Ja, lill-grabben börjar bli stor. Och här nedan har vi bildbeviset...
... här är den första antydan till att lyfta på benet, min lilla valp-unge. *naw*
Jag lovade ju i förra dagboksinlägget att jag skulle berätta om när bus-Pingu rymde ut på gatan, mitt i Åkersberga Centrum. Bus-ungen!! Så här var det...
Vi är på jobbet. Jag öppnar bakdörren mot lastkajen för att ta emot paket. Pingu och Spirou följer som vanligt ut några steg för att hälsa på paketkillen. Fast Pingu tar sig friheter, han fortsätter längre ut på lastkajen. Jag bryr mig inte; tänker att han kan inte komma så långt. Pyttsan!
Medan jag och paketkillen pratar om paketen, så ser jag att Pingu vänder och går mot ståltrappan. Jag håller koll på honom, så jag kallar in Pingu när han helt sonika bara traskar nedför trappan. Men... Pingu bryr sig inte. Han bara fortsätter att kliva nedför trappstegen. Han fortsätter ut mot gatan. Jag ropar, men näe! Jag kallar in honom igen, och Pingu vänder på huvudet mot mig. Jag gör skensprång åt andra hållet. Ha! Vem bryr sig? Ja, inte Pingu-grabben i alla fall. Han fortsätter att trava bort mot vägen. Nu är han nästan utanför infarten till lastkajsområdet. Jag hör en bil närma sig utanför på gatan. Pingu travar vidare bortåt. Jag vrålar! Men... Pingu-grabben bryr sig nada.
Föredrar faktiskt när jycken är lös i skogen jämfört med mitt i centrum. Visserligen finns det faror även i skogen, men.. de är liksom på ett annat vis, liksom.
Som tur är så svänger han direkt till höger istället för att gå rakt ut på gatan - mitt i trafiken. *puh* Pingu försvinner runt lastkajsgrinden, bort på trottoaren. Jag rusar efter, och lämnar stackars paketkillen kvar utanför butiksbakdörren med sina, nej, jag menar mina paket. Jag vänder mig dock om för att upptäcka att nu har även Spirou gått nedför trappan. "Stanna kvar!!", vrålar jag åt stackars Spirou. Han sätter sig ned. Jag är nu väldigt rådvill; vilken hund ska jag rädda först?! Samtidigt ropar en kvinna som står på andra sidan gatan: "Han gick upp däråt!", och pekar upp mot köpcentrumets ena ingång. "Gå in och jobba!!", kommenderar jag Spirou, och hoppas att han ska gå uppför trappan igen och gå in. Men... jag förstod att det var typ "överkurs". Jyckarna vet annars vad kommandot "Gå in och jobba" betyder (att gå tillbaka bakom disken/bakom grinden).
Jag hoppas att Spirou stannar kvar, och att paketkillen går in i butiken för att hämta hjälp (vilket han också gjorde). Jag kutar längs trottoaren bort till husknuten av innecentrumbyggnaden. Där stannar jag till, ser mig kvickt omkring. Ingen Pingu. Jag ropar ut i "intet": "Pingu!!". "Han är här!!", svarar två helt okända människor, och pekar bort mot centrumentréns snurrdörrar. Jag rusar dit, ser min bus-Pingu bli omklappad av en tjej. "Tack, tack!!", säger jag mycket tacksamt till tjejen. "Jag kände att nån buffade mig i knävecken när jag skulle gå in, och när jag vände mig om... så var det en hund där!!!", förklarar tjejen lite glatt förvånat.
Tacksam och lättad tar jag emot min rymmar-Pingu. Fast.. jag har ju inget koppel, och jag vågar inte utmana ödet med att gå helt coolt med honom lös - mitt på dagen, mitt i centrum, mitt i folkvimlet och trafiken. Jag testar med att ha en godbit framför nosen och att jag håller ett "säkerhetsgrepp" i ena långörat. Pingu vägrar. Han vägrar att gå ett steg med en förödmjukande "säkerhetsgrepp" i örat. Jag bestämmer mig för att bära jycken - 20 kilo tung. Men vilken väg ska jag ta? Den närmaste som är genom innecentrumets torg eller den långa vägen runt husknuten och längs trottoaren? Jag tar omvägen runt byggnaden med tanke på att Spirou - och paketkillen - är kvar borta på lastkajen. Jag kan tala om att 20-kilos springer spaniel blir ganska tung att kånka på efter några meter.
Spirou och paketkillen hade blivit omhändertagna av min jobbarkollega. Och numera har Pingu husarrest - for life! :)
Tidigare idag upptäckte Pingu att det finns roliga, flaxiga fåglar vid fågelbordet uppe i trädet. Bättre sent än aldrig. Eh..? Nä, det stämmer inte. Jag skulle i och för sig föredra aldrig, så fågelkräken får vara ifred.
Den här lilla pinnen bar Pingu med sig några meter, nedför bergsknallen och förbi Spirou, som inte uppskattade att bli "knäad" av "den lilla pinnen". Synd att jag missade att ta kort när Pingu bar och balanserade pinnen/stocken i munnen
En nyfiken Pinguhaka.
Eh...? Ja, vad säger man..?
Ser ni pinnen?
Hur sjutton kan man somna med en pinne utstickande ur munnen? :)
Den här bilden är i och för sig ganska gammal, men... hur kan man sova så här - när man är hund, alltså?
Pingu har förresten kommit in i spökåldern. Jag blev glad över att han inte skällde ut statyerna, att han vågade sig fram - visserligen lite försiktigt - men ändå.
När jag berättade om rymmar-Pingu på Fb, så kommenterade några om att det ändå var lite positivt att han vågar forcera ståltrappan. Nja... just då uppskattade jag - förstås - inte det, och jag är inte heller så förvånad över att han traskar obehindrat uppför/nedför den. Han är ju typ uppfödd med trappan.
Tidigare idag så blev Pingu rädd för en petflaska som ramlade av sig själv ute i hallen (hustomten var visst framme). Hans nyfikenhet tvingade honom att undersöka vad skramlet kom ifrån, men inte sjutton vågade han att gå hela vägen fram till den stillaliggande petflaskan. Dumhund!
Apropå det, så kan jag tala om att Pingu har blivit rädd för alla kartonger och lådor som finns på jobbet. Ja, inte när de står stilla, utan när vi packar och flyttar på dom. Så nu pågår operation Pingu-låd-terapi. Ham har fått ett par egna kartonger - Pingus roliga lådor - som är fyllda av tennisbollar, tuggben och annat skoj. Och de är som skojigast när det skramlar och låter om dom. Ja, det försöker jag visa feg-Pingu i alla fall. Jag kan berätta att det är Spirou som uppskattar Pingus roliga lådor mest. :)
Förhoppningsvis så kommer feg-Pingu förvandlas till en stolt och självsäker jag-är-bäst-och-coolast-Pingu, och rusar iväg glatt med lådorna som han gör med denna pinne.
Här ser du ut som Pingu och Linus är värsta polarna, men det är de sannerligen inte!! Linus uppskattar inte när Pingu använder honom som om han vore en skojig pipleksak.
Nästa dagboksinlägg kommer (kanske) handla om dessa två "polare".