Jo, jag glömde skriva igår att det var säkert flera år sedan vi gick på golfbanan, och att det såg ut som om Keaton kände igen sig. Det syntes i alla fall så väl på honom att han tyckte det var JÄTTE-KUL att promenera där.
Jag vet inte... Men jag blir så glad o varm inombords när jag ser att Keaton tycker något är roligt! Att se att en gammal pensionär ännu känner livsglädje o lycka! Att se att han fortfarande har gnistan i ögonen, och att han fortfarande kan röra på sig - visserligen lite skruttigt och klumpigt - men vadå!
Förr i tiden brukade Keaton alltid smita iväg o bada i de konstgjorda sjöarna på golfbanan. Det var denna ovana som mkt gjorde att jag undvek att gå där, eftersom vattnet i dessa sjöar ofta inte är så trevligt. Med detta i minnet, och att det var ganska kyligt ute, gjorde att det var ganska självklart att Keaton-busen skulle ha flexi-kopplet på sig. Allra helst med tanke på hans nyvakna pigghet på golfbanan. Om han skulle få för sig att han "ska" bada - så finns det knappt några ord som kan stoppa honom. Och med en döv hund skulle det bli ännu svårare!
(Hand-tecknen jag numera använder för att kommunicera med honom fungerar faktiskt endast om han är vänd mot mig och SER PÅ MIG, vilket han antagligen inte skulle göra om han hade en golf-sjö i siktet.)
Flexi-koppel har ju fått ett ganska dåligt rykte - Inga seriösa hundmänniskor använder dylikt koppel - bara svensson-folk o pensionärer. Ja, för visst brukar man väl kalla flexi-kopplet för "pensionärs-rulle", eller hur?
Jag brukar också kalla det för "pensionärs-koppel", men av annan anledning. Flexit är faktiskt väldigt bra att ha på gamla jyckar, när man vill att dom ska kunna vara nästan som lösa, men man av olika anledningar inte längre kan ha hunden helt lös - som i Keatons o Baloos fall pga faktisk dövhet. När det gällde Didrik, så kändes det tryggare att ha honom i flexikopplet än helt lös - kanske även för honom själv - pga att han det sista året såg ganska dåligt.
Jag minns förresten en skogspromenad då Baloo fick vara helt lös, för jag trodde att jag kunde hålla koll på honom, så att han inte kom på av-vägar. Men... rätt som det var hade jag sjunkit in i mina egna tankar, och när jag "vaknar upp", så upptäcker jag att Baloo hade virrat sig in bland snåren - bort från oss andra. Jag försökte ropa med olika tonlägen, och med olika läten. Jag klappade händerna. Jag visslade.. Men nej... Han bara irrade allt längre bort. Då fick jag ingivelsen att skicka Keaton. "Hämta Baloo!", kommenderade jag honom. Keaton springer iväg bort mot det håll stackars Baloo desperat irrar omkring. I o för sig tror jag inte att Keaton egentligen fattade vad han skulle göra, men Baloo såg honom när han kom nära, och då slog han genast följe med Keaton. När jag såg detta så kallade jag in Keaton, och Baloo hängde på! Visst är det kul när man kan använda hundarna "på riktigt", när man faktiskt kan få praktisk hjälp av dom!!
Appropå flexi-koppel, så är det en viss teknik och framförhållande. Det är inte alla som behärskar detta. De glömmer bort linan och hunden, går över vägar, men jycken är kvar på andra sidan - och så är otäcka olyckor framme. Och så har vi det där med att man råkar tappa kopplet, och hunden blir "jagad" av koppeldosan.
Jag tror att för att få ett riskfritt användande av flexi-koppel beror mkt på hur lydig jycke man har. Hunden ska ju lyda som om den vore lös, det är bara det att man har en "livlina" ifall den mot förmodan inte skulle göra det.
Hur sjutton kom jag in på det här????