Jaha! Här sitter jag i soffan och glor och "betraktar" ut genom fönstret. Där utanför bär alla träd sin vita, gnistrande vinterskrud. Själv så ser jag... Nej, jag menar jag "betraktar" iskall, blöt, frusen, äcklig och dum snö. Vad är snön så himla bra för? Den gör bara allt så himla jobbigt och motigt; iskall snö som är i vägen både bokstavligt och bildligt talat. Okej, visst ibland - för någon tiondels sekund - så kan jag se en viss skönhet i snön, men inte en hundradels sekund längre.
Till exempel när man ska ta bilen för att komma nånstans, då måste man skrapa och skrapa denna iskalla, hårda, äckliga is från vindrutan - och självklart! - så blir det is på insidan också! När man har stannat vid rött ljus, så går det inte att komma därifrån när det sen blir grönt - för denna dumma is är ishal, så däcken inte får något grepp.
Just det! Eftersom det har varit typ minus 100 grader de senaste två dagarna, så efter att man har gått promenad och rastat och typ motionerat hundarna, så tyckte jag att det är nog säkrast att även "motionera" bilen, så man är mer säker på att bilen verkligen startar i morgon bitti. Det blev en liten tur runt omnejden, och hur bra är det för miljön - att åka runt sådär bara för att ifall? Halkig dum is och iskalla temperaturer är en miljöbov!
Ja, och om det inte är 100 grader minus, så är det "snökanonen" som härjar. Då blir man istället orolig att man ska fastna i nån dum hårdpackad, iskall snödriva, för man ser inte var gränsen är mellan färdbar väg och dike. Sitta fast i en dum snödriva har man absolut inte nån lust med!
Ja, så här mycket snö har det hittills inte kommit i år - som tur är.
Ja, motigt tycker jag det är! Jag är så sur på snöeländet, så när jag skottade hela gårdsplanen plus uppfarten och gången upp till huset i fredagskväll, så var jag noga med att även borsta bort snön som ligger på altanräcket, så att jag ska slippa se och påminnas om eländet när jag sitter i soffan och ser ut.
Och när man ska rasta hundarna... då är det så himla kallt att man bara måste ha tumvantar på sig. Annars så förfryser jag fingrarna helt! Vet ni hur lätt det är att hålla reda på tre koppel och ett par välfyllda bajspåsar när man har tumvantar på sig och med värkande fingrar? Det kan vara bökigt nog med fingervantar, för att inte tala om helt utan vantar.
Och apropå bajspåsar! Sedan när man ska använda dom - bara för att hunden har skitit - så får man inte upp bajspåsen för att fingrarna är så stela och torra - trots tumvantarna. För att kunna veckla upp påsen överhuvudtaget så måste man fukta de frusna och stela fingrarna. Ja, inte blir dom varmare av att även vara blöta ute i kylan. Jag brukar försöka värma fingrarna runt de varma bajskorvarna - ja, med bajspåsen emellan förstås, dumskalle! - men den "värmen" varar ju bara för någon tiondels sekund!
Ja, och så har vi den ständiga oron att vattenledningar och avlopp verkligen fungerar i polarkylan. Tänk, sånt behöver man liksom inte oroa sig för på sommarhalvåret! Inte heller är det några problem att få upp bajspåsen - för fingrarna är mjuka och rörliga och så värker de inte ett dugg! - på sommaren.
Och bilen... den bara startar med ett glatt "vroom" och så spinner motorn nöjt i sommarvärmen. Inte heller behöver man oroa sig för att vägarna plötsligt får för sig att oberäkneligt isa till sig, så man åker kana ned i dikena. Och behöver man skrapa några rutor innan avfärd? Nä! Just det!! Rena rutor med full sikt framåt - och åt sidorna! Det är sommar det!
Tre lyckliga springer spaniels just utsläppta på grönbete.
Och så har vi den där snön som är i vägen när man ska ut och gå! Den är djup så att man får kall, blöt, äcklig snö i kängorna. Hur kul är det - att tvingas gå med blöta och kalla sockor - när man ska gå en skön och trevlig hundpromenad? Inte alls, anser jag! "Skönheten sitter i betraktarens öga". Hrmf! Den här "betraktaren" ser ingen skönhet i denna vita, fula, kalla, frusna och äckliga snö!
Okej... "If you can´t beat them, join them". När jag och hundarna kom hem efter att vi hade "motionerat" bilen, så tog jag fram den där gamla pulkan som min stugas förra ägare hade lämnat kvar. Jag åkte ned för den lilla slänten ned mot gårdsplanen med hundarna vilt skällande runt mig. De försökte bita och slita i mina skor. Nu var jag ganska beredd på detta, man har ju varit med förr. Så jag tänkte: "Om jag kunde lära dom att låta bli att skälla vilt och skutta framför grästrimmern med hjälp av positiv förstärkning, så ska jag väl kunna göra detsamma med pulka-åkning!". Sagt och gjort! Det tog knappt tre pulkaåkningar, så fick jag och pulkan "susa nedför stupet" *harkl* - utan ett gäng vilda "vargar" försökte attackera mig.
När jag nöjd efter sista åket gick bort för att ställa tillbaka pulkan, så följde alla tre hundarna med nyfiket gladlynt. Innan vi gick in lekte vi glatt och uppsluppet tillsammans - ute i den vita, fluffiga, gnistrande snön. Just då kändes den inte så där ruskigt kall och frusen. Just då var den inte så där förrädiskt halkig eller ful. Det blåste till och en virvlande snökaskad föll över oss alla. Vi var som mitt i ett gnistrande silverregn. Som sagt, "Skönheten sitter i betraktarens öga"
