Vi är alla olika. Eller nä, på ett sätt är vi alla ganska lika, men väljer att gå typ samma väg fast på olika sätt, om ni förstår vad jag menar. "Ånej!! Nu svamlar hon igen!", suckar ni, och börjar genast desperat att leta efter råttan för att klicka på "Ut! Exit! Genast! Vad som helst, bara man kommer från den här obegripligt svammel-sidan!"
Men nej! Vänta lite! Stanna! Jag kom bara att tänka på i förrgår morse, när jag och ESS:en spatserar till jobbet, och vi stöter på en tjej som har ett halvlitet kraftpaket till hund som är typ jämngammal med Pingu. För några månader sen kastrerade hon jycken, för att få honom att lugna ned sig vid koppelpromenaderna och framför allt vid hundmöten. Nu berättade hon att visst hade jycken blivit bättre, men fortfarande så drar han i kopplet - speciellt vid hundmöten; så tjejen hade nu införskaffat sig ett sånt där antidragsele som drar åt vid insidan av frambenen. Hon berättade också att jycken är jobbig i bilen; han skäller och har sig. Så hon skulle skaffa sig sånt där lugnande piller (eller nåt sånt), som jycken ska få typ en timme innan bilfärd, så hunden kan lättare lugna ned sig, och inte stressa upp sig under bilturen.
Jag berättade att Spirou förr var skällig och dan i bilen, men att jag har tränat bort det. "Jag har också försökt, men det går inte!", svarade hon. Nu hade jag egentligen lust - men avstod - att fråga hur (och hur länge samt hur konsekvent) hon har tränat hunden att gå fint i koppel och att vara tyst och lugn i bilen. Jag avstod även att upplysa/ifrågasätta antidragselets bestående mirakulösa problemlösning.
"Öh! Pratar du om mig?!", undrar Spirou.
Ja, ja... Som sagt; vi är alla olika. Vi vill typ samma sak, men tillvägagångsätten är lite olika. Hon har berättat att hon har haft flera hundar tidigare, så hon borde veta själv. Kanske är faktumet att hon numera går med rullator som gör att det har blivit en skillnad. Jag är näst intill imponerad av folk som går med både rullator och hund. Det är nog en konst i sig självt, det. Det ska hur som helst bli intressant att få höra hur det går för henne och sitt fina kraftpaket till jycke.
"Jaha... Och hur skulle du göra då?", tänker ni nu kanske. Eller så bryr ni er inte ett dugg, vill bara bli underhållna för en liten stund av den där tokfian som tror sig kunna allt om hundar och hunduppfostran. Nä, nä! Mig lurar ni inte! Tänker inte falla i den fällan, inte! Att vara en messerschmitter! (sic)
Okej, hur många år tog det för mig att få tyst på Spirre i bilen, månntro? Och hur lång tid tog det till att våra hundmöten (de flesta i alla fall) blev tysta och lugna? (Och återfall blir det fortfarande lite då och då.) Och att inte dra i koppel? Tja... vad ska man ha koppel till om inte att dra i det? Pingus antidragträning går uppåt ibland, men mest nedåt. En vacker dag så... när han är typ tre-fyra år då så. Då kommer han trava tjusigt vid min sida... kanske... Äh, varför ska man ha så nedrans bråttom jämt och ständigt, när man kan ta det lugnt, och låta saker och ting ta den tid det tar. Okej, jag är nog lite överdrivet åt andra hållet; tar det föööör lugnt.
Slappargänget.
Apropå det! Hur mycket har jag tränat inför avslutningstillfället på Pingus jaktlydnadskurs som är nästa helg? Gissa? Helt rätt, alldeles för lite. Börjar känna pressen nu. Fast typ varje dag, medan jag väntar på att frukostchokladen ska bli klar i mikron så tränar Pingu och jag på apporteringsgripande; alltså varje dag i exakt 1,45 minuter. :) Pingu har verkligen visat framsteg - NOT! Det är ena klena gripanden! Man kan egentligen inte ens kalla det för att gripa. Det är mer en litet klent nosdutt på träprylen. Eller i bästa fall så tar han munnen runt den och i alla fall nuddar med tänderna mot den. Det funkar i ett par försök, sen orkar han inte tänka längre. "Äh! Hit med godiset direkt, matte! Det är så jobbigt att först peta på träprylen - och sen få godiset. Krångligt!!!", visar lat-Pingu. *suck* Sådan matte, sådan hund.
PS. Hur jag gör, och vad jag tycker och framför allt tror om hunduppfostran skulle man kunna läsa om här ("Hunduppfostran, 20 år senare"), men det är lååångt och mycket och omständigt och lite pretantiöst, samt en hel del skoj och en del allvar med. DS.