Hundmöten

Måste kanske erkänna att den senaste tiden (ja, några månader sådär) varit ganska less på koppelpromenader. Längtar till skogen - utan meterdjup snö (ja, jag överdriver något). Koppelpromenader på gångvägarna är tråkiga dels för att det just är koppelpromenad med kopplade hundar som drar som... som... en dragande dum hund (läs: Gromit), och dels för att risken att möta massor med folk är relativt stor - därav kopplet.

    Min rygg protesterar mot hunddraget genom att envisas att ständigt påminna mig om att jag har en rygg. Därför har mina koppelpromenader blivit lite kortare än förut. Detta medför då - självklart - att min mage har blivit större - och tyngre - att bära för min rygg (att ett visst godis-, läsk- och fel sorts matintag inte har omdoserats i takt med den reducerade aktivitermängden har också en viss inverkan på magens omfång). Den växande och tyngre magen gör då att ryggen protesterar ännu mer.

    Draghunden får även kortare antidrag-träningspass med de reducerade promenaderna. Det blir ju också mer drag i honom när man "äntligen" går ut på den där "drag-promenaden" man dumt nog drar sig för att gå ut på. Haha! Vilka meningar jag får till det. Hehe! Hela det här lååånga stycket ovanför skulle man kunna förkorta till: Ond cirkel. Punkt! ;)

En lösning på detta skulle ju kunna vara att lära hundrackorna att inte rusa fram till varenda hund och människa man möter, så man kan ha dom lösa. Hittills har jag inte lyckats med det, så... Koppel på. Vad skulle man göra utan koppel? Ha lydiga hundar, kanske! ;)

Men... Hur som helst så har min draghund Gromit blivit mycket bättre på sistone. Undrar varför? Ålder? Eller för att jag har tagit mig i kragen och börjat med att oftare träna (annat och att gå fint) lite då och då - när andan faller på. Plus tisdagsträningen på klubben.

    I förrgår morse (eller när det nu var) blev jag förvånad att Grompan gick så fint utan envist dragande. Det kändes så skönt och befriande, även för min rygg. "Ja, plötsligt händer det!!", tänkte jag först lättad. Men sedan kom jag på varför Grompis var lugn. Det regnade! Kan det inte regna jämt!

Nej, till saken. "Hundmöten" var ju rubriken. I söndags så hade jag en riktig hundmötar-promenad här hemma. Annars brukar man oftast inte möta en endaste levande själ här i Stava. Där har vi ytterligare en anledning till att mina hundar "tar i så" när de för en gång skull möter nån.

Det första mötet precis utanför grindhålet var egentligen inte hundmöte - utan islandshäst-möte. "Vilka gigantiska jyckar!!", tänkte Grompis räddhågat, "De måste skrämmas bort!" Det hann dock bara komma ett litet "Vaff!" från hans dumma mun innan jag korrigerade honom. Jag har en väldig respekt för hästar och ridmänniskor. Hm... ryttare heter det väl. Jag vill absolut INTE vara orsaken till att nån totohäst skenar iväg med ridmänniskan.. nej! .. ryttaren så att han/hon ramlar av och slår sig och bryter nacken och hästen blir överkörd och det blir världens största bilkrock med tusen bilar inblandade plus en grön elefant och elva dromedarer. Kanhända att jag har en lätt benägenhet att överdriva något.

Denna bild får beskriva vad Gromit egentligen tycker om dessa "hästmonster"- "Hjälp!!!"

    De söta islandshästarna lyfte inte ens på ögonbrynet åt "Skrämmar-Gromit". Ryttarna och jag hälsade vänligt till varann.

Vi hann bara gå en liten stund innan nästa "nästan-hundmöte". En bra bit ifrån oss borta vid vägkorsningen stod två stycken hundägare med var sin jycke. Den ena hunden bjäbbade frenetiskt och ihållande mot oss. Mina jyckar spanade bort mot dom, men brydde sig inte. "Att hon inte säger åt sin skällande hund?", tänkte dock jag när vi fortsatte vår promenad.

    Efter en stund - igen - var det toalettbestyrdags. Närmaste sopkärl stod en liten bit tillbaka på vår rutt. När jag vänder mig om ser jag att de två hundägarna kommer mot oss. Den skälliga hunden bjäbbar fortfarande.

    Som hundägare (speciellt med jyckar som inte är så där överförtjusta i andra främmande jyckar) har jag blivit ganska bra på att beräkna mötandes fart och vilka "reträtt"-vägar som finns i närheten. Jag bestämde mig snabbt att jag borde hinna att gå tillbaka mot det närmaste sopkärlet och där vika in på denna tomts infart. Inga problem. "Se, vilka fina vovvar!", talar jag glatt (och försöker vara så avslappnad som möjligt) till mina jyckar. Jag kommenderar också "sitt!" De sitter fint och kollar in det mötande ekipagen. Jag kollar in speciellt Spirou och är beredd på dumheter från framför allt två av mina hundar. Dum-Grompan muttrar plötsligt till. Jag tillrättavisar honom genast och bestämt med att hytta lite med fingret och att muttra åt honom att han ska göra som jag säger fast andra främmande hundar bjäbbar åt oss. Gromit visar: "Ja, ja, matte. Okej, då! F´låt!"

    Bjäbb-hunden skäller oavbrutet åt oss. Matten drar honom/henne med sig med hjälp av kopplet. Det är ju det jag säger: "Vad skulle man göra utan koppel?" ;)

När vi sedan fortsätter promenaden funderar jag lite på varför matten till "Bjäbb-hunden" inte väljer att säga åt den mer bestämt? Och verkligen visa hunden att hon vill att den ska vara tyst? Fast... ärligt talat har jag inte någon större erfarenhet med spetshundar. De är väl kanske ganska skälliga av sig, och svåra att lära att vara tysta, eller?

Strax efter hundmötet, som nu har tillökats med ytterligare en hundägare som kom från andra hållet, kommer islandshästarna igen. Grompan märkte inte att de kom förrän de skrittat förbi oss. Han var så upptagen med att kolla in de nu tre främmande jyckarna. "Men titta! Där har vi dom fina hästarna igen!", sa jag glatt när Grompis såg "de gigantiska hundarna". Han fortsatte att vara helt tyst.

"Så här mycket folk och fä har vi nog aldrig stött på här i Stava", tänkte jag, "nu helt plötsligt kommer typ alla på en gång"

För någon dag sedan mötte jag på gångvägarna i Åkersberga ett par med en lös border collie. Vid själva hundmötet så var border collien upptagen med att jaga efter den ena snöbollen efter den andra som hussen glatt kastade ut mot gärdet. Mina kopplade byrackor drog bestämt i kopplen bort mot den livliga och glada border collien. "Stackars hundar som måste vara kopplade!", sa hussen medlidande när vi skulle passera honom. "Ja, stackars dom!", sa jag lugnt utan att ta någon notis till hans dumma uttalande. Hans hund kommer nu mot oss. "Får dom hälsa?!", frågar matten. "Hon tycker om alla andra hundar!", säger hussen. "Har du två killar och en tjej?", undar han sedan. "Nej, det är tre killar!", svarar jag, samtidigt som jag funderar på varför han tror att en av mina är en tik, och vilken av dom som då skulle vara tiken. Men jag säger inget.  Eftersom jag nu vet att border collien är en tjej, låter jag mina gå fram samtidigt som jag säger: "Fast jag tvivlar på att din tik verkligen kommer att uppskatta att bli "grupp-uppvaktad" av mina tre pojkar!" Border collien visar tydligt att hon inte vill veta av mina framfusiga kavaljerer. Jag hindrar mina jyckar att komma fram (med hjälp av kopplen ;)).

    "Hon föredrar snöbollarna!", säger nu hussen glatt, "Hon kan hålla på att jaga snöbollar hur länge som helst!!"  "Jag förstår det!", svarar jag (lite menande), och tänker tyst hur nyttigt det egentligen är att låta sin hund få rusa efter snöbollar "i all evighet"

    När jag lämnar border collie-ägarna kommer jag på att de var med största sannolikhet samma par som Louise och jag talade med uppe på brukshundklubben (se dagbok 6 mars).

"Ja, när ska vi börja träna agility egentligen, Matte?", undrar Spirou.

Nere i Åkersberga centrum möter vi ibland en tjej med en stooor och ståtlig* rottweiler och en sheltie som oftast är lös. En morgon (för ganska länge sen) när vi mötte dom vid en vägkorsning blev den lilla sheltien så pass skraj av mina byrackors utfall, så att den nästan sprang ut på gatan med den rätt så livliga morgontrafiken. "Koppel kan ha samma effekt som människors bilbälten!", tänkte jag, "Man sätter på sig bilbältet för säkerhets skull. Inte för att man har för avsikt att köra vårdslöst!"

    Vi har som sagt möts några gånger. Och jag har oftast misslyckats med att hålla mina hundar "på plats". Men i det senaste mötet - precis runt hörnet på en husknut - så VAR MINA HUNDAR TYSTA (!) - men rottweilern gruffade dock till. Ha! Nu har jag bättrat på statistiken något. Nu står det 2 - 3 i inbördes möten! ;))

Tabell:

0 felpoäng = tyst och lydig jycke. 1 felpoäng = gruff. Man ska alltså ha så lite poäng som möjligt.

Undrar om matten till den ståtliga rottweilern o söta sheltien vet om denna tävling. Vid det senaste mötet hann vi i alla fall med att hälsa på varandra. Det kändes trevligt.

* Ju större och ståtligare en främmande hund är desto större risk att mina odågor till hundar vill "gruffa upp" dom. Så alla ni ägare till hundar som har blivit "åthutade" av mina jyckar: Ta det som en komplimang!

"Vi är så snälla så...!", visslar Gromit o Spirou och kikar helgonaktigt upp i det blå.