Här kommer fortsättningen på dagboksinlägget från tidigare idag.
Jo, Pingu har varit ute på lite olika äventyr, och träffat lite olika hundar...
Här går vi - Spirou, Hjördis, Wilbur, Pingu och Greta samt Louise, förstås (som inte syns) - i skogen i väntan på att spåren vi har lagt ska "mogna".
Hjördis var jätte-duktig sen när hon gick sitt spår. Spirou likaså, fast han plockade inte upp några pinnar - för sånt har han inte lärt sig, men spåra kan han!
Haha! Sedan testade vi Pingu. Nej, då! Vi gjorde inte alls för svårt för en liten valp. *harkl*
Greta, som utbrister sitt "ta-och-stick-härifrån-dumma-valpfjant"-vov och lilla (?) Pingu, som struntar totalt i "gammeltantens" protester.
Greta var jätteduktig när hon skulle gå sitt spår, fast hon missförstod litegrann - hon fick för sig att det var uppletande vi pysslade med - hon hittade många märkliga saker som vi människor inte hade lagt märke till. :)
Wilbur fick för dagen sitta på "avbytarbänken".
Stora Pingu och lilla Medusa (eller är det Cornelia? Har så himla svårt att komma ihåg vem som har mer svart i ansiktet än den andra)
När Pingu och jag var ute på rastning i centrum efter hans lunchmål (jag jobbade, alltså), så blev han rädd för ett sånt där gult plaströr som är istället för en blivande lyktstolpe. Då fick jag för mig att nu är det dags att gå ut på upptäcktsfärd runt det stooora toooorget. Och så hamnade vi förstås inne på Hund-City.
Där hälsade vi på Meduza, Cornelia och Thomas, som faktiskt tyckte att lilla (?) Pingu var helt okej.
Här är Pingu och jag och hälsar på hos Jacobim och Lisis. Hehe! Pingu och jag gick ned på gräsmattan medan Lisis gick in för att hämta Bim. När de sedan kom ut, och gick mot oss så SKREK lilla Pingu i högan sky av total förskräckelse.
Det tog... ungefär tre sekunder, sen var lilla Pingu ändå framme för att hälsa. Det där stoooora, fruktansvärda, svarta... var ju bara en hund! :)
Sedan uppförde sig Jacobim och Pingu som om de vore tagna ur en hundspråklärobok. Ganska häftigt att se, faktiskt!
Ena stunden såg det ut så här...
... för att nästa stund vara full fart med tafatt-lekar och närgångna nafsningar. Både Lisis och jag var mycket imponerade över hur Bim lyckades tvärnita när han stannade för att inte råka tackla lilla Pingu i den hiskeliga farten. (Att Jacobim efter ett tag tröttnade på oskuldsfulla lekar, utan ville istället hetta upp träffen, tänker jag icke tala om. ;))
Visst ser Pingu lite fånig ut? Det är nåt med öronen eller nåt, och hur sitter han egentligen? Bim, däremot, ser ut som en riktig hund!
Pingu har inte bara träffat på hundar...
Ytterdörren stod öppen och Pingu var ute själv. Efter en liten stund undrade jag vad han pysslade med därute för sig själv...
... han hade hittat en ny kompis. Snigelsnäckan... ja, han presenterade sig faktiskt aldrig. Han (eller hon) var liksom upptagen med att försöka rädda livhanken. Så jag räddade honom (eller henne) ur Pingus grepp.
Pingu tyckte det blev ganska trist när han inte fick leka med sin nya kompis.
Då gör man som alla andra uttråkade barn - man går in och kollar TV.