... genomlevt denna kastreringsfas i våra liv. Det känns på något sätt så, att vi gjort det tillsammans. Han genomgick operationen, och jag coachade och vårdade - samt oroade mig, hönsmatte som jag är. Såret är nu så gott som läkt. Han har med andra ord även slutat med hans mystiska bloande från såret. Spirou är inte längre någon blodhund. Och det är vi båda ganska glada över. I alla fall jag. Inte för att jag har något emot blodhundar, men då ska det vara riktiga blodhundar. Spirou tyckte i och för sig att det var spännande med det droppande blodet. "Hihi! Jag har en inbyggd blodautomat!", tycktes han tänka medan han intresserat försökte inspektera vart droppandet kom ifrån (men tratten var i vägen). Han slickade noga upp alla blodfläckar från golvet.
Detta påminde mig om när vi var på Waxholms BK på allmänlydnadsinstruktörsutbildningen för några år sedan. En tjej talade om viltspår och hade därför med sig en flaska med blod. Spirou låg lite uttråkad vid mina fötter. Precis samtidigt som tjejen tar fram blodflaskan så far Spirou upp på tassarna och vädrar i luften. Spirou är en riktig blodhund! ;)
En bild från förr.
I förrgår ringde förresten veterinären och berättade om provsvaren. Det var mycket riktigt tumörer i testiklarna, både i den förstorade och i den förminskade, så det var helt klart rätt att vi tog bort bägge. Tumörerna var av sådan art som "av största sannolikhet är godartade" för att citera veterinären. Så då bestämmer vi oss för att de var godartade. Så det så!
Apropå sjukdomar, piller och det förra dagboksinlägget, så kan jag berätta att jag blev mycket lättad när Gromits ansökan om tävlingsdispens blev beviljad för även det nya piller han numera går på. Breven, både från SKK och Jordbruksverket, damp ned i brevlådan för en tid sedan. Hihi! Bara så ni vet, ifall någon illvillig figur skulle få för sig att sprida lömska osanna sanningar (eh?) om mig bakom min ståtliga rygg (?!). Fast å andra sidan, varför skulle någon vilja göra det? Hur som helst så känns det ändå skönt att ha papper på det.
Hihi! Den där sista meningen påminde mig om den där gamla svenska TV-serien "Hem till byn", när han som hade varit på mentalsjukhus hade ett gräl med hon i handelsboden (eller vad det nu var). När kvinnans argument hade tagit slut, så ropade hon, lite uppgivet: "Du är ju inte riktigt klok, ju!", varav killen svarar lugnt, men med eftertryck: "Mmmm, och det har jag papper på!", innan han går lika lugnt ut genom dörren. Tala om att få ett övertag i grälet.
Haha! Detta får mig att minnas ett litet avsnitt i en annan TV-serie, "Emmerdale" (eller "Hem till gården") för många år sedan; Sam, en missanpassad yngling, som då inte kunde läsa, håller på att mecka med sin moppe. En polisbil stannar bredvid, och en polis går myndigt fram till den meckande Sam, som medvetet inte tittar upp. Polisen visar sitt polisleg varav Sam säger lugnt: "I can´t read!", och fortsätter oavbrutet att fixa med sin moppe. Vad svarar man som polis på det? Tala om att genast bli "avväpnad". Okej, jag vet att det inte är på riktigt! :) Men jag tyckte det var kul.
Apropå Gromit, så är jag nu i dagarna åter i väntans tider. Han har på den senare tiden (året, typ, om jag tänker efter) fått EP-anfall ungefär en gång i månaden. Det senaste var den 22:a augusti. Undrar om det nya pillret har någon effekt, tro..? Hoppas, hoppas, hoppas...
Grompan hoppas nog med. Fast mest efter studsande tennisbollar.
Någon dag kanske jag får ordning på internet-uppkoppligen hemma, då blir det en drös nya bilder. Men inte förrän då!