Igår var det avslutning på agilitykursen (fortsättningskurs).
Jag måste säga att vi har i alla fall haft tur med vädret. Trots den annalkande hösten, så har det inte regnat vid ett endaste kurstillfälle. Trots (igen) att jag för en gång skull hade kurs på torsdagskvällar. Brukar annars köra på onsdagskvällar för då är det alltid fint väder. Det har brorsan sagt. Hans förklaring till detta ständiga vackra väder på onsdagskvällar (efter klockan 19, det kan regna tidigare på dagen) är för att det är Solvalla då. Ja, det hörs ju redan på namnet: SOLvalla.
Igår var dock underlaget under (!) all kritik; hal lergräsmatta, typ. Men det gick. Eh..? Ja, man kan nog påstå att kursdeltagarna mera gick än sprang "offensiv agility" på grund av den påhängande halkrisken.
Vet inte om det var för att förarna kände sig osäkra på benen som gjorde att alla jyckar (förutom två) var ganska sega och behövde mycket övertalning från deras förare. Lite trist när det var just kursavslutningstävling.
Eftersom vi hade tränat bana flera gånger under kursen - och samtidigt "lekt tävling", så kände jag att vi skulle köra något annorlunda för avslutningstävlingen; det blev "Tre-kamp i agility". Kanske lite naivt tänkte jag även att de ekipage som inte var så där hiskeligt förtjusta i just att tävla (får stora hispan, typ. men lekar är okej) och att hundarna hade kommit så olika långt i sitt agilitypresterande, så tänkte jag att det skulle bli mer jämnt med en tre-kamp istället för en ordinär, seriös bana.
Det tre grenarna var:
1. En helt vanligt bana med ordinarie regler, förutom att man inte kunde diska sig.
2. Jag gjorde samtidigt en agilityförarbedömning. Man fick plus-poäng för "flyt och tydlighet" samt om hunden råkar ta fel hinder, hur man snyggt och med flyt får till det ändå - helst utan att hunden märker att det blev fel. Pluspoäng gavs även vid tjusiga sidbyten av olika slag.
Minus-poäng delades ut om det blev en massa fulsnurrar (= förare har varit otydlig) eller andra missförstånd hund och förare emellan. Det blev även ett rackarns stort minus-poäng om föraren glömmer banan.
3. En kort och simpel rundbana med den enkla principen: Snabbast vinner!
Min naiva tanke var att de tre helt olika grenarna skulle ge chans till hundarnas olika förmågor till ett spritt resultatfält, men icke...
Kursavslutningsmästaren blev en liten söt dvärgpudel som lystrar - kvickt som attan - till namnet Bizze och hans mycket duktiga matte. De vann alla tre agility-tre-kampsgrenarna. Jaha... så jämnt blev det! ;)
Det var dock väldigt nära - eller absolut inte - att en liten söt border terrier, Kajsa, hade vunnit första grenen (banan), men matte... ja, ja... *suck* Hon gjorde dundertabben att helt tappa bort hinderföljden (= stort minuspoäng), men hon fick ett ganska stort pluspoäng för hur hon fixade till misstaget snyggt, men tiden blev då istället förödande. Annars så blev det nollat i hinderfel, men tiden.....
Tiden var då desto bättre i "snabbast-vinner-rundbanan". Det skiljde bara några tiondelar mellan vinnar-pudeln och BT:en.
Alla deltagarna och deras hundar kämpade väl i det hala underlaget, Tosca, Nicki, Nellie, Martini samt ovan nämnda Bizze och Kajsa. Hoppas vi ses igen på agilityplanen! :)
En liten pausbild från all text: Gromit leker med sin Sommarcup-vinst.
Som vanligt på kursavslutning så fick kursdeltagarna efter tävlingen fika och fylla i en utvärderingsenkät medan jag brottas med att försöka få till tävlingsresultaten så rättvist som möjligt, för att kunna kora en rättmätig kursmästare.
Denna kursutvärdering har jag utvecklat under alla år man har haft kurser. Själv när jag går kurs så avskyr (mer eller mindre) jag när det är utvärderingsdags, och jag vet att jag är inte ensam om detta. Men samtidigt så anser jag att varje deltagare ska få chans att få sin åsikt hörd. Inte minst för min egen, som instruktörs, skull. Enkäten ger mig en liten fingervisning om vad tokigt - och vad bra - man har lyckats göra under kursens gång.
Min enkät har inte något vanligt betygsystem (ex 1 - 5) eftersom vi männsikor värderar betygen så olika. Kursdeltagarens värdering av exempelvis betyg 3 behöver absolut inte vara detsamma som jag själv värderar en trea. Eftersom jag också vet att det finns många som tycker det är sååå svårt att plita ned sina tyckanden i egna ord, så har jag istället gjort ett typ av mellanting, som faktiskt i begynnelsen var inspirerad av olika komiska frågespalter (eller vad man ska kalla det för) i serietidningen Kalle Anka & C.O. (Ja, jag prenumerar fortfarande på denna magnefika tidning).
I min enkät finns flera nedskrivna svarsalternativ plus att det även finns stor plats för egna kommentarer.
En del svarsalternativ är av det lite småkomiska slaget - enkom för att roa de påtvingade enkätsvararna. Frågan om vad de egentligen tyckte om "instruktörens hund" är en fråga som är med enbart i ett försök att locka till skratt och att få dom att haja till litegrann. Jag blir alltid lika nöjd när jag hör spontana glada tillrop från rummet intill där de sitter och plitar ned sina svar.
Jag brukar alltid sätta mig i angränsande rum i klubbstugan när jag räknar ihop tävlingsresultaten, mest för att jag vill ge deltagarna fritt spelrum för sina kursåsikter. Jag skall inte få veta vem som tycker vad. Även om jag - ärligt talat - är rackarns nyfiken. Men för att förhoppningsvis få så ärliga svar som möjligt, och välbehövlig kritik - både negativ och positiv - så måste jag låta de få "vara ifred" utan press av min direkta närvaro.
Jag beordrade dom alla (eftersom de var så pass få i antal) att de måste vara anonyma, för att jag ska få ärliga svar från de alla. Om någon som vill vara anonym känner sin anonymitet hotad, är förstås risken att denne inte är helt sanningsenlig med sina svar.
En till text-pausbild: Spirou "tar hand om" Gromits vinst. Gromit själv verkar inte så särdeles nöjd över detta.
Det var tre frågor (av 12) som jag var mest nyfiken på;
Dels vad de egentligen tyckte om att "tvingas" vara skrivare, tidtagare (inklusive koppelflyttare), ögon och även domare (!) de gånger vi körde riktiga banor. Mina argument till alla funktionärs-jobben är dels att vänja hundarna med tidtagarna vid start och mål, och domare som står "och inkräktar" mitt inne på banan. Domarjobbet var även för att man lär sig så mycket när man iakttar ekipagen på "första parkett" som just en domare har nöjet att befinna sig på.
Ytterligare en anledning till "domar-leken" är att de tävlande ska få känna på hur det egentligen är att vara domare, att det inte är så himla lätt att döma; Var det verkligen en tass på kontaktfältet? Var det där en vägran eller inte? osv. Det är alltid mycket enklare att döma från "ringside" än att verkligen stå där ute på banan med hela ansvaret och pressen på sig själv (något som varje tävlingsekipage egentligen borde få prova på själv för att få större förståelse för domaryrket).
Det brukar alltid bli protester mot just att vara/leka domare. "Men jag kan inte reglerna!", utbrister de, både lite ängsligt och uppgivet. "Nej, just det! Det är precis det vi nu ska gå igenom - fast praktiskt!", förklarar jag övertygande. Eftersom jag har full förståelse för att de tycker antagligen att det känns lite kymigt och övergivet att stå helt ensam ute på banan, så jobbar de två och två, för att inte känna sig så ensamma därute. Två domare som snabbt kan resonera med varandra. För varje ekipage har gått i mål, så byter alla funktionärsjobb samt att vi går igenom vad som hände i loppet.
Lömsk som jag är har jag dock en liten baktanke med detta "tidtagar/skrivare/ögon-tvång" och "domarlek" på kursen. Det är - förutom att vänja hundarna - för att vänja kursdeltagarna med att vara just funktionärer när vi har riktiga tävlingar/träningstävlingar på klubben (eller någon annanstans). Jag är nämligen ganska övertygad om att det är helt klart lättare att ställa upp som funktionär om man vet vad som förväntas av en, och att man därmed känner sig trygg i sitt funktionärsarbete. Övning ger som sagt färdighet. Denna min lite lömska baktanke röjer jag dock icke på kursen! Hehe! (men nu är den avslöjad, tyvärr)
Jag blev glad när jag såg gårdagens enkätssvar; Utav mina sex kursdeltagare, så bockade fem stycken i "Det var intressant och lärorikt"-rutan och fyra stycken "Det var kul!"-rutan. Ingen av dom kryssade för "Det kändes jätte-löjligt!" eller "Förstod aldrig varför vi skulle göra det"- alternativen. (Ingen hade heller skrivit i några egna kommentarer.) Man får alltså - förstås - kryssa i hur många svarsalternativ man så önskar.
Den andra saken jag var lite nyfiken på var hur de känner när "gruppen är ojämn". Här hade jag maskerat in vad jag egentligen var ute efter, och jag kan förstås inte här tala om vad det var. Om de nu svarade ärligt - man vet ju inte om de bara kryssar i "för att vara snälla", men egentligen tycker något helt annat - så tycktes gruppen fungera väl. Jag uppskattade att - en eller flera (jag avslöjar inte antalet) - även plitade ned egen kommentar/er.
Den tredje saken som jag - som vanligt, varje kurs - är nyfiken på är hur ofta de egentligen tränar (i genomsnitt). Haha! Ja, de var nog ärliga, inget förskönande av sanningen här inte; Sex stycken hade kryssat i "0 - 1 gång i veckan" och en "1 - 2 gånger i veckan". :)))
Frågeformulärets sista fråga är givetvis: "Vad tyckte du om att fylla i denna enkät?". Självklart måste ju förstås själva utvärderingsenkäten utvärderas, eller hur?
Tjusig handduk, JÄTTE-STOR godispåse och vacker blomma.
Jag blev mycket glad för att jag, som instruktör fick avslutnings-presenter (ja, pluralis!). De var rackarns givmilda och snälla, mina kära kursdeltagare. Jag fick en JÄTTE-STOR godispåse, som var precis likadan som godispåsarna jag gav kursarnas hundar - fast olika innehåll, förstås. :D, en tjusig blomma och en jätte-fin handduk med ESS och pudeltryck på. Denna matchar vattenskålen som jag fick av dom i våras. Superduperjätte-TACK!!!
När jag åkte hem efteråt påminde detta mig om presenter jag har tidigare fått under åren. Speciellt den där gången för typ hundra år sedan, då jag var agilitykurs-ledare för Österåkers HU. Efter att kursen var slut, och princip alla hade börjat bege sig hemåt, så springer en tjej, cirka 12-13 år tillbaka till mig. Hon hade nämligen glömt presenten hon hade införskaffat till mig - en helt vanligt simpel kexchokladkaka i ordinär storlek. Jag uppskattade verkligen gesten från denna unga tjej, och att hon gjorde sig besväret att rusa tillbaka när hon kom på att hon hade glömt kexchokladkakan (ej presentinslagen) i bilen.
Vid en annan agilitykurs i ÖHU:s regi så fick jag en fin egenritad/målad tavla med porträtt av alla de deltagandes hundar. Den står på hyllan intill min bokhylla.
Överst till vänster om bokhyllan står agilityporträtttavlan.
Även om jag alltid efter varje kurstillfälle har den frustrerande känslan av att jag vill ringa upp alla för att berätta det jag råkat glömt nämna - det spelar ingen roll om det än är en sååå liten detalj - och denna eviga känslan av att inte riktigt räcka till till alla (det är inte lätt att dela upp sig - samtidigt - i sex-åtta delar), så måste jag säga att jag åter har fått mersmak till "instruktörandet". Både till agility- och unghund/valpkurser. Envisa Kärran, ni vet!
Fast å andra sidan... det är också rackarns skönt att inte har några "kurs-måsten" inbokade varje vecka. Bara ägna sig åt sina egna hundar, och träna ofta och intensivt... *harkl*
För någon kväll sedan i soffan:
Längst till höger om mig, Gromit. Zzzzzzz
Spirou använder min högra arm som mjuk kudde. Zzzzzzzz
Och Wilbur vilar under min vänstra arm (det svarta trasselsuddet är Wilbur). Zzzzzzz
Om jag själv snarkar eller inte förtäljer icke historien.