Okej! Här kommer lite filmsnuttar tagna med mobiltelefonen - därav den urusla bildkvalitén.
Den första filmsnutten är tagen den 29:e december på jobbet. De håller på att bygga om i ICA:s gamla lokal ovanför vår butik. Spirou uppskattar inte riktigt byggarbetarnas oväsen. Han sitter räddhågat still, duckar när det låter som värst, och ser oroligt omkring sig. Det går inte heller riktigt att kommunicera med honom - han är för orolig.
Gromit däremot, han bryr sig inte det minsta!
De två följande filmsnuttarna (med samma urusla bildkvalité) är tagna den 5:e januari. Ombyggnadsarbetets oväsen är nu inte riktigt precis ovanför. Därför låter det inte riktigt lika illa som tidigare. Väggar, tak och fönster vibrerar inte heller lika mycket.
Trots nyårsaftons knallande och pangande som Spirou absolut inte riktigt gillade (utan har tyvärr spätt på hans rädsla), så har faktiskt trots allt byggnadsarbetarnas anti-skottberördhetsträning med min Spirre-Spirou givit resultat till det bättre. De har alltså i en liten knapp halvimme (fram till kl. 10.00, butiken öppnar 9.30 om jag inte försover mig) varje morgon borrat, och haft sig samt fört allmänt oväsen med divere "kaboomar" lite då och då..
Spirre visar en stor skillnad i sitt uppförande mot den första filmsnutten. Visst visar han att han ogillar oväsendet, men han tar emot godis och till och med klarar av att bjuda på konster och trix!
Okej, då. Får väl medge att även jag själv har tränat Spirre - jag och ett antal paket "Schmackos".
Inomhus och ute har jag varit noga med att undvika att se på honom, när han har blivit rädd för knallar och pangande, när jag själv inte varit beredd på den plötsliga fyrverkeri-knallen. Detta för att inte bekräfta hans oro. Jag fortsätter att gå som om att det är världens vanligaste och naturligaste grej att det pangar lite här och där.
De gånger han har trotsat sin rädsla och lämnat min trygga(?) sida snett bakom mig, och börjat intressera sig för luktfläckar, eller börjat gå före mig samt kanske till och med dra i kopplet, så har jag tillåtit honom göra det. Bara för att "belöna" hans initiativ-förmåga.
Sedan kom jag på det här med Spirres ny-påkomna passion för Schmackos. När det nu plötsligt pangar till på promenad, så utbrister jag - sådär lite lagom, inte för intensivt och högljutt: "Nä, men va kul! Vilken tur vi har att det pangar!!", och bjuder Spirre på sina älskade Schmackos-bitar. De andra två jyckarna får vanligt godis.
På morgonarna när vi kommer utanför jobbet, så tvekar Spirou att gå in eftersom han hör hur det låter därinne med växlingsvis borr-oväsen och tystnad, för att sedan borr-oväsen igen. Här gör jag likadant som med de sporadiska knallarna; berömmer glatt: "Nä, men, nu igen! Vilken tur vi har!", och bjuder på schmackos. Sedan står vi still. Lekfullt uppmanar jag Spirou och Gromit att lyssna om det kommer något mer borr-oväsen: "Schhhh! Lyssna! Kommer det nåt borr igen.... Ja!!! Va kul!! Där kom det!", och jag bjuder på godis. Gromit blåstirrar på mig, Spirou vacklar med blicken, men när borr-oväsendet/godiset kommer tar de glatt godiset som bjuds.
Spirou tvekar inte lika mycket längre att gå in till jobbet. Han bär svansen högre, och öronen är inte lika bakåtstrukna. Visst, han gillar inte oväsendet - men han accepterar det. Och det är en stor "seger" - och lättnad - för mig.
En gammal bild på en glad Spirou.