På söndag är det avslutning på Pingus jaktlydnadskurs. Han och jag har framför allt tränat apportprylgripande lite då och då på jobbet - på arbetstid. ;) Det andra pipmomenten kan han hyfsat. Jag har bara kollat av lite kort några gånger när vi kommit hem - från jobbet - och vi alla jyckar (nej, jag är inte en jycke, men nästan... tydligen) går bort för att stänga grinden. Pipinkallning och pipsitt fungerar som sagt tillräckligt tillfredställande att jag törs visa upp det på söndag för stränga instruktören. ;)
Annars så har Pingu, Spirou och jag kommit igång med rallylydnadsträning för.... (håll i er nu) ... vi har nämligen anmält oss till tävling; Vallentuna den 20 april. Hihi! Den tävlingen då förövrigt även jaktlydnadsinstruktören skulle anmäla sig till. *harkl*
Gissa vad kul det kändes när Pingus namn dök upp på SBK-Tävling. "Anmäl Pingu?" stod det där under nybörjarklassen. Kul!!! :))))))) Jag menar, Spirous namn har man ju sett där förut, men nu var det ju premiärtryck för fina Pingu.
Just det! Det hela började faktiskt i tisdags. Jag fick för mig att åka upp till brukshundklubben för att kolla snöläget inför min slyngelkurs som börjar på tisdag. Pingu fick följa med ut ur bilen. Han var helt hemsk - totalt okontaktbar. Nosa, nosa, nosa. Flytta på dig mattekärring! Nosa, nosa, nosa!!! Ja, han uppförde sig precis som jag trodde han skulle göra. Vi har ju inte varit uppe på klubben - med alla, alla spännande dofter - sen förra året nångång, sen höstas typ. Fast att jag visste att Pingu skulle vara så så blev jag besviken och så full av tvivel om jag verkligen ska vara allmänlydnadsinstruktör. Dum-Kerstin. :(
Dagen efter så åkte vi dit igen direkt efter jobbet. Denna gång hade jag leverpastej och en gammal vante att kampa med (till skillnad mot vardagstråkgodiset jag hade dagen innan). Det gick avsevärt mycket bättre; Pingu såg mig! Okej, denna gång var vi - till skillnad mot dagen före - helt ensamma, men alla dofterna var dock fortfarande där. Så det så!
På rallylydnadstävling i Visättra förra året. Spirou tävlade, och som ni ser var Pingu med som hejaklack.
Igår så var vi på brukshundklubben lite kort igen. Nu kunde Pingu och jag faktiskt gå - nästan helt normalt - ned mot appellplanen, den helt oskottade, men nästan träningsbara, i alla fall på en liten plätt. :) Ja, jag är glad för det lilla. Vi kunde förstås träna nån annanstans där det är snöfritt, som typ vilken parkeringplats som helst, men jag vill nu ha brukshundklubbs-doftstörningen. Det gick riktigt bra. Så om alla dessa hittills minst 36 stycken som har anmält sig till tävlingen stannar hemma (så de inte stör Pingu) så kommer tävlingen gå finfint! Ja, och även domaren och alla andra som springer omkring - och stör - gömmer sig i nåt hörn när Pingu och jag ska köra. Det kommer gå galant!! :)
Så här mycket folk får det inte va! Gå hem med er!!
(Bilden är från DM förra året?, då jag enbart var publik)
Spirou, som nu ska starta i fortsättningsklassen, har förstås även han fått träna vid dessa tillfällen, och det har gått bra. Jag skrattade dock högt för mig själv vid rallylydnadsmomentet då jycken ska från att sitta framför, kallas in direkt till min vänstra sida. Spirou (som annars vid tävlingslydnad kör ingång runt matte, dvs den gamla klassiska) missförstod; han trodde matte menade "freestylenolla" (gå runt matte i snäva cirklar). Så där står jag mitt på appellplanen - gapskrattande - med en Spirou som envist travar runt mig, sin matte som står stilla och (som sagt) gapskrattar. Det gick inte att hejda honom, allra helst när jag blev så full i skratt. Haha! Vilken syn det skulle ha vart - om nån hade sett oss. :)
Det här att Spirou kör "gå-runt-matte-ingången" är en rolig fördel just i rallylydnad, då många har svårt för just detta, men inte vi inte! Eh! Fast vi har desto svårare med den ingången som alla andra har lätt för. Ja, ja...
Och så skulle ju jycken ha det lite lättare om hans matte slutade vara otydlig - och börjar fnittra - istället för att visa ordentligt. Stackars Spirou! :)
Spirou och jag på freestyletävling.
><
Om nån nu undrar varför denna rubrik? Varför 11? Jo, för det är idag elva månader sen...
För en tid sen läste jag om en tjej som så tragiskt har mist sin hund. Hon skrev om sorgen och dess smärta, samt frågade om det alltid kommer göra så hemskt ont. Jag tolkade frågan med att denna sorgsmärta inte var önskvärd. Vilket ju är ganska självklart och naturligt. Jag menar, vem vill ha ont? *suck* Fast vi är alla olika, det finns inget som är rätt eller fel. Men... jag vet inte om man är lite konstig, men jag har inget emot denna sorgsmärta - förutom att jag måste ha den, eftersom jycken inte längre är hos mig. Det enda jag vill är att åter få känna hans päls, hans nos, få känna gladjen att umgås med min jycke, men det går ju inte - och då är denna smärta det enda vi - nu - har tillsammans. Denna smärta är det enda jag får känna tillsammans med honom. Då tar jag den, näst intill med glädje. Men jag saknar honom så!
Om nån skulle fundera på om min syster, Linus riktiga matte, så är det mer komplicerat, men jag saknar henne allt mer - för varje dag.
Min lilla flock ♥ - som lever och frodas - och har kul tillsammans med mig.