... har sina ups and downs. Idag är det lite neråt.
Gromit har på sistone uppfört sig riktigt bra (mestadels i alla fall). Han har varit så pass duktig att jag har börjat fundera på att ta bort min lilla symboliska överstrykning på startsidan (sötaste). Fast man ska ju inte "ropa hej" i förtid. Därför har jag låtit det vara kvar. Och det är tydligen lika bra det. Bläh!
Igår uppförde han sig ypperligt duktigt i skogen. Nästan som en väluppfostrad jycke. Det är inte det här med skogen som är några problem, utan...
... Gromits och Wilburs relation. Här ser det väl mysigt ut. Bägge ligger mycket nära varandra och sover djupt.
Gromit har de senaste månaderna varit lyhörd mot Wilburs morrande. Han har vikt undan och går därifrån istället för att slåss om saken (vilket hände "förr i tiden"), till exempel när det är konkurrens vid godis-sök, intill leksak eller vid soffan. Man kan fråga sig om anledningen till hans fredliga undanmanövrar beror på att jag tidigare ständigt bestämt vägledde honom med att kommendera/uppmana honom att gå därifrån eller om han har fattat hur man uppför sig i en flock.
Idag har de rykt ihop.. Nej, Gromit har anfallit Wilbur tre (3) gånger! Första gången vid ytterdörren (Wilbur fick inte gå in). Andra gången skulle de ha samma pinne och tredje gången skulle de ha exakt samma godbit av c:a 20 stycken utslängda godbitar. *suck*
Wilbur är väl i och för sig inte helt oskyldig. Han skulle ju kunna gå åt sidan. Men han är ju äldst, och tycker väl att ungspolingen borde veta hut! Fast Wilbur borde ju av erfarenhet lära sig att han inte har en chans mot busen, som är i en helt annan matchvikt än lilla Wilbur.
Hur som helst så blir det nog ett veterinärsbesök imorgon. Ett litet mellanpudelöga "har kommit i kläm", så att säga. *suck igen*
Gromits kulor hänger just nu lite grann på en skör tråd. Jag funderar... Man vet ju vad man har - men inte vad man får... Och så har vi ju "Envisa Kerstin", som - ibland tyvärr - mina hundar har till matte. Ja, ja...
Nu till roligare saker...
Vad försiggår här?
Nästa vecka har vi grovsopsinsamling. Suck... Min soffa. Min gamla fina soffa. Min allra första egna soffa. *suckar kärleksfullt* Den gamla IKEA-soffan var ju så skön att sova i. Jag har tillbringat många timmar - både vakna och sovande - i denna utmärkta soffa. Visserligen är det absolut inget fel på min nuvarande soffa - den är minst lika utmärkt att sova i - både sittandes och liggandes, men...
Jag har sååå svårt att slänga saker. Mitt i mitt kånkande och funderande hur i alla världen jag ska få ut åbäket ur min bod, kom jag på att jag måste... ja, MÅSTE föreviga min älskade soffa med några fotografier.
Förra året vid grovsopsinsamlingen så slängde jag min gamla kära TV. Vad det tog emot!!! Men när jag kom på att fotografera "dyrgripen" så kändes det något - bara något - bättre. Varje gång det har varit dags att byta bil, så är det sorglig fotografering av den gamla trotjänaren. *gråter lite grann* ;)
Självklart är hundarna med på ett hörn. Vissa på avstånd (Keaton)...
Söt Spirou kollar in en liten bit ifrån.
... andra ska "hjälpa till" i händelsernas centrum. (Gromit)
(Åhh, de där sömmarna har jag flertalet gånger sytt ihop! *suckar nostalgiskt*)
"Min gamla soffa!!", tänker Wilbur, "Men..? Vad konstig den är! Lite snett, liksom. Hur kommer man upp i den, egentligen?"
(Spirou kollar nyfiket in det hela i bakgrunden.)
Tjohoo!
"Upp kommer man alltid!", anser Wilbur. I hans fantasi tror han att han nu ser ut så här:
Störst, tuffast och grymmast av dom alla!! Högt uppe på ett gigantiskt berg. Undrar om det finns någon annan än han, som ser någon likhet.
Min lilla bästa Wilbur.
Jo, ute i boden där bor min femte hund...
... Lilla Sniff.
PS. Ifall nån undrar... Soffan fick jag bort till grindhålet med hjälp av list, teknik och min lilla pirra. DS.