Nej!!! Jag ska inte skaffa nån valp. Inbilla er inget. Jag bara tänkte på hur det var. Då. Då när man skulle skaffa valp - och hur det sen liksom blev.
"Äta myror?!" "Kittlar dödskönt i kistan" "Jag ska lära honom allt jag kan!" "Hmpf! Det går nog ganska fort" "Mowgli, se upp!!!" "Hörru, hur tror du att de kommer ihåg när du knockar dom?" Öh, det var inte meningen att slå så hårt!" "Jag är tuffare än somliga tror!" "Till människobyn? Då blir han en människa, ju!" (fritt citerat från minnet)
Först ut: Baloo...
Det var tre hanvalpar att välja mellan. Jag föll direkt för "Allan" (som uppfödaren kallade honom). Det fanns ingen tvekan. "Han ska jag ha!!" Baloo var framåt, visade framtassarna och var störst.
Däremot hade jag ganska svårt att välja namn (att han inte skulle heta Allan var solklart), men till slut blev det Baloo. Nu började min "namnserie" av tecknade figurer etc och komiker.
Baloo och jag tränar agility. Foto: Therese Kvarntorp.
(Jag tror jag borde scanna in lite fler Baloo-bilder till datorn...)
Fyra år senare kom Buster...
*funderar läääänge* Ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur det gick till när jag valde honom. Jag kommer däremot ihåg uppfödarens hus, hundhuset utanför och hennes barn... Jag var faktiskt barnvakt/valpvakt :) ) en kväll, vi kollade Dumbo-VHS (höll på att skriva fel, DVD) och kollade in valpkullen. Jag var litegrann inne på att skaffa en svart/vit springer (tyckte att en av kennels svart-vita var sååååå fin och vacker), men det blev en brun-vit ESS, mest beroende på att man ser ansiktsuttrycken bättre.
Det tog ett tag innan jag bestämde mig för namnet Buster. Dels kom namnet från Buster Keaton, för att Buster (valpen, alltså) var så lik den gamla stumfilmskomikern; samma sorgsna uttryck, och dels från Disney´s Lady och Lufsen; killarna på Tony´s Restaurang kallade Lufsen för "Buster" ("Boooster skaffat cockerspanielflicka").
Redan då (1994) hade jag namnet Spirou på gång, men bestämde mig för att inte använda det; tyckte det var för likt Baloo.
Från vänster: Didrik, jag, liten sovande Buster-valp och Baloo. Bilden är tagen uppe på brukshundklubben, fikapaus under agilityträning. Thereses chokladrutor.... *mmmm, mums*
Foto: Therese Kvarntorp.
Från vänster: Baloo, Eskil (storpudel-valp) och Didrik (bästa kompisarna).
Lilla Keaton-valpen ligger och sover på min fleecetröja. Vi hade varit på "Kanalens dag", men gick därifrån eftersom lilla Keaton var sååååå trött; han ville bara sova men kunde inte slappna av - och då skriker man som en papegoja (tydligen). När vi här satte oss ned i lugn och ro, bort från allt folkvimmel, så somnade Keatonvalpen direkt.
Keatonvalpen hade varit ensam hemma ett litet slag... och läst lite tidningar... typ.
Lite drygt ett år senare var det - sorgligt nog - dags igen...
Sorgligt för att Buster bara blev ett år, men lyckligt för att Keaton kom in i mitt liv, Keaton, en av mina "once in a lifetime-hundar"...
Innan jag åkte till kenneln så bestämde jag mig för att den nya valpen skulle vara så olik Buster som möjligt (jag var faktiskt lite inne på en tik en slag, men med tanke på löptikskrångel och Baloo, så blev det hanhund igen). Valpen skulle vara svart-vit och absolut inte den tuffaste i kullen, utan skulle vara sådär "normal-framåt" (Buster hade ju visat upp aggressivitet, jag var orolig för att råka illa ut igen) och rent skönhetsmässigt så ville jag att jycken skulle bara ha lite prickar och en smal bläs eller ingen bläs alls. Hellre det än en bred, ful (!) bläs...
Det fanns en valp i kullen som stämde exakt precis in på min önskan, vi kallade honom för "lilla Ferdinand", men så fanns också "Stor-bläsen" (vårt smeknamn)...
"Stor-bläsen" var den kaxigaste i kullen. Fast vi upptäckte att kaxigheten var hans sätt att dölja sin osäkerhet, alltså värsta sorten med andra ord. "Han kommer bli jobbig, honom säljer jag inte till nån förstagångshundägare!", berättade uppfödaren. "Stor-bläsen" var brun-vit, full med prickar och hade en väldigt bred bläs. Han var alltså precis tvärtemot allt jag hade bestämt innan.
Mitt förnuft sa "Lilla Ferdinand", men mitt hjärta sa "Stor-bläsen". Jag var och besökte kenneln sammanlagt tre gånger, kunde inte bestämma mig; mitt förnuft och mitt hjärta "krigade" mot varandra, men när vi skulle hämta hem lillparveln, så hör jag mig själv säga: "Jag tar "Stor-bläsen" - och jag ångrade aldrig mitt val, trots hans jobbighet.
På vägen hem, med "Stor-bläsen" i famnen, så diskuterade min syrra och jag namn; vi spånade fram och tillbaka. Plötsligt så sa nån av oss: "Keaton!" Kanske, till och med att vi sa det samtidigt. Keaton fick det bli, som en tribute till Buster.
Keaton.
Den som gapar efter mycket... får allt själv! Enligt Keatons motto.
Ungspolingen Wilbur sitter i mitten, flankerad av farbror Didrik och storebrorsan Baloo.
Fyra år senare så är det dags för nästa valp...
Jag hade förhandstingat en hanvalp hos kenneln. Och så blir det bara en hanhund, som visar sig vara en notorisk rymmarjycke. Valpen lyckas flertalet gånger att rymma från valphagen, för att alena upptäcka världen. Att hänga med syskonen, morsan och tryggheten var inte nåt som denna lilla valp satte nåt större värde i. "Jag skiter väl i dom! Det finns ju en hel värld där utanför som måste undersökas!", tycktes denna egensinniga valpspoling tycka. Ja, jag begriper inte hur jag kunde välja honom. Eftersom jag skulle framför allt köra agility med honom. Agility som bygger på samarbete. *suck* Men... det gick till slut.
Namnet Wilbur kommer dels från "Den fantastiska Wilbur" (tecknad gris (!)) och dels en tecknad kortfilm om ett lejon, Wilbur, som var rädd för lamm (!) men blev en hjälte på slutet - förstås! :)
Wilbur visar sina fina framtassar på agilitytävling.
Spirou sitter tätt intill sin morbror Keaton.
Tre år senare (2002) kommer då Spirou in i mitt liv...
Jag tänkte egentligen inte alls skaffa en till hund, men Keatons syrra skulle få valpar - och jag kunde helt enkelt inte missa detta; Tänk, en valp sååå nära släkt med min Keaton!! Han måste ju bli precis lika bra som sin morbror... Pyttsan! Jag minns faktiskt inte hur jag valde Spirou, det var nog mest utseendet... Ja, ja... Spirou och hans morbror var/är sååå olika mentalt som man kan vara.
Nu kunde jag äntligen få använda Spirou-namnet, som jag haft på lur sen 1994. Baloo hade nu blivit tämligen döv, så det spelade ingen större roll att Baloo och Spirou låter relativt lika.
Keaton och Spirou på agilitytävling - som hejarklack.
"Lilla Kinesen" var hans smeknamn hemma hos uppfödaren.
Fem år senare är det dags igen - och nu ville jag ha en racer-spaniel...
"Den valpen kommer bli jobbig!", sa uppfödaren om parveln som senare kom bli kallad Gromit. Det fanns många aspiranter i kullen, men jag bara visste: Honom ska jag ha!! Jag förstod det speciellt när lill-Gromit satt för sig själv på den lilla upphöjningen i utevalphagen, kollade in hur nån av syskonen fick en barsk åthutning av den annars så lugna och timida lekfarbrorn (en vuxen ESS). Brorsan/syrran piper till - och alla syskonen rusar ängsligt in till trygga valplådan... Men inte Grompan. Han sitter först lugnt kvar på sin kulle, kollar in sina vettskrämda syskon hur de försvinner kvickt in hundhuset, han funderar lite (han är helt själv kvar ute), efter ett litet dröjsmål traskar han coolt efter och lägger sig sedan mitt i valphögen - och somnar tryggt.
Namnet Gromit är förstås efter lerfigurerna "Wallace & Gromit". Grompan blev den racer-spanieln som jag så länge hade längtat efter. Han blev också en av mina "once in a lifetime-jyckar"; precis som Keaton var Gromit såååå speciell. Åh, vad jag önskar att han kunde fått leva hela sitt liv (inte bara halva).
Bus-Gromit har precis fått en åthutning från mig.
Pingu-valp, söt som socker.
När jag förra året (mot min vilja, typ) ska skaffa mig en till hund, så tänkte jag att jag ville ha en jycke som är så lik Gromit som möjligt: brun-vit, massor med prickar, bred bläs - och förstås - ska han vara en racer-spaniel.
Pingu (Gromits halvsysterson) är denna racer-spaniel, men han är svart-vit, nästintill pricklös och har inte så särdeles bred bläs... (däremot går den hela vägen över huvudet mot manken)
Namnet Pingu har jag haft på lut en längre tid; om jag nångång skaffar mig en svart-vit springer spaniel, så ska han heta Pingu. Och det har jag nu! :)
Bus-Pingu.
Ja, så har det - lite kortfattat - gått till när jag skaffat valp...