Det var länge sedan jag såg Wilbur så glad som han var när vi, Spirou, Wilbur och jag, gick ut på tomten på påskdagsmorgonen. Han sprudlade av glädje, och skuttade runt som en unghund, den trettonåriga herre han egentligen är till trots. Jag misstänker att han tyckte det var ganska trevligt att slippa den där bufflige Gromit som brukar lite ohyfsat virvla omkring. Wilbur tycker nog också att det är ganska skönt att få vara helt ifred när han äter sin mat.
Spirou har egentligen inte visat något särskilt förutom att han ett par dagar efter Gromits bortgång, så har han vid två tillfällen när vi stigit in i huset efter hemkomst tagit en enkel snabb repa runt vardagsrumsbordet, som om han kollat om Gromit varit kvar hemma.
Jag är dock lite orolig över att det har blivit en lite för stor och plötslig förändring i Spirous liv med tanke på att i samma veva som Gromit har försvunnit att i den nya lokalen (jobbet, alltså) så får hundarna lov att vara i rummet i anslutning till disken istället för fritt bakom själva dito tillsammans med mig som det var förr på det gamla stället. Vi är flera som reagerat över att Spirou inte ser riktigt glad ut. Men jag får jobba på att lösa detta på nåt vis.
Själv så var jag de första dagarna så upptagen med butiksflytten, så att jag inte riktigt hann känna efter hur man egentligen mådde. Däremot på torsdagen, när det värsta akuta med flytten hade lugnat ned sig, så kom sorgen ifatt en. Därefter så har saknaden typ lekt tafatt med mig. Vissa dagar känns allt okej, men andra dagar så...
Just idag känns det liksom overkligt. Har Gromit verkligen funnits och bott här hemma hos mig? Eller är det bara en dröm, en fantasi? Fem år och nästan två månader är alldeles för kort tid. Fast alla dessa bilder jag "terapi-vältrat" mig i de här två veckorna är bevis på att Gromit verkligen har funnits. Han är min. Han tyckte om mig. Han är min bästaste Gromit för alltid.
För någon dag sedan kom veterinärsintyget som ska skickas till försäkringsbolaget. Plötsligt känner jag en sådan smärtsam förtvivlan - när man ser orden - svart på vitt. Samtidigt så bifogade Gromits veterinär ett brev till mig, där hon delade med sig med sin fundering över vad som egentligen hände på slutet. Hon misstänker att Gromit fick en propp till lungan, som kan vara en komplikation till resten av hans sjukdomsbild. Hon berättar även att detta inte syns på röntgenbilder. Detta kan man nu ju tolka på två sätt; antingen att veterinären vi var hos på torsdagen inte hade en chans att förutspå vad som skulle hända eller att det var "klantigt" att han inte förstod vad som kanske var på gång trots att inget syntes på röntgenbilderna.
Jag kan inte sluta att fundera på om det gjort någon skillnad om jag istället hade åkt in akut till Albano. Hade de gjort något annat än vad den andra veterinären gjorde? Fast om utgången skulle bli densamma, så vill jag absolut inte att Gromit skulle bli tvungen att somna in borta på djursjukhuset. Nu hade han ju det ganska trevligt det sista han gjorde; tuggade på ben, traskade runt för sig själv ute på tomten i lugn och ro, samt slutligen somna in hemma i trygga soffan med flockmedlemmarna runt sig. Visserligen var han rädd de sista sekunderna, men det var ju enbart i några sekunder jämfört med ett stressande akutbesök på djursjukhuset. Jag vet inte... men om utgången hade blivit skillnad - att han överlevt - så skulle djursjukhusvistelsen vara värt det. Eller..? Hur lång tid till hade han levt?
Gromit kunde ha slutat sitt liv fyra år tidigare, när han smet ifrån mig i skogen och rusade över vägen mitt emellan två bilar. Det var i denna backe. Jag kommer aldrig att glömma synen av min olydiga unghund som smiter förbi bilarna. Här är det Spirou - lydig, snart tioåring - som visar upp platsen vid vår första promenad på detta ställe efter att Gromit lämnat oss några dagar tidigare.
Gromits veterinär hade ju gjort eftersökningar om den där "mirakelmedicinen". Hon hade fått tag i en annan veterinär som hade använt den på katt, men nu så behövdes veta vilken dosering som kan passa till hund. Denna information söktes utomlands, men tyvärr för sent. Jag måste då säga att Gromits sista veterinär verkligen försökte allt hon nu kunde. När vi talades vid på telefon på tisdagen, så förklarade hon att "mirakelmedicinen" (min komm.) troligtvis inte hade hunnit göra någon skillnad, eftersom det behövdes en tid innan medicinen gör verkan.
Utan Grompan.
Ja, livet går för oss andra vidare...
I tisdags så deltog vi, Spirou och jag, på den där tränings-lydnadstävlingen som vi hade anmält oss till. Ja, även Gromit var ju anmäld, men av förekommen anledning så kom han inte till start... *suck*
Allt gick över förväntan. Vi fick fina betyg. Men man ser att Spirou är alldeles för dåligt tränad, han klarar inte av att hålla koncentrationen momenten ut. Vilket är helt förståligt med tanke på vår avsaknad av träning. Så med med andra ord så var han faktiskt jätte-duktig, min lilla Spirre! Hur som helst hade vi det kul. Jag skrattade högt åt/med Spirou när det ibland blev lite tokigt. Man ska faktiskt ha kul med sin hund - även under tävling. Inte bli sur och besviken när det går åt fanders. Det är knappast hundens fel när man har tränat fel eller för lite. Eller hur?
Igår så var det dags för den där agilitykursen med duktiga Stina Mattsson som Gromit och jag anmälde oss till i november nångång förra året. *suck* Det är inte varje dag man är på väg mot en rolig agilitykurs med tårfyllda ögon...
Det är tur att det finns snälla hundfolk som erbjuder en reservhund. Jag hade faktiskt flera att välja på, så jag valde den mest praktiska som redan fanns på plats, liksom. Allra helst när kursdagen startade redan klockan ÅTTA!!!!!!!! (Jag höll på att svimma när jag såg klockslagen för dagen: 8.00 - 17.00)
Sheena (bc-blanding) var så snäll mot mig, hon gjorde exakt vad jag visade (det gällde bara att jag själv visade rätt). Hon är verkligen bra grundtränad, den agilityjycken. Mycket bättre än mina egna hundar, så hennes duktiga matte Rosie har gjort ett ypperligt bra jobb. Tack Rosie att jag fick förtroendet att låna din hund!!
Det var verkligen en bra och rolig samt utmanande kurs. Det var även så skönt att få utlopp av ens agilitylängtan. Det var så länge sedan. Agility är absolut den roligtaste hundsporten!! Det finns ingen tvekan om det!
Jag kunde dock inte låta bli att lite då och då under dagen fundera på hur kursträningen hade gått med min egen Gromit, min agilitystjärna.
Det känns lite bittert att hela ens fickkalender är fullklottrad med den ena tävlingen efter den andra, tävlingar som Gromit och jag skulle ha kul tillsammans på, men... *suck*
Att jag kommer skaffa mig en till agilityjycke är det ingen tvekan om. Frågan är bara vem det kommer att bli. Ja, att det blir en till ESS det är givet! Så om cirka ett och ett halvt år så är man åter på tävlingsbanorna! Nej, det känns inte alls som lång tid. Och jag har aldrig någonsin ljugit i hela mitt liv.
Denna blivande hund är inte en istället för - utan ett kompliment till min lill-Grompa! ♥
