... var det igår, ja. Ärligt talat så kände jag tidigare på dagen absolut ingen lust att vare sig träningstävla senare på kvällen, eller att åka och tävla nu på lördag (officiell på Märsta-Sigtuna BK). Det kändes bara stökigt, jäktigt och allmänt jobbigt. Fast jag talade lite förstånd med mig själv att jag kommer ändra mig när man väl är där. Mycket riktigt.
Innan jag börjar ego-trippat skriva och fördjupa mig i mina egna insatser, vill jag passa på att säga GRATTIS till Sommarcups vinnarna: Mackan (large), Lina (medium) och Phoebe (small). Det var ganska jämnt i toppen. Det var bara i small-klassen som det redan var avgjort innan sista deltävlingen. Resultat-listan finns här.
Som ni såg (om ni nu orkade klicka er dit) så kom Gromit på en hedrande femteplats. Spirou kom lite längre ned (jag har ännu inte orkat räkna efter vilken plats det blev).
Eftersom man får poäng bara för att ha startat så kommer man ju ganska bra till - fast man kanske l-u-n-k-a-d-e i mål eller diskade sig på typ andra hindret. Om man då vänder på det, så är det ganska imponerande när man lyckas komma upp i höga poäng fast man inte har varit med så många gånger. Med andra ord så tycker jag att detta Sommarcups-upplägg är ganska genialt uttänkt. Det funkar både för rookiesarna (nybörjarna) och proffsen (det erfarna tävlingsfolket).
Gromit o Spirou. Lika men så olika.
Jag har sagt det förut, men jag säger det igen; Jag tycker det är roligt - och lite fascinerande - med att köra så olika hundar som Gromit och Spirou. De är så olika trots att de är av samma ras och kommer från samma kennel.
Med Gromit så är det bestämd tydlighet som gäller. Redan när vi går in på banan. Gromit ska gå fot vid min sida, och jag är lite så där "lydnads-stel". Detta funkar som en motvikt mot denna flamsiga alldeles för lättuppstressade yrväder till hund. Gromit drog förr (i höstas/våras) hårt i kopplet (han hängde i kopplet så han nästan kvävdes) när vi gick in mot starten. Han var även en notorisk tjyvstartare.
Jag har också märkt att inne på banan är det denna - helst tysta - bestämda tydlighet som verkar vara ett vinnande koncept - att jag lyckas behärska mig, och enbart ha muntliga kommandon när det verkligen behövs. Och att jag då endast säger kommandot en gång per hinder - men med en koncentrerad skärpa och inlevelse från min sida. Detta även mot/på kontaktfälten. Det ska vara typ en självklarhet för Gromit vad han ska göra, och till vilket hinder han sedan ska springa.
När det är en naturlig väg/linje inne på banan, så behöver jag inte säga något, för detta bara stressar upp honom. Då är det bättre att jag enbart med min styrfart/handling visar vägen. Däremot vill jag fortfarande ha kvar "Fram"-kommandot vid målrakan. Om jag var en sån där ambitiös agilitymänniska, så skulle jag nog ha tränat in ett speciellt "Målrake"-kommando. Men det kan man väl bara drömma om - hemma i den mjuka sköna soffan med en chokladkaka och en iskall cola i ens absoluta närhet. ;)
Spirou på den "gamla goda" tiden.
När det är dags för Spirre-Spirou att visa framtassarna på agilitybanan, så försöker jag omvandla mig till en sprallig och fånigt små-skuttande figur som lockar honom fram till första hindret. Dammsugar-Spirou däremot brukar oftast vilja försjunka sig in i detta doftparadis som ju är där vid startfållan och framför första hindret. Själva starten kör jag helst den "flygande" varianten (jag lämnar honom inte, utan springer... Fel! ... små-joggar med honom). Jag puttar lite retsamt på honom, och försöker få honom att "tjyvstarta". Jag vill att han ska ta egna initiativ - mot hindren alltså!
Inne på banan små-skuttar jag med sådana där "hoppsa-steg" för att få fart (?) på honom. Jag peppar på honom muntligt och klappar händerna. Jag tjoar och tjimmar. Behöver jag nämna att jag nästan ständigt är före honom. Eh..? Vadå "nästan"? Jag är ständigt före honom! Ofta så tar jag yttervarvet i svängar, vilket annars är helt emot "agilityhandling-grundreglerna".
Ibland ifrågasätter jag lite om mitt ettriga påhejande kanske har en motsatt effekt - att Spirou blir ännu långsammare i ett desperat försök att lugna ned hans plötsliga dårpippi till matte. Men.. jag tror nog att jag ska peppa på honom.
Visst är det kul med sådana två motvikter som Gromit och Spirou samt att det är lite fascinerande att man som människa kan anpassa sig och uppföra sig så olika.
En annan aspekt i det hela är att det Spirou pysslar med har inget med sporten agility att göra - utan det är enbart en rolig aktivering för oss båda. Spirou själv tycker nog i och för sig att det roligaste på agilitybanan är att få rulla och trassla in sig i platta tunnelns släp. När jag kör Spirou är för min del den största behållningen att - förhoppningsvist - se honom ta galoppsteg, och att jag får en ordentlig motionsrunda runt banan. Jag är helt slut - av allt studsande och påhejande - när man kommer i mål.
Till skillnad mot Spirous aktiveringsagility, så pysslar Gromit och jag - som ett team - med sporten agility. Vilket faktiskt är en helt annan sak.
Jag är hel-nöjd med gårdagens fyra lopp. Gromit nollade bägge sina rundor. Tänk att han hejdade sig på kontaktfälten!!! Och jag fegade lite. Istället för att få honom att bjuda på själva liggbeteendet (som jag egentligen vill att han ska göra), så sa jag "kör" när jag såg att han faktiskt hade tassar på kontaktfältet. Men han gjorde faktiskt som jag sa (nja.. nästan i alla fall ;)).
Spirous bägge lopp är jag också glad över. Han bjöd både på underhållning av hans påhittiga tunnelrullning och i nästa lopp att forcera platta tunneln på ett sätt som det annars är brukligt av de flesta hundar. Han fick även nästan lite "fart" på slutet av Hoppklassbanan. Spirou fick inga hinderfel, men drog på sig givetvis massor med tidsfel.
Apropå tid...
Gromit kom i mål på 40,69 sekunder i Hoppklassen. Och jag tyckte det kändes ganska snabbt. Men jämför man med till exempel Tomas och Dimmas (border collie) lopp på 26,17 sekunder, så förvandlades plötsligt dessa dryga 40 sekunder till en l-å-n-g hel evighet. 40 sekunder är inte länge, men 26 sekunder är betydligt kortare tid.
Ja, det här är ju inte världens bästa bild precis, men det är i alla fall Dimma och Tomas i full fart. (Västerås -10).
Något annat jag också blev lite imponerad av deras lopp, var att trots denna fart lyckas hinna med att berömma sin hund. Detta är något jag gärna skulle vilja få till. Det låter - och är - så trevligt.
Aj, då! Det här var inte heller en så värst bra bild, men det är ändock en bild på Eowyn. (Västerås -10)
Tomas och Dimma vann dock inte loppet, utan det gjorde duktiga Malin och Eowyn (border collie). För dom tog loppet på imponerande 25,79 sekunder!! Av de åtta som nollade detta lopp kom Gromit näst sist med sina dryga 40 sekunder. *suck* Ja, ja...
Fast springer spaniels kan springa fort; Felix med sin matte Jennie fick i detta lopp den femte bästa tiden - 35,19 sekunder.
(Jag hittade ingen bild på Felix, men det finns flertal bilder på deras hemsida. Klicka här, och flyyyg iväg.)
Hur som helst så är jag nu efter gårdagens träningslopp åter igen taggad för helgens tävlingar.