Spirou och Gromit - söta vänner.
Jag är stolt. Stolt över min Gromit, och ganska stolt över mig själv. "Varför i all världen då?!!", undrar ni säkert nu. Jo, för att jag (helt själv) fortsatte att träna och kämpa med min bångstyrige och stöddige byracka. Visst, jag har tvivlat, jag har slitit mitt hår (som nu är dags att färga o klippa igen *suck* Hatar att gå till frisör´n. Sitta där och låtsas vara trevlig.), jag har fått en del förslag hur jag ska göra med Morr-Grompan (som jag har lite tvivlande förkastat) och jag har skämts så in i norden för min hund samt jag har tvivlat hur jag förvaltar mitt ansvar över resten av min lilla flock.
Jag minns speciellt en sommardag förra året vid "Sommarcupen", då Gromit nästan var helt rabiat. Han gjorde utfall mot allt! Stor som liten, mörk- som ljuspälsad, tik som hane.
Jag minns också vad jag flera år tidigare bestämde mig för efter Busters bortgång: "Aldrig mer en aggressiv hund! Jag utsätter mig inte en gång till för detta - rent ut sagt - helvete!"
Sen kom Wilbur - "Pitbullpudeln" - in i mitt liv. Fast... en liten pudel... Ja, ni fattar. "Bjäbb! Bjäbb! Bjäbb!" Men Wilbur lugnade ned sig. Nu kommer jag faktiskt inte riktigt säkert ihåg hur och när. Men efter en privatlektion för proffsintruktör, Baloos bortgång och nedrakning av pälsen, genomgick han en plötslig personlighetsförändring. Vad som var det avgörande? Who knows?!
Gromits gruffande har varit annorlunda mot de andra jyckarnas gruff och otrevligheter. När det blivit slagsmål inom flocken, så har det sett ut som han verkligen ville skada den andre. Inte enbart ett råkurr, typ. Därav mina tankar som inte bara varit runt avknipsning av divere manliga dyrgripar, utan ärligt talat även faktiskt avlivning. Jag har ju som sagt ett ansvar mot alla.
Sedan har jag även haft funderingar om Gromit uppfört sig lika illa om han varit ensam-hund. Då hade ju jag haft lättare att bara koncentrera mig på honom. Och han hade inte blivit utsatt på samma sätt av flockens liv med konkurrens, rangordning och sånt.
Spirou drömmer om sin middag.
Varför är jag nu så himla stolt nu för, då? Jo, i förrgår så jobbade jag kort dag (Hm.. kortare än vanligt, alltså), och jyckarna är ju vana att få sin middag kort efter hemgång. "Vi vill ha mat!!!", skrek Spirou och Gromit i kör. "Vi SKA ha mat NU. Vi kom ju hem nu!!!""Klockan är för sjutton inte ens fyra!", protesterade jag.
Men... jyckarna var totalt oförstående. Då fick jag en idé! "Men.. Nu när jag inte längre behöver oroa mig för Keatons allergi, så kan jag ju helt enkelt ge dom var sitt ben!!" Sagt och gjort! Spirou tog sitt ben, och trippade stolt ut i hallen. Gromit greppade glatt sitt, men släppte det genast. "Öhh! Vad är det här för nått?", stod han där kvar som ett frågetecken. Jag gick ut till Wilbur, som numera är klok nog att stanna kvar i soffan (Vill inte riskera slagsmål), och gav honom sitt mera spröda och lätt-tuggade ben (ja, ni vet, lat pudel).
Gromit stod kvar i köket som ett frågetecken. "Ehhh..?" Jag gav honom benet igen. Han kollade hur Spirou gjorde. Sedan började även han att gnaga på sitt ben. När Gromit var klar, gick han ut till oss andra i vardagsrummet. Spirou hade ben kvar. "Jag vill!!", visade Gromit. "Morr!! Mitt!!", visade Spirou. "Kom å lägg dig här istället!", visade jag lugnt. Grompan la sig. Efter en stund bara måste han kolla in Spirous gnagande och tuggande. Han la sig med en uppgiven suck bredvid. Alltså ingen spännning i flocken, bara ett lugnt accepterande.
Spirou har publik.
Jag vet inte vad som har förändrat Gromits beteenden; Hans ålder, min kvickare, tydligare och bestämdare vägledning (innan nåt händer, alternativt "vansinniga skogstokighet just när nåt har hänt) eller för att flocken - tyvärr - har decimerats genom Keatons bortgång (Gromit (och även jag) har en mindre att hålla reda på).
Två spralliga jyckar. Gromit och Wilbur.
Det är ganska roligt att se Gromit och Wilbur tillsammans (Wilbur som i perioder varit Gromits hatobjekt, och det är ömsesidigt från Wilburs sida). Wilbur går självmant i princip aldrig i närheten av Gromit. Gromit i sin tur kan ibland utomhus i lite retsam lek svischa förbi och mycket lätt tackla Wilbur med rumpan. Wilbur blir inte sur. Han kan till och med springa med, så de springer där sida vid sida några meter. Detta är nästan lite otroligt, faktiskt.
Det ska bli intressant att se hur Gromit kommer uppföra sig när jag någongång lyckas ta mig ned till brukshundklubben för träning. Kommer han vilja "mörda" alla eller..? Han skötte sig ju exemplariskt på Springerklubbens Grundkurs. Fast... då var där enbart springrar. Fast... igen... Förr så verkligen avskydde han främmande ESS. "För det ska inte finnas några andra ESS än mig! Det är JAG som är ESS:et!!", ansåg han tydligen.
Självklart är jag fullt medveten om att jag måste fortsätta träna och vägleda Gromit. För "det" finns där. Gömt under hans underbart söta uppenbarelse.
Zzzzzz