I gårdagens snöoväder höll jag först på att fastna i snön tre gånger på morgonen. Men vänta nu! Historien börjar faktiskt redan på kvällen innan. Efter Gromits förfärligt dumma epilepsi-anfall gick vi ju ut på tomten för att låta hans fasligt speedade "efter-anfall-fas" fasa ut. (Fy, vilken filur till lustigkurre jag är ;)). När man liksom var där ute i snön, så tänkte jag passa på att göra lite nytta och skotta undan snön, i en förhoppning att det då inte skulle bli så himla mycket att skotta dagen efter. Pyttsan!! Det var ju för sjutton mer snö än innan jag började skotta på kvällen när man vaknade på fredagsmorgonen. *suck*
Även fågelbordsträdet var/är ordentligt insnöad.
På fredagsmorgonen pulsar jyckarna och jag i snön ned till gårdsplanen, och den totalt snötäckta bilen. Det var så mycket snö, så att den räckte nästan upp till knäna. Nja... det var något överdrivet. Jag går bort till grindhålet för att kolla utfarten. *dubbel-suck* Upptäcker en en-meters hög kompakt plog-vall. I och för sig ska man vara glad och tacksam att vägen är plogad. I och med jag hade bråttom, så blev vallen ganska hastigt och slarvigt bortskottad. Det var precis så att bilen skulle kunna komma ut. Soptunnan var förstås även den insnöad och inplogad. Inte så lämpligt eftersom det var sophämtardag. "Jag hinner inte!", tänkte jag förtvivlat, men jag försökte i alla fall få bort den värsta snön. Och ifall sopkillarna skulle vägra tömma, så var det inte hela världen, eftersom det låg bara en eller möjligtvis två påsar i tunnan.
Jag hastar tillbaka till bilen. I med alla hundar, och iväg..... Eh? Nja, så mycket till köra hastigt iväg blev det inte. Först höll jag på att fastna redan på gårdsplanen, sedan i den hastigt och slarvigt bortskottade plogvallen, fast jag hade tänkt på att inte stanna med framhjulen mitt på den. Jag stannade alltså för att stänga grindarna. Efter några försök så kommer jag dock loss.
Först går bilfärden ner till jobbet, för att fixa det jag inte gjorde kvällen innan - mycket beroende på en viss dum epilepsi-Grompa. Innan jag sedan åker till brorsan för att lämna Wilbur, så tankar jag bilen full för att få mer tyngd på bilen, när jag ska slirande forcera backarna på Österskärs småvägar.
Som tur är så har vägen hunnit bli plogad, men inte den sista branta och slingriga backen. Så jag bestämmer mig för att stanna bilen nedanför, och gå upp för backen istället. Först tvekar jag att ställa bilen i hörnet, spanar genom bilrutan hur underlaget verkar vara. "Borde funka!", tänker jag och börjar göra en halv u-sväng. FASTNAR!!! Jag gungar den nästan helt igenimmiga bilen (varför måste hundar andas så in i norden mycket för?) fram och tillbaka. Jag kommer till slut loss. Wilbur och jag springer upp för den nästan fyra decimeter snöbetäckta backen.
När jag sedan åker mot jobbet, så har jag rackarns tur att möta den där breda lastbilen precis när man är vid en vägskorsning, så att jag kunde väja utan att riskera fastna i snödrivorna, och samtidigt lätt släppa fram lastbilen, som ju helst inte vill stanna i uppförsbacken. Ibland ska man ha tur! :) Vi kom fram till jobbet nästan en halvtimme för sent. Bättre sent än aldrig, kanske. Eller..?
Spirou sitter på "sin" godis-kulle hemma på tomten, och väntar förhoppningsfullt.
När man sedan efter jobbet ska åka hem, så hade det ju slutat att snöa. Vägarna till brorsan var nu ordentligt plogade, och backarna var till och med sandade. När jag tar sats uppför den sista branta och slingriga backen tänker jag: "Undrar om dom har skottat bort den troliga plogvallen vid grindhålet?". Ha! Det hade de INTE!! Ut och skotta. Brorsan och Wilbur kommer strax ut och hjälper till. Nja, inte Wilbur då - han var mest i vägen.
Det är snöigt värre.
Spirre sitter på sin kulle och väntar - lugnt och troget... "Kommer det nå´ godisregn, eller?"
Home sweet home.
Okej, nu bar det äntligen hemåt, till en efterlängtad lunch, som nog de flesta skulle kalla middag. När jag kör in på min lilla väg, så tänker jag: "Undrar hur hög plogvallen är i mitt grindhål!". Ja, att försöka med fart forcera den var inte att tänka på, så det var bara att stanna bilen utanför, och greppa den lilla snöskyffeln som ligger i bilen. När jag sedan kör in, så blir jag övermodig - jag försöker att trotsa snön, och köra hela vägen upp till gårdsplanen. Jag fastnar nästan direkt, bilen är på väg att kana på snedden på min smala uppfart. *suck* Det tog nästan en timme innan jag efter en massa skottning och fixande till slut får bilen stående rakt direkt innanför grindhålet, så att jag själv kommer ut utan att behöva pressa mig mellan bildörr och höga "snömurar". Jag bestämmer mig för att först gå in och äta lunch, jag menar middag, innan jag går ut för att skotta resten av snön, så att jag får upp bilen till gårdsplanen.
Zzzzzzzz. Jag somnade efter man äntligen fått mat i sig. Vaknade utsövd vid fyra-snåret på morgonen (alltså idag). Fortsatte att sova tre timmar till, för att vid sju bli väckt av två små "piller-trånande" prick-hundar.
Vid åtta-tiden i morse åkte jag ned till jobbet för att fixa det jag somnade ifrån på kvällen före. När jag kom hem igen började hundarna och jag att skotta gårdplanen, sedan uppfarten. Vilken lycka när sedan bilen stod på plats. Ordningen var återställd! Yes!! Men det tog nästan två timmar - minst.
Den nyskottade uppfarten...
... och den nyskottade gårdsplanen. Gromit visar med detta "boll-skutt" hur bra man nu kan träna och leka där.
Solen skiner inte bakom de gigantiska snöhögarna. "Brrrr, va kallt det är!", darrar en fryssen Wilbur, "Jag vill in nu!!!".
"Men matte, kom nu då!!! Vi går in till värmen!", visar Wilbur.
Så här ser en arbetande skottar-hand ut. Hihi! Jag har numera tre små blåsor i vänsterhanden. Så går det när man skottar alltihopa för hand.
Jag äger faktiskt en sån där plogsläde, eller vad de nu kallas för. Men den är insnöad (!). När jag idag trotsade snön, och pulsade fram till den, så gick den dock inte att rubba. Den har frusit fast!