Ni skulle bara veta hur mycket jag tycker om min dum-Grompa. Detta får mig att tänka på ett gammalt kåseri jag skrev för typ hundra år sedan, där det står: "Jag älskar alla mina hundar precis lika mycket. Keaton är jag dock även förälskad i." Egentligen är "förälskad" fel ord, men jag kan inte komma på något annat som passar bättre.
Gromit har verkligen "ersatt" Keaton; både som hund och i citatet från det gamla kåseriet. Jag minns att uppfödaren varnade mig när jag hade så gott som bestämt att jag ville ha Gromit, eller "Lilla Kinesen", som de lite skämtsamt kallade honom för. "Han kommer bli jobbig!", varnade hon med en allvarlig ton - precis likadant som med Keaton. Eller rättare sagt så uttryckte hon det den gången med Keaton-valpen så här: "Den hunden skulle jag aldrig sälja till en förstagångshundägare!". Till skillnad mot Keaton som ju var rätt så jobbig redan från början, så var Gromit hur lättsam som helst de första 1,5 åren. Jag bara väntade och väntade... på när han egentligen skulle bli så där jobbig. Men sedan så "slog han till"! Sommaren 2009 var fylld med slagsmål hit, och slagsmål dit samt en STOR mängd skam, förtvivlan och oro från min sida. Fast dessa ledsamheter är över nu. Gromit har växt till sig mentalt, och blivit en hyfsad trygg man - eller rättare sagt: hanhund (med alla manliga tillbehör fortfarande intakta). Med facit i hand, så kan man faktiskt säga att uppfödaren hade nog ganska rätt med "den där jobbigheten" - i både Keatons och Gromits fall.
Tidig morgon på förra årets första dag (2010) var det dock dags för nästa orosmoment - då slog epilepsin till. Jaha! *suck* Åtta dagar senare fick min älskade Keaton somna in för alltid på grund av ålderskrämpor vid 14,5 års ålder. Allt på en gång! Man var liksom lite förtvivlad där "ett tag".
Gromit och Keaton i vild tafatt-lek med varsin tennisboll i munnen.
I förrgår skjutsade jag Gromit till "Tant veterinär, epilepsi-exert" på Ultuna djursjukhus. Gromit hade fått en remiss dit från hans ordinarie veterinär. Spirou fick hänga med in (Wilbur var hemma med min bror). Spirou fick följa med in till veterinären dels för att jag inte ville lämna honom i bilen, och dels för att detta var ju ett ypperligt tillfälle att köra djursjukhus-terapi med honom. Han var nog lite rädd och orolig, utsöndrade lite "stress-mjäll", men han skötte sig annars exemplariskt. Hihi! Spirre skötte detta så bra, så att vi lurade veterinären. När hon kom in i mottagningsrummet där vi satt och väntade, så satt Spirou tätt intill min sida och spanade ängsligt upp mot henne. Gromit däremot låg avslappnat raklång på golvet - och brydde sig inte ett dugg. Veterinären försökte visa sig på styva linan, och gissade vem som var patienten efter hundarnas attityd. "Jasså!", utbrast hon förvånat när jag rättade henne, "Annars så brukar det alltid vara den som "bara är med" som är cool och lugn!" När jag förklarade anledningen till Spirres närvaro, så tyckte hon det var ett bra initiativ att ta med honom in, och hon (och även djurskötaren) såg till att Spirou fick ett positivt intryck av veterinärsbesöket med godbitar och glada klappar.
Spirou är lite orolig inför ett veterinärsbesök.
Kan man inte "hålla handen", så "håller man kopplet" istället.
Hur som helst så känner jag mig nu bättre till mods efter detta veterinärs-besök. Jag har faktiskt varit nästan lite nervös inför det, varit orolig för vad hon kommer att säga. Egentligen är det lite märkligt varför jag redan nu känner mig lättsammare med tanke på att man inte fått några provsvar än. Fast en förklaring kan vara att Gromit var extremt dålig i magen i måndags, men har nu blivit bra igen. Så den oron är ju över nu.
Vid promenaden efter jobbet så sprutade ren (?) rödaktig vätska (blod?) ur rumpan på honom. Oroligt ringde jag genast veterinär (först ordinarie, sedan Albano), och de hade omeddelbart tankar på att lägga in honom. Men de hade ont om vårdplatser (tack och lov. Jag såg på en gång hur tusenlapparna flög iväg, man har ju varit med förr), men jag fick "tillåtelse" att avvakta, och se till att han får vätska i sig samt kolla tempen. Vid feber skulle jag genast åka in till Bagarmossen med honom (om de hade bättre med plats). Gromit hade varit tidigare på dagen något hängig, och mycket lös i magen samt kräkts i omgångar. Fast hans hängighet jämfört med andra hundar, så uppförde han sig nu bara väluppfostrat, drog inte i kopplet som en idiot etc.
Väl hemma drack han vatten självmant. Sedan gick hundarna och jag ut på tomten för att sätta på sommartassarna på bilen. Under däckbytet så lekte Grompan för sig själv med Keatons tennisbollar. Han studsade i takt till mina vevtag med domkraften. Jag tänkte att han tydligen redan nu har kryat på sig. Mycket riktigt så hade han inte heller någon feber.
Eftersom han inte fick någon mat detta dygn, så kom nästa bajskorv inte förrän nästa dag. Jag har sagt det förut, men att man kan bli så himla glad för att en normal bajskorv kommer ur rumpan på ens hund! En sån där som är i uppplockningsbar konsistens.
När ens hund på något sätt visar på sjukdom, så tänker jag ofta: "Är det här början på slutet? Är idag den första dagen på en kamp på liv eller död?" Haha! De som känner mig väl tänker nu att jag är ändå för hopplös, som alltid ska tro det värsta. Men min (låtsas-)teori är om man tror/fantiserar att nåt otäckt kommer att hända - så händer det inte! Bevis: Hitintills har aldrig någon hare eller älg sprungit ut mitt framför bilen just då jag tänker: "Tänk om det kommer nån hare eller älg!". Men det har hänt när jag inte tänker så. Så just det! Det funkar! ;)
Gromit inte framför utan på motorhuven!
Tala om tokig hund! (Han hoppade upp själv)
Nu på söndag (imorgon) så ska Gromit och jag gå agilitykurs. Ärligt talat så har jag inte riktigt sett fram emot den. "Jaha, då på kursen, tre dagar efter veterinärbesöket, med andra ord: precis färskt och ej nedsjunket i tankarna, så kommer jag att veta vad denna epilepsi-proffs-veterinär kommer att säga på torsdag.. Vilken "dom" Gromit har fått; Hopplöst fall? En massa dyra undersökningar? Ingen agility? Jätte-bra med agility? Det är inget man kan göra, bara fortsätta så länge han mår under omständigheterna bra? Höja fenemaldosen? Ny-uppfunnen mirakel-medicin som bara epilepsi-proffs-veterinärer känner till?" Och så vidare. Tankarna har alltså malt på - på högvarv...
Det hela har ju inte blivit bättre av att min "dum-fot" (det nya namnet på denna kroppsdel) har gjort ont ganska länge nu. Det går liksom inte att springa som en vig hind (!) med onda fötter. Men jag har bestämt att diverse stresshormoner som adrenalin etc ska fixa så att jag kan springa i alla fall. Att det kanske gör rackarns ont i pauserna är ett annat problem. "Den dagen den sorgen", typ.
På hemfärden från denna epilepsi-proffs-veterinär så kändes som sagt allt så mycket lättsammare. Plötsligt så såg jag fram emot söndagens agiltiykurs. Detsamma med säsongens alla agilitytävlingar. Hrmf! Jag upptäckte nyss att jag har missat att anmäla mig och Grompan till årets första tävling, på Nacka BK (inoff), så istället blir premiärgången på Olandstraktens BK.
Det är väl ändå lite märkligt att ett litet samtal med en veterinär kan göra att allt plötsligt känns så mycket bättre och mer hoppfullt. Hennes kommentar om att Gromits mage pajade ihop i måndags, var bara: "Men nu har magen återhämtat sig?", och så var det inget mer med det, precis som det var absolut inte mycket att oroa sig för.
Hon berättade att hon vill som första åtgärd höja fenemaldosen (beroende på provsvaren). Hon förklarade även att själva epilepsianfallen är akut farligare än att levern tar skada av fenemal-medicinens biverkningar. "Eftersom man kollar levervärdet kontinuerligt så ser vi vad som händer, och kan omeddelbart justera om levervärdet blir dåligt.", menade hon, "På alla dessa hundar och år, har jag aldrig varit med om att en hund har avlidit pga leverskador, däremot pga epilepsianfallen!". Hon berättade också om en patient hon hade haft som blev hela tio år, och de sista åren var hunden symptomfri - utan fenemalmedicinen! Däremot om hunden har haft många anfall i tidigt stadium, så är prognosen mycket sämre. Hon sa också att epilepsin och hundens hjärna är lite "lynnig", att man vet inte, man kan inte veta i förväg vad som kommer att hända.
De hällde ur blod ur Gromit till tre provrör. Gromit protesterade faktiskt mot denna behandling. "Vad var det jag sa?!", tänkte nog Spirou nedanför bordet. Nu minns inte jag riktigt vad de skulle testa, men jag gissar fenemal- och levervärdet plus att en sån där lymf-tjohejsan var större på höger sida än på den vänstra. Detta "störde" veternären något, så hon ville kolla upp det. "Inte för att jag tror att det har något med det här att göra, men... när nåt inte riktigt stämmer, så vill jag veta varför!", förklarade hon, och det verkar ju vettigt.
Apropå vettigt, så har det nu uppstått några små dilemman, eftersom denna veterinär tyckte lite olika om en del saker mot vad Gromits ordinarie dito. Jaha.. Hur ska man veta? Man får väl lita på sitt eget vett och sunt förnuft. *suck*
Gromit lycklig "on the top of the world".
När jag satt i bilen på väg hem, så funderade jag på den där hunden som hade blivit gammal - trots sin epilepsi-sjukdom. Tänk om Gromit kommer bli tio år! Det finns alltså en chans. Vilken lycka! Min bästaste B-hund, som är så otroligt söt, man bara smälter när ser på honom. Han är rolig, kvick, tokig, helt galen, ibland ofattbart ful och irriterande, men underbart gosig, skuttig, som rusar omkring i turbofart överallt och ingenstans - full av lyckorus. Min bästaste hund! (No offense, Wilbur och Spirou, jag tycker självklart jätte-mycket om er med.)
Fast man inte fått provsvaren än, så känns allt nu mer positivt och så mycket bättre. Men.. provsvaren kanske är helt värdelösa? Tänk om veterinären kommer ringa nästa vecka och säga: "Tyvärr, det ser sämre ut än jag trodde, för proven visar att ..." Gromit kanske är i princip döende.
Ja, hur var det nu med den där haren eller älgen som skuttar upp framför bilen. ;)
PS. "Dum-foten" har på egen hand läkt till sig. Nu ömmar den bara lite lätt. Jag kommer imorgon att kunna susa runt som en frisk vårvind på agilitybanan tillsammans med Grompan. DS.
Men... varför kallar jag honom för "B-hund"? Jo, han är ju "trasig" lite här och där (epilepsin plus allergi-tjafs) och så är han ju "istället för" Keaton, alltså en B-hund. ;)