.... så är det det andra!
Idag var Wilbur och jag o rehab-simmade. Gissa vilken hund som får epileptiskt anfall i bassängen? Jo, ni gissade rätt - Wilbur! Eller rättare sagt så fick han tydligen känningar att det var på gång i vattnet. Wilbur, som är väldigt följsam när han är i poolen (det märks att han är en agility-hund, han svarar jätte-duktigt på mina kroppsrörelser), hade simmat i elva minuter, och det var dags för paus-vila. Som vanligt sa jag åt honom att gå upp på rampen o att stanna kvar där. Jag ställde mig som vanligt en bit ifrån med hans lila tygben i handen.
Wilbur simmandes med sitt lila tygben. Bilden är givetvis tagen vid annat tillfälle!
Antagligen kände han nog redan nu att det var nått konstigt på gång, för rätt som det var så vände han sig om för att gå därifrån. Detta är något som han aldrig hittills har gjort. Jag blir förvånad, eftersom han annars som sagt är väldigt följsam o foglig när vi sim-tränar. Jag får lov att handgripligen se till att han kommer tillbaka. (!) Sedan slänger jag i hans leksak i bassängen, och han hoppar i som vanligt. Fast.... efter cirka en halvminuts simmande så vänder han sig om från mig och simmar med bestämda (o lite märkliga) bentag bort mot rampen. Jag ropar och försöker med rösten hejda honom - men han simmar envist bort. Jag inser nu att något är fel. Wilbur börjar mycket riktigt att krampa uppe på rampen. Jag lyfter ned denna dyblöta hund, och håller fast honom i famnen.
Efter en liten stund kommer jag på att man är ju i alla fall på "rätt ställe" att få epileptiskt anfall, så jag går ut till receptionen med dyngsura och krampande Wilbur i famnen. "Jo, när man nu har expert-hjälp i närheten... Så kan man ju passa på å fråga", säger jag lite lugnt, ... "Vad gör man när ens hund får anfall?" "Oj!", svarar djurskötaren, "Jag går och hämtar en veterinär!" Jag går in i till poolen igen, och sätter mig lugnt på en stol - och väntar. Wilburs kropp har nu lugnat ned sig något. Men hela han darrar och vibrerar.
Det tog inte lång stund innan hjälp kom. Vi talades vid en stund, och kom överens om att man bör nog kolla upp det här med Wilburs anfall. Allra helst eftersom det bara var ett par dagar sen sist (lördags). Så imorgon onsdag ska Wilbur till veterinär - igen! Jag avbokade förresten alla våra sim-tider. Egentligen kunde jag väl väntat till efter undersökningen, men jag bara blev sååå less!
Gissa förresten om jag blev blöt efter att ha hållit en dyngsur Wilbur i famnen. Det var såå skönt att komma hem sedan, för att sätta på sig TORRA o VARMA kläder!!!
Wilbur är förresten nu som vanligt. Kanhända han är lite mer "mammig" än han brukar. Och jag tar honom på allvar - om han känner att han "behöver" ligga tätt intill mig - så får han givetvis göra det. Jag tycker synd om honom, men jag är mycket noga med att inte visa det. Förresten blev jag lite skrämd när veterinär-assistenten sa att man bör ta epilepsi på allvar - hunden kan dö av anfallen, eftersom det är en sådan ansträngning för hjärta, muskler o med mera. Min lilla Wilbur.... Han får inte dö....! (Det ska ju Keaton göra! ;) Ursäkta min sjuka och morbida humor!!!)
"Dumma matte!", surar Keaton.
"F´låt, Keaton! Jag skojade bara - jagVILL INTE att du ska dö, min älskade hund! Detta bedyrar jag på heder o samvete!" "Hrmf!", svarar Keaton förnärmat.