Ja, nu har hon varit framme igen - Envisa Kerstin! "Hon" e en sann "Erikssonare". Min familj är nämligen lite kända för sin envishet. Det min envishet nu står på prov för är att övertyga Gromit att man inte behöver på något vis slåss med Wilbur. I förrgår tänkte jag faktiskt att jag skulle skriva om vilket lugn det nu har blivit i min lilla flock - att Gromit nu har förstått att man ska ge vika för Wilbur. (Trodde jag, ja. Ha!)
Gromit har varit så duktig. Han har tydligt visat att han inte vill mucka gräl, genom att gå undan, eller att överdrivet vända bort blicken när Wilbur visat sitt ogillande. Vid tillfällen som när Wilbur har hoppat upp i soffan, så har Gromit sakta glidit ned därifrån, för att slippa vara för nära Wilbur. Jag har vid dessa tillfällen lite lugnt och vänligt berömt Gromit, för att han har valt att gå undan, att inte mucka gräl.
Igår så slog vi som sagt rekord istället i antal slagsmål. De första var på jobbet. Inte så lämpligt ställe. Min illusion med att ha jyckarna i butiken, är att i alla fall försöka att vara så diskret som möjligt. Detta med tanke på alla stackars hund-rädda människor. Hundslagsmål - diskret. De två orden passar INTE ihop! Självklart passar dom på när det är kö till kassan. Ja, kön fick lite "underhållning" i alla fall. Detta hände:
Jag står och pratar med Camilla som har blivit påkörd, med följden att två av hennes hundar skenar iväg i panik. Den ena jycken var borta i fem timmar. Vilken mardröm! Medan jag lyssnar på berättelsen, ser jag i ögonvrån att Gromit envist trakasserar Wilbur, som surt morrar för att värja sig. Dum som jag är, så försöker jag några gånger endast lite halv-hjärtat få bort Gromit. Med följd att dom till slut brakar ihop i "världens" slagsmål. Spirou ska (förstås) "hjälpa till". Lisis får genast tag i Spirous svans, och håller tillbaka honom. Jag får enkelt o snabbt tag i hals-skinnet på dom två batanterna, och håller dom i sär. Det bägge gormar och visar alla glimrande huggtänder. Där står jag, och försöker få dom att sluta gruffa - inför hela köns ögon, bland dessa finns ett barn. I o med publiken vill jag inte (dumt kanske) ryta till mitt "nu-slutar-ni-annars-dör-ni-rytning. Som annars brukar ge ett omedelbart resultat. Jag resonerade lite snabbt att detta oljud skulle skrämma dom utomstående mer än hundarnas gruff. Kanske - kanske inte.
När jag står där med en hund i var sitt stadigt grepp, så inser jag om jag släpper någon hund, så kommer de ryka ihop igen - dött läge. Men så ser jag att jag kan med rösten få Wilbur att sluta - så jag släpper greppet om honom. De slutar. MEN... just då kommer brorsan. Alla ska hälsa, och slagsmålet sätter igång IGEN! Hundarna säras - och jag säger lugnt o lite "små-glatt" riktat mot kön: "Jaha! Så var denna lilla föreställning över!". Jag fortsätter samtalet med Camilla som om ingenting har hänt. Lisis tar lika lättsamt hand o kön. Lite komiskt kanske, men jag tror faktiskt att mitt uppträdande ger andra ett intryck - att det inte var så farligt som det lät.
Ingen hund gjorde illa sig. Jag är numera ganska övertygad att de båda fightas med öppna munnar. Jag menar; om de verkligen skulle vilja skada den andre - så skulle de göra det!
Kanske typ en halvtimme senare, så frågar Katta, (som hälsar på fast hon är sjuk), om mina hundar vill ha en överbliven handske. "Jo, visst!", svarar jag. Det dröjde inte så länge innan Gromit o Wilbur rykte ihop igen. Denna gång utan publik-kö. Jag särar på dom. Men envis som jag är tar jag INTE bort handsken. Utan JAG bestämmer vem som ska få tugga på den. Om innehavaren med handsken uppförde sig illa - åkte den bort - för att sedan komma tillbaka. De klarade av att samsas om handsken.
Hemma i somras - här är det boll som gäller.
Efter jobbet åker jag o hundarna till skogen. Skogsturen börjar med att Gromit rymmer! Sedan var det NÄRA som gällde. Gromit kände på sig att det var INTE läge att hitta på dumheter! Han gick självmant, nästan hela skogsturen, vid min sida. Gromit kollade upp på mig hela tiden för att se vilket humör matte var på. Under promenaden hade vi alla lite sök- och dirigeringslekar. Alla hundar uppförde sig exemplariskt. Om någon skulle sett oss, så skulle dom tro att jag hade lydiga hundar!
När vi nästan var framme vid bilen, så utmanade jag ödet: Jag slängde ut några godbitar framför de sittande Gromit o Wilbur, för att sedan säga "varsågod". De börjar genast söka upp godiset - sedan börjar de slåss om samma godbit.
Jag har läst att en spaniel (apporterande hund) ska ha nedärvt i sig att ge vika om två hundar råkar komma till samma fågel (vilt). Jag tror inte att Gromit har läst det. Inte Wilbur heller. Visserligen är han inte en spaniel, men pudeln är ju även den från början en apporterande ras.
Observera nu att jag har blivit så van, och är inte så himla rädd att de ska skada varann, att jag nu börjar experimentera hur man snabbast får dom att sära på sig. Jag är inte bara "envis" - jag är även "inte riktigt klok"!
Hur som helst, så är i alla fall inte jag orolig. Slagsmål låter illa, och de FÅR VERKLIGEN INTE slåss, men jag tycker att det bara är en av alla de saker en hund ska lära sig, såsom att lyda sitt, ligg, stanna kvar, inkallning, eller vad som helst. Ibland funkar det inte - och då tränar man till det fungerar!
Appropå det så stannade jag till på brukshundklubben idag efter dagens skogspromenad. (Gromit var hur lydig som helst i skogen.) Först ut var Gromit. Han tränade lite fot, läggande, inkallning o agility. Spirou tränade freestyle. Lite orättvist, så fick Wilbur o Keaton enbart en liten avnosnings-runda på appell-planerna. Min lathet i kombination med att godiset var slut gjorde denna orättvishet. Fast jag tror inte att Wilbur o Keaton brydde sig SÅÅÅ mycket.
Gromit sitter (lite snett) fot. Spirou tittar på. (Fotot taget vid annat tillfälle)
Som det är nu, så skyller jag på Gromit som initativtagare till slagsmålen, fast man vet inte, kanske har Wilbur en stor del i det också. Visst är det intressant med hunderiet! Tyvärr måste jag tillägga att de lyckades ryka ihop två gånger till under kvällen. Fast efter det har det varit lugnt.
Att ge upp, att ständigt ha dom särade? Näh! Än så länge är det långt kvar till sådana drastiska åtgärder. "Envisa Kerstin" - det är jag det!
Wilbur o Gromit kan självklart sitta intill varandra utan några som helst problem!
När man läser detta, skulle man kunna tro att de inte gör något annat än att slåss. Fast anledningen att jag nämner det, och skriver om det, är ju för att det egentligen hör till ovanligheter. Det som är vanligt, det som händer jämnt o ständigt är ju inget speciellt att skriva om.