... går ju Österåkers BK:s KM av stapeln. Då så bjuds det på tävlingar i lydnad, rallylydnad och agility. Som jag har nämnt tidigare så kommer jag och Wilbur, Spirou och Gromit att ställa upp i alla grenarna. I agilityn ställer dock enbart Gromit upp. Ja, jag själv också förstås. Apropå det! På nån blogg nånstans såg jag en bild på nån väska eller plakat eller vad det nu var, där det stod tryckt: "Agility - den sexfotade sporten!" och så var den dekorerad med fyra tassar och två fotavtryck. Så rätt, så rätt!
Att Gromit och jag ställer upp i agilityn beror mestadels för att jag tycker sporten är urskoj och att vi har en minimal - men ändock - en chans att komma bra till i KM:et.
Detta till skillnad mot lydnadsKM:et - och tillika rallylydnaden, där den största anledningen till mitt deltagande faktiskt är för att jag vill visa alla rookiesar som inte ännu vågar att äntra en tävlingsplan att det inte är så hiiimla farligt. Att man kan ha roligt där ute tillsammans med sin hund. Jag vill visa att allt inte är så hiiimla gravallvarligt.
Jag är dock lite orolig att någon inbiten lydnadsfreak tar illa upp, när jag och mina hundar antagligen kommer göra ganska dåligt ifrån oss. De kanske tror att jag hånar deras sport, att jag är respektlös. Men det gör jag icke!! Jag beundrar alla lydnadsmänniskor som orkar lägga ned sådant mästerjobb med små, små deltaljer, så att allt sitter som en smäck sedan på tävling. Ni har min stora beundran och fulla respekt! Jag tycker det är rackarns tråkigt att jag själv inte orkar med detta småpillrande i alla momenten. Jag är blir lycklig och glad bara om hundrackarn gör ungefär som jag vill.
En glad och lycklig Gromit på hans allra, allra första tävling. Foto: L. Medman.
När det gäller agilityn så händer det ju ibland - eller ofta - att man blir diskad, med andra ord att det blev missförstånd mellan hund och förare. Att bli diskad hör agilitysporten till.
När detta nu händer mig - vilket det gör lite då och då, så tänker jag alltid direkt efter diskbesvikelsen: "Träningstävling!". Jag tänker genast om, struntar i eventuella placeringar som man nu har missat. Jag tänker att nu passar jag på att testa det där handlingstricket som man ännu inte känner sig säker på. Ärligt talat så tänker jag även: "Nu sjutton ska jag visa dom hur duktiga vi är!! Visst, vi klantade oss så det blev en disk, men titta vad vi kan!!". Så här har jag alltid tänkt, faktiskt.
Med det i tankarna, så blev jag så glad när jag upptäckte denna filmsnutt:
Det är Lisa Frick med sin Hoss på agility-VM förra helgen. När Hoss river första hindret så är medaljchansen genast krossad, och när Hoss kommer fel inne i slalomet är det totalkört! Trots denna besvikelse som Lisa då måtte ha kännt, så ber hon sin hund att ta om slalomet - och passar samtidigt på att uppmana publiken att fortsätta att heja på - trots allt. Sedan visar hon och sin hund upp en agility som är i världsklass! När de kommer i mål får Hoss all den uppskattning som han så mycket väl förtjänar. Tala om sportmanship!
Jag blir så löjligt rörd över detta. Tårarna bara rinner. Ja, så fånig är jag!
Haha! Nu menar jag inte att jag och Gromit kan jämföra oss med detta duktiga ekipage. Fast å andra sidan, VM, DM, KM och en å annan träningstävling på hemmaplan eller att träna helt själv tillsammans med sin jycke en sen kväll då bara en ensam uggla sitter uppe i ett träd och tittar på. Vad är skillnaden - egentligen?