Det är spooooooky här! Pingu ser spöken typ överallt. De dyker upp där man minst anar...
... som till exempel när man strosar runt ute på torget...
... plötsligt!!! Så liksom sprakar det till och det plaskar kaskader med vatten. Ganska läskigt alltså!
Men efter en stund så vågade feg-Pingu kolla in fontänen utan korta sken-reträtter.
Vad är det här för ena lustigkurrar? Vad stilla de står?
Det var ena märkliga lirare!
Feg-Pingu har ju också lagrat på sig en massa rädslor för alla kartonger och lådor på jobbet. Det låter jätte-läskigt om dom när vi människor packar, lyfter samt drar och hasar dom på golvet. Tycker feg-Pingu, ja! Han till och med tycker att lådorna är läskiga - fast de står helt stilla. Och det går ju inte an! Så kan vi ju inte ha det. Eller hur?!
Så för att han ska få bättre "relation" med kartongerna, så har han fått ett par egna lådor; "Pingus roliga lådor" :) De är fyllda med tuggben, godis, tennisbollar och en och annan gammal sko.
Mina snälla arbetskamrater hjälper till med Pingus "låd-terapi". De jobbar som vanligt med kartongerna - utan att ge Pingu någon som helst uppmärksamhet. Men ibland - när de känner för det - så leker de roliga och vilda kartongdragkampmassaker med lådorna tillsammans med den nu lite morskare Pingu.
Med denna välfyllda och stadiga samt lite lagom stora och höga låda lyckades jag efter lite lock och pock få upp feg-Pingu. Voila!! Det kändes faktiskt som en seger efter cirka 1,5 veckas lådterapi.
Haha! Hans mun ser dock en aning sur ut.
Spirou som förstås var med tyckte att feg-Pingu var ganska värdelös. Spirou trängde sig före honom - otaliga gånger - upp på kartongen, där han gjorde lite olika tricks för att stila lite. Men det syns - som synes - inte på bilden.
Fast Pingu ville inte vara sämre, så han stilade med. Plötsligt så sätter han upp framtassarna på nästa kartong! "Ha! Jag kan stå på TVÅ kartonger!", stilar Pingu.
Pingu verkar här lite uttråkad på jobbet. Han låg allra högst upp i trappan och kikade ned på min brorsdotter till lika arbetskamrat Mia som var nere på lagret. Hon passade genast på att ta kort på Pingu. Gillar verkligen hans stil med att låta läpparna hänga utanför trappkanten. :)
Såna där flygflaxargrejer är märkliga varelser. Pingu stannar upp och iakttar helt stilla flygfäna. Hm..? "helt stilla"? Nja.. När kråkan sedan lyfte - så gjorde även Pingu det.
Här susar Pingu och Jacobim runt i vilda tafattlekar. Det var inte alls läskigt, tyckte Pingu - bar urskoj!!
Ja, man kan faktiskt visa magen ibland också.
(Här upptäckte jag att det finns nåt automatiskt som kan fixa till urblaskiga mobilfoton. Vilken skillnad det blev! Att jag inte har gjort det tidigare.)
Denna bild är från idag när vi liksom tjuvtränade rallylydnad inför morgondagens KM. Okej, här hade vi slutat i och för sig. På bilden syns Anitas två jyckar Mynta och Kajsa (väl?) och så Spirou.
Jag testade Pingu också. Hm..? Upptäckte att jag absolut inte ska ställa upp med honom på rallylydnaden på ett långt tag. Det är mycket kvar att träna där, ja!
Därefter så provkörde jag lite vanlig lydnad med Spirre.. nej! Det var det jag glömde, ja! Fast jag kom ihåg - faktiskt - att testa lydnadshoppet. Det funkade! :) Oj, då! Kom just på att jag har ju inte bestämt vad vi ska ha för valfritt moment. På KM:et så är det platsliggning (som vi antagligen kommer att strunta i), linförighet, inkallning, hopp över hinder och detta valfria moment från den klass man officiellt tävlar i. Äsch! Det är några timmar kvar till imorgon. Hm..? Borde kanske träna detta valfria moment innan.. Ja, ja... :)
När Spirou hade tränat klart, så gick Pingu och jag bort till agilitybanan. Där fick han faktiskt - för första gången - ta två hinder efter varandra; hopphinder (med bommen på marken) och kort rak tunnel. Det funkade riktigt hyfsat faktiskt
Strax innan vi glada och nöjda skulle gå ifrån agilityplanen efter en förträfflig och framgångsrik träning, så lyckas bus-Pingu smita iväg bort till en lydnadstränande IPO-malinois. "Akta rygg!!", vrålar jag - som vanligt (?) - varnande. IPO-killen och dito mallen var dock helt coola. Jag bad om ursäkt förstås. Att man alltid ska behöva skämmas!
Sedan bytte jag åter igen hund. Nu fick de två pensionärerna följa med medan vi strosade runt planerna och kollade läget. Vi undersökte förstås även agilityplanen, där de två fick posera lite tjusigt uppe på det nedsänkta A-hindret. Det gamla agilityproffset Wilbur, 13,5 år, visade rookien Linus, 10 år, hur man klättrar över A-hinder.
Direkt efter träningen så skjutsade jag Linus för att hälsa på syrran, hans riktiga matte. Mina hundar fick stanna kvar i bilen och vänta. Med leriga stövlar i ena handen och Linus i den andra, så letade vi oss fram till hennes rum. Jag måste säga att Linus uppförde sig exemplariskt, lillpysen.