familjens regler ("Du får icke slåss!" Paragraf nr 2)??
Svar: NEJ!!!
I förrgår (med Wilbur, Spirou o matte) och igår (med Keaton, Spirou o matte) rök Gromit ihop med oss andra. (Vilken märklig mening det blev!) Anledningen till den tidigare flock-ron har tydligen berott på min uppmärksamhet och tydlighet att bråk godtas icke i denna familj. I förrgår och igår så "slappade" jag till, och utmanade ödet lite. Jag har absolut inga problem att sära batanterna åt. I förrgår räckte det med min nästan hysteriskt vansinniga förgrymmade röst - ALLA flydde i panik åt varsitt håll!! Jag blir så förbannad!
Igår satt vi ute i hammocken och hade en liten gos-stund. Jag tänkte lite optimistiskt att det faktiskt är lite otroligt att de kan vara så här tätt intill varandra utan bråk. HA!! Gromit attackerar plötsligt Keaton, utan minsta anledning. Han tar tag i Keatons ena öra. Jag är MYCKET rädd om gamle Keaton, speciellt hans (problem-)öron. Min första och enda tanke är att få loss örat från Gromits mun. Nu anfaller Spirou Gromit, som då försöker försvara sig mot Spirous attack. Att Keaton-stackarn nu piper till, beror på att jag håller fast hans ömma öra. (Min "reflex" att inte släppa taget vid dessa bråktillfällen är kanske inte alltid av godo.) Jag har länge undrat hur hårt de egentligen biter varandra, eftersom det hittills aldrig blivit några skador när de rycker ihop. Möjligtvis något enstaka ytligt skrapsår. Markerar de bara med öppna munnar utan något egentligt tryck? Nu vet jag hur hårt Spirou biter i alla fall....
Fast jag inte har något skyddande pälslager, så fick jag bara ett pyttelitet litet sår. Mera som ett blåmärke med en liten röd prick i mitten.
Förresten tycker jag att Spirous inblandning i slagsmålen är ganska intressant. Han ryker direkt på Gromit, och typ "försvarar" Wilbur o Keaton när Gromit har givit sig på dom. Det naturliga vore ju att även Spirou ger sig på den svage, den som helt klart inte skulle vinna om det skulle vara "på riktigt" ute i verkligheten - ute i "naturens hårda lag". Spirou är något av ett mysterium!
Cirka en halvtimme efter "hammock-bråket" igår, så går vi alla fem ut på en liten kort koppel-promenad. Vi möter en hund som mina jyckar INTE har några större vänliga åsikter om. Den andra hunden är rätt gammal och bryr sig inte om mina ett dugg. Däremot är den stor och mörk. Denna egenskap gillar inte mina hundar. Att vara stor och mörk, alltså.
Jag har nog inte skrivit om det, kanske. Om mina hundars (Spirou o Gromit) dumma vana att voffa till ETT unisont "VROFF!!" mot en del främmande hundar vi möter. Jag är så in i helsike less på det. Jag har nu provat lite olika sätt att hantera situationen; Att sätta ned dom med mig mellan den mötande och dom (och jag har varierat lite olika agerande från min sida), att totalt försöka ignorera den andra och bara gå förbi med korta koppel (inte så lätt) och "skvallra"-metoden a la Bodfäldt. Den sistnämnda metoden har fungerat bäst. Men... när dom började med att först vara sååå duktiga änglar såå och därmed får sina godbitar - men sedan sekunden efter de svalt belöningen, ilsket gruffar mot den andra stackars hunden... Då började jag att tvivla att de verkligen fattar! Hur som helst har det liksom gått troll i det här - det har blivit som en ond cirkel. Det tråkiga är att jag tar det så himla personligt, jag tar åt mig så. Jag har en noll-vision. Och vid varje gruff tar jag det som ett stort nederlag. Mina hundar SKA helt enkelt icke uppföra sig på detta vis! Äh! Det är bara att träna på, det!
I alla fall... Tillbaks till gårdagen. När de nu gruffar till mot den mötande hunden, blir jag såå ilsken att jag inte bara hotar att ta den ena hunden för att slå den andra med. Jag gör det också. Näh! Det gjorde jag INTE. (Lugn! Du behöver inte ringa djurskydds-ombudsmannen.) Däremot blev jag så förbaskad att jag bara dämmer kopplen i backen (hundarna är kopplade). Spirou, Gromit och Wilbur blir som paralyserade. Keaton-stackarn travar däremot raskt bortåt med kopplet släpande på marken. "KVAR!" kommenderar jag de andra tre medan jag joggar ifatt gamle döve Keaton, och med hjälp av teckenspråk får tillbaka honom. Resten av promenaden fick Keaton stolt gå före medan de andra försiktigt linkande efter mig. När vi stannade till för att de skulle få nosa i diket, så bad Wilbur-stackarn försiktigt om lov först!!! Att man ska behöva bli så arg för att jyckarna ska uppföra sig som "folk"!
Mitt dåliga humör berodde kanske på att jag inte hade ätit nåt sen frukost vid nio-tiden. Klockan var nu typ halv-sex på eftermiddagen. Så efter promenaden bestämde jag mig för att åka till McDonalds.
På vägen dit tog jag dock en liten omväg förbi Brukshundsklubben. Anledning till odrägliga jyckar kan ju bero på en del överskottsenergi. Alla hundarna fick sig en omgång träning. Först ut var Wilbur, och han fick för första gången sedan den sista korsbands-skadan beträda agility-banan. Några tunnlar och ett par slalom fick han forcera. Han råkade på vägen mot en tunnel flyga över ett superlågt hopphinder. Innan agility-hindren hade Wilbur fått träna lite lydnad och freestyle.
Sedan blev det Gromits tur. Först lite lydnad, sedan agility-träning. Det är ju tävling igen imorrn. REVANSCH!!! (Vi ska vara där klockan 8.00! Finns stor risk att jag missar bangången till första loppet, om jag känner mig själv rätt. Fast... Jag vill ju ha revansch. Vi har startnummer 2! Hm... Måste vakna!!!)
Jag märkte igår vid träningen att jag måste sluta flaxa med "visa-hinder-armen". Det blev stor skillnad. Gromit blev mycket mer följsam. Eller rättare sagt: Han har lättare att fatta vad jag vill om matte visar tydligt och ordentligt. Just det, ja!
Spirou fick träna lydnad (tävling nästa helg. *skrattar*) och lite freestyle. Han är faktiskt rätt duktig. Tycker jag i alla fall. Och det är huvudsaken.
Sist ut ur bilen för en liten stunds träning var Keaton. Vilken jycke! Han är med på det mesta: lydnad, freestyle och trix-konster. Om agility-banan hade varit "ledig", så hade jag nog låtit Keaton få ta några tunnlar och tomma hopphinder. Apropå det så kan även Wilbur nu få köra lite pensionärs-agility (utan balanshinder och med tomma hopphinder, alltså).
Klockan blev typ halv-åtta innnan jag fick min helg-middag från trogna McDonalds. ;)