På förra årets Lucia-cup (stor lydnadstävling på hemmaklubben Österåkers BK) så fick vinnare bland annat en agility-privatlektion i pris.
En hund som vann priset var en rottweiler som heter Leya, och hennes ägare berättade att vid prisutdelningen, så hade prisutdelarna sett ganska tveksamma ut när de förstod att det var just en rottweiler som hade vunnit agilitypriset. Men man ska inte vara fördomsfull.
Igår kväll så träffades vi för agilitylektionen. Vilken härlig rottweiler-tjej hon var!! Hon var full av fart, glädje och en stoooor motivation. "Äh! Jag kan själv!!", sa hon lite då och då, och skuttade glatt över själv-vald hinderföljd (som alltså inte alls var samma hinderföljd som vi människor hade bestämt). Leya pysslar med tävlingslydnad och bruks med sin matte. Agilityn har hon som hobby tillsammans med sin mattes syster. Rottweiler-tiken hade ett helt underbart sug mot hindren. Jag hoppas verkligen att de fortsätter med agilityn med denna pigga och superhärliga hund med sina två mycket trevliga mattar.
Måste väl erkänna (eller måste jag verkligen det?) att rottweiler inte är en av mina favvo-raser, men denna hund var en ren glädje att få coacha. Det var knappt jag lät dom åka hem till Nacka denna frostiga fredagskväll. Klockan hann bli halvnio på kvällen innan jag släppte hem dom.
Okej, det är nog bäst att jag förklarar, annars blir man väl hängd av alla rottweiler-älskare. Jag faller - utseendemässigt - för jyckar med "häng-trut" a ´la spaniel eller setter. Och så ska de vara långpälsade. Jag tycker bättre om "snip-nosar" typ saluki eller borzoi än rundhuvade jyckar som bichon frisé etc.
Men som ni alla vet så är insidan viktigare än utsidan. Fast igen, så tycker jag ändå att jag personligen vill ha en vacker hund, som ger mig en skönhetsupplevelse, typ. Men skönheten sitter i betraktarens öga, så förlåt alla rottweilers för min ofina kommentar om ert utseende här ovan! ;)
><
Min brorsdotters dotter Miranda fyllde tre år idag. Och självklart så var det kalasdags. Gromit fick följa med, och han uppförde sig exemplariskt. Han har ju inte så himla mycket barnvana, så man får ta till vara de stunder man kan träna detta. Dum vore man väl annars - eller?
Till saken hör att han har just de senaste dagarna uppfört sig - i oss människors tycke - illa ett par gånger mot främmande barn utomhus. Jag tar sååå illa vid mig. Mycket för att detta är ju så supertabu - hundar FÅR inte voffa mot barn. Så detta måste tränas.
Det är också en stor skillnad mellan barn med hundvana och de som inte är vana med hundar. Precis som att trafikvett lärs ut i skolan (för det gör det väl?), så borde även hundkunskap stå på skolschemat. Jag menar, nu har hund och människa levt tillsammans i över 15.000 år. Och med tanke på det, så är det mycket troligt att vi kommer fortsätta leva tillsammans i "några" år till. Då är det bra att vi har kunskap hur vi - de två arterna hund och människa - fungerar.
Hur som helst så kände jag en stor lättnad idag på Mirandas födelse-dagskalas. Speciellt när han vid ett tillfälle la sig avslappnat raklång på golvet intill de lekande barnen. Och när det var tårt-ätardags så lät jag honom självklart vara under bordet, så han fick belöning genom barnens alla tappade kak- och tårtsmulor. Man får inte vara dum, inte!
Tokigt nog - och jag grämer mig ordentligt - så glömde jag kameran hemma. Dels för att ungarna var så söta, och dels för jag ville ha bildbevis på en mycket trevlig, lydig och söt Gromit.
Förresten... apropå olydiga hundar och min sjuka, råa och ibland lite morbida humor. Förut när mina hundar uppförde sig på något sätt illa, så brukade jag surt hota med att:
- Slänga dom i väggen, så att det säger "splash"!
- Ta den ena hunden för att slå den andra med!
Men på sistone så är mitt hot: Om du inte uppför dig så åker jag direkt till veterinären för avlivning! (!) (Undrar om det finns någon annan än jag som ser det komiska i detta?)
Det är rackarns tur att dom inte förstår svenska!
För då skulle de direkt ha avsatt mig som deras trygga och pålitliga matte. ;)
Eh...? Det är ytterst tveksamt att de verkligen ser mig som trygg och pålitlig. Utan mer som en hysterisk och nyckfull varelse som råkar bo i deras hem, och som alltför sällan ger dom mat (bara två gånger om dagen) samt som då och då (de anser alltför ofta) tvingar dom att bli - i människors tycke - rena och fina.
Med andra ord: En hopplös människa.