"Förr i tiden", vid min dagliga bloggrunda brukade jag besöka Fredrik Steens blogg. Inte så mycket för att jag vill lära mig nåt - utan mest för det ofta stora underhållningsvärdet. Haha! Det där lät rätt så stöddigt. Hehe! *njuter, känner mig ganska nöjd över ordvalet*. Fast efter Gromits död så tappade jag helt lusten att följa andras hundbloggar/hemsidor. Ibland så - på ren vana faktiskt - så klickade jag in, men klickade mig ut omeddelbart igen. Jag ville bara inte - kunde inte med att läsa.
Men... nu har jag liksom börjat komma tillbaka igen. För nån vecka sedan gick jag in på F. Steens blogg. Och till min förvåning (?) så upptäckte jag att det tjatades om precis samma sak som när jag nån månad innan hade slutat att läsa den. Det eviga gnabbandet om "mjuk" v/s "hård" uppfostran samt det envisa tjatet om "det är skillnad på inlärning/cirkuskonster och uppfostran". Jag tröttnade genast, så... inte förrän igår (typ) så kollade jag in sidan igen. Och till min förvåning (?!) så handlade dagens inlägg om... "det är skillnad på inlärning/cirkuskonster och uppfostran". ;)
Först vill jag här på en gång förtydliga att jag hyser stor respekt för Fredrik och hans anhängare.
Fredrik Steen skrev denna gång om en filmsnutt på Youtube, som han hade blivit tipsad om, som handlade om skvallerträning. (förfärlig vad med "om" det blev nu då) "Det finns inget rätt eller fel.", skriver FS, och försöker för en liten stund - i ett par meningar - vara neutral, men samtidigt så bara måste han påstå att den ena metoden är mer naturlig än den andra. Jag menar om man nu anser att "det finns inget rätt eller fel", varför då påtala att det ena är mer naturligt än det andra? Jag antar att de allra flesta anser att det som är naturligt är rätt, eller hur? Därmed antar jag att FS anser att den naturliga metoden (enligt honom, alltså) är den rätta. Då med andra ord så är det andra fel, eller läser jag in saker som egentligen inte finns?
Här följer några citat (kursiv text) om vad Fredrik skriver om Youtube-filmklippet, hundmöten, skvallerträning och uppfostran:
"Detta med inlärning/cirkuskonster innebär att hunden ska göra något som inte är naturligt för en hund att göra i denna situation.
Skvallerträning är ett exempel, lydnadsträning ett annat, ”sitta vackert” ännu ett exempel. All inlärning är bra, och kan användas..."
"Ledarskap/följsamhet är något annat än inlärning. Här väljer hunden att följa dig, här prioriterar hunden dig. Detta är oxå, motsats till – Inlärning/cirkuskonster, något som är naturligt för en hund att göra.
Inget är fel, inget är rätt – det är olika saker!
Då det gäller inlärning/cirkuskonster så gör hunden detta på grund av en belöning. Hunden kräver till och med en belöning för att utföra. Ingen belöning, inget utförande!
Då det gäller ledarskap/följsamhet, då krävs ingen specifik belöning. Hunden väljer själv att följa för att detta är naturligt för en hund."
Men... varför är det mer naturligt för hunden att välja att se på sin matte/husse och att följa denne efter signalen "Låt bli - annars blir jag arg!" än att hunden väljer att se på sin matte/husse och följa denne efter signalen "Du gör rätt - du får belöning!"? Jag menar, själva beteendet att följa sin flock är densamma. Och ja (innan ni protesterar) - hundar ger inte varandra godis etc, men vi - människor - är inte heller hundar! Vi är mycket långsammare och klumpigare än vad hundar är. Vi är även mycket sämre på att läsa av subtila signaler samt att vi ofta har urusel timing jämfört med hundar har sinsemellan.
Däremot är vi smartare; vi är (kan vara) duktigare på att listigt manipulera jycken dit vi vill ha den. Varför inte utnyttja det vi är duktiga på?
Gromit är snabb i svängarna!
"Då det gäller inlärning/cirkuskonster så gör hunden detta på grund av en belöning. Hunden kräver till och med en belöning för att utföra. Ingen belöning, inget utförande!
Nej, Fredrik! Du, som har en sådan lång erfarenhet av hundträning och -tävling, borde väl ändå veta att belöningen tillförs vid inlärningens början - för att sedan sakta vänjas bort. När hunden har lärt sig, så belönas beteendet enbart slumpmässigt, så att inte det önskvärda beteendet riskeras att släckas ut.
"Då det gäller ledarskap/följsamhet, då krävs ingen specifik belöning. Hunden väljer själv att följa för att detta är naturligt för en hund."
Ja, den väljer att följa - för det är naturligt för en hund att vilja undvika/slippa bli korrigerad (du får själv välja vad du vill läsa in i ordet "korrigering" ;)). Med andra ord; belöningen är att slippa en argsint matte/husse.
"Om jag låtsas inte märka av honom, så kanske han slutar bråka med mig!", Gromit började plötsligt att gräva en grop när Spirou började bli alldeles för påhängsen.
"Ingenstans i detta fina klipp, ingenstans i metodiken ”skvallerträning” talar man om för hunden – Du, vi struntar i andra hundar!"
Jo, det gör man visst! Men inte genom att korrigera etc - utan genom att lugnt och avslappnat - på intet vis behöva vara spänd eller visa upprördhet som kan smitta av till hunden (som då kan missförstå mattes/husses upprördhet) - utan harmoniskt och sansat visa hunden att vi struntar i andra hundar.
Och apropå det! Sedan när brukar hundar - sinsemellan - naturligt säga till varandra: "Du, vi struntar i andra hundar!"? Nej, om en hund i flocken - oavsett rang - börjar gruffa, så hänger de andra - helt naturligt - på. Så om man ska följa "den naturliga vägen", så ska vi alltid hänga på om vår hund börjar mucka gräl med mötande hundar. :)
"Ytterligare ett problem med denna ”metod” är belöning vs Retning. Dvs – vad betyder min belöning i förhållande till den andra hunden? Här vet jag av bred erfarenhet att vissa går det bra med, vissa mindre bra.
Här har vi ofta en övertro på belöningar anser jag. Om en hund vill ha aktivitet, hur mycket betyder då en godis… osv?"
*suck* Kära Fredrik.. i och för sig känner jag dig inte, men... jag har en tro på att du har en lång och gedigen erfarenhet av hundträning, så jag tror - och hoppas - att du mycket väl vet att du måste förstås börja träna hunden med så liten retning som möjligt - för att sedan höja retningen, och göra det stegvis svårare. Du kan självklart inte börja träningen med att vifta med en köttbulle när hunden redan har spänt upp sig, har börjat gruffa eller redan har sprungit 50 meter bort efter haren eller katten.
Och apropå aktivitet.. Man måste/bör ju under ordnade former tillgodose sin hunds behov till olika aktiviteter, såsom spår, sök, eller vad sjutton just din hund har som "hobby". Risken blir då avsevärd mindre att hunden själv hittar på egna olater för att tillfredställa sitt spårbehov etc.
Jag blir faktiskt lite förvånad över att Herr Steen :) inte nämner detta vid dessa otaliga "inlärning/träning v/s uppfostran"-diskussioner, när han annars minsann lite då och då påpekar om hur viktigt det är med timing och hundaktiviteter. Men inte nu. Varför?
Gromit på MH, jagar haren i ett huj!
Slutligen kommer Herr Steen som vanligt in på jämförelsen barn/hund, och ofta glöms det bort att man faktiskt kan resonera och i ord förklara för ett barn (beroende på ålder, förstås). Visst, det är många likheter i barn- och hunduppfostran, men också stora skillnader.
Det är också även en stor skillnad på om hunden redan har hunnit göra något tokigt, något ej önskvärt, ex: gruffat med mötande hund, jagat katt, hoppat upp på mötande finklädd människa med leriga tassar. Och då finns inte mycket annat att göra än att tillrättavisa, försöka akut avbryta (gruff, jakt) eller ignorera (smutsat ned) beroende på vad hunden nu gjorde, och tänka: "Oj! Det här måste vi träna mer på!"
FS avslutar sitt blogginlägg med orden:
"Men som sagt, ett trevligt och intressant klipp med många bra saker i :-) Jag är inget facit, allt som fungerar är bra :-)"
Man tackar i alla fall för det! :)
Jag gillar verkligen en av kommentarerna till FS:s blogginlägg. Signaturen Anja beskriver det hela nästan helt perfekt - utan att lägga några värderingar åt något håll. (Jag stör mig dock något åt att hon väljer att kalla godis för "muta"; ett ord som har en ganska dålig klang)
Bland annat så poängterar hon att alla vi hundägare är olika, och faktumet att de flesta hundägare faktiskt inte har dessa önskvärda medfödda ledartalanger och den pondus som krävs för att få sin hund att "naturligt" följa denne. Och för alla dessa är skvallerträning en mycket bra metod. Anja avslutar med att understryka att hundarna givetvis också är olika, med exempel från hennes egna hundars uppfostran/träning, där hon anpassar det hela efter hundarna - utan att värdera att det ena är mer "rätt" än det andra - någonstans i texten.
Okej, jag kan tänka mig att "motståndarna" till de mer "mjuka" träningsvarianterna nu trots allt tycker att skvallerträningsmetoden egentligen är ett "subtitut" för "ett naturligt ledarskap" dvs inte rätt, men... jag anser att man tager vad man haver, som nån varg från en gången tid sa, och det som gjordes förr i tiden är ju alltid rätt och naturligt, eller hur? ;)
"Vem sjutton är det?!", undrar lilla Pingu, ser sin egen spegelbild.
Som ni vet så har jag ju nu en liten valp, som förresten fyller tio veckor idag!* Grattis lilla Pingu! Och med valp, så är det förstås mycket man ska lära den. Det är en hel del, förutom rumsrenheten, som kanske är det primära man tänker på när det gäller valpuppfostran. Pingu och jag har nu i dessa två veckor vi har levt tillsamman haft lite meningsskiljaktigheter om att mattes skor och kängor är hennes - och att Pingus känga är hans. Ja, jag vägrar att plocka undan alla mina dojor på skohyllan. De är ganska många, ett litet skoberg, kan man säga faktiskt. Självklart utmanar jag inte ödet med att låta mina finaste eller dyraste dojor ligga där. Och ja, jag är ganska lat - tyar inte att städa undan dom. ;) Lat på ett vis, i alla fall, för nu så är jag tvungen att lite då och då resa mig upp/avbryta det jag pysslar med, och envist påminna Pingu om vilka kängor som är hans.
Ibland får jag tanken att han har lyckats kedja ihop det hela; att han kanske har listat ut att om man knycker mattes skor, så får man fart på henne. Fast... jag tror inte att den lilla valpen har lyckats lista ut det... än i alla fall. Det ser i alla fall ganska lustigt ut när han lägger sin egen känga bredvid skohyllan och byter ut den mot en av mina. :)
Jag tycker det går bra, och det har jag tyckt med alla mina hittills sammanlagt sju valpar (den första 1990) som jag har haft nöjet att få lära känna.
En annan sak som mina glupsa engelska springer spaniels har blivit tvungna att lära sig är att Wilburs mat låter man bli - även om den ligger helt "övergiven" i matskålen. Wilbur äter nämligen - som många pudlar gör - i omgångar, typ. Han tuggar några kulor, tar en liten runda i huset, för att sedan gå tillbaka för att käka lite mer. Det är heller inte alltid som han tömmer hela skålen.
Alla mina matälskande ESS har lärt sig detta. Det händer ibland till och med att jag glömmer att ta upp skålen under natten, eller när jag åker hemifrån och lämnar hundarna kvar själva - och maten ligger ändå kvar orörd när jag återvänt hem! Jag har dock mindre pli på husmusen/mössen ;), så jag gömmer framför allt för dennes skull undan all mat.
Och nu verkar det som om att även Pingu har börjat att förstå. Nyss bjäbbade han för sig själv ute i köket. Wilbur hade tydligen lämnat mat kvar i sin skål, och gått och lagt sig intill mig i soffan. Jag går efter några bjäbb bort för att kika vad som pågår. Jo, lill-Pingu ligger en halvmeter ifrån skålen och skäller (läs: bjäbbar) ut den. Vad gör då jag? Jo, jag berömmer honom, tar upp skålen samtidigt som jag bjuder honom på några kulor från handen. Jag - och Wilbur - har förstås (!) tidigare - när vi har upptäckt Pingus illdåd att försöka få sig en olovandes mumsbit - morrat och tillrättavisat. Men det är belöningarna man lär sig av, det ska rikligt löna sig att uppföra sig korrekt!
Idag känner jag mig mycket nöjd över Pingus "anti-tjuva-Wilburs-mat"-träning. Jag är dock helt inställd på att "the battle isn´t over yet" och att bakslag kommer att komma. Men vi är på rätt väg! :)
PS. Jag har tagit mig friheten att korrekturrättat diverse stavningserror i citaten (kursiv text) här ovanför. ;) DS.
* Läsaren med dunderkoll reagerar säkert nu mot att detta dagboksinlägg minsann inte fanns här i förrgår, lördag. Helt rätt! Jag la dit det idag, måndag, men jag skrev det i förrgår. Så det så! ;)
Anledningen till dröjsmålet är att jag känner tveksamhet över att publicera inlägg med namngivna personer som jag inte känner - allra helst om det skrivs negativt om dom - personer som varken kan "försvara eller förklara sig" eftersom de ju förstås inte vet om att deras namn är här nämnda. (Hihi! Vad jag gillade ordföljden "namn är här nämnda". Ja, jag är knäpp! So what?!)