... idag är det Wilburs födelsedag!
Tänk att pitbullpudeln Wilbur Fulsvans har gått och blivit 14 år! Helt otroligt! Haha! Fast det var länge sen jag kallade honom vid det där öknamnet han fick i sina tidiga valpår, Wilbur Fulsvans, pitbullpudel. Varför han fick det namnet, min fantastiske Wilbur? Jo, dels för att han är beskaffad med en ganska ful svans, och dels för att han absolut inte hade nåt emot att sätta igång ett slagsmål, som sagt redan i unga valpår. Han muckade gräl med äldre tanter för att de inte ville leka med honom. Detta hände en par tre gånger under hans första år.
Jag minns speciellt en norfolk- och en groendaltant (i Wilburs ögon sett), båda cirka 5-7 år, som blev åthutade av den lilla valpspolingen - och slagsmålet var i fullgång med den upproriska valpen. Fast jag kommer också ihåg rottweilerdamen som bara sa ett mäktigt "Hrmf!" när den krulliga ynglingen uppnosigt protesterade mot att hon tackade nej till hans lekinviter, och Wilbur bara lite tyst och diskret satte sig intill sin mattes trygga sida, låtsade att inget hade hänt.
Jag minns också en ståtlig sheltieherre som lugnt med stadig tass satte den uppnosige valpen/ynglingen på plats.
Haha! Nu låter det som om "den stackars" valpspolingen blev manglad av allt och alla, men så var det absolut inte, utan närmare tvärtom; det var han som med stor glädje muckade gräl med andra. Han satte igång slagsmål enbart (nja, nästan i alla fall) för det stora nöjets skull, för han själv var övertygad om att han var störst, bäst och absolut vackrast, därav öknamnet.
Tyvärr har jag inte några valpbilder i datorn. Här är Wilbur cirka 10 år.
När Wilbur var valp (faktiskt även på äldre dar) så var Baloo hans stora idol, som han storögt beundrade, och Keaton hans lekfarbror som han fick göra precis vad som helst med. När Didrik flyttade in hos oss, så fick nykomlingen sina fiskar varma, men efter mattes bestämda "inrådan" så accepterade han snart farbror Didrik (jämngammal med Baloo).
Didrik, Wilbur (cirka tre år) och Baloo.
Något annat som har kantat Wilburs uppväxt är alla dessa skador och "mystiska" sjukdomar. I ganska unga år så började han läcka, och han gick på utredning ganska länge, men de hittade inget fel på honom - och plötsligt en dag så slutade hans läckage. Det lite lustiga i denna sjukdomsutredning var att veterinären hade efter några besök inte fixat fakturan, utan sa: "Eh, vi fixar det nästa gång!", något som jag absolut inte hade något emot. Och detta "fakturafixande" bara skjöts upp hela tiden, och en vacker dag så hade veterinären bytt arbetsplats (något som de ofta gör lite då och då) och det hela bara rann ut i sanden. Jag har alltså ännu inte betalat detta, så jag antar att det nu - över tio år gånget - är liksom preskriberat. Jag har dock ett svagt minne av att de typ drog ett streck över det hela, eftersom de (djursjukhuset, alltså) ju inte hade några anteckningar. Haha! Ja, så kan det också gå!
Wilbur-stackarn har också haft oturen att råka ut för klor som splittras, korsband x2 som gått av, analsäckar som trilskas samt lite utväxtpluppar som avlägsnats och så "lite onödiga" skador från slagsmål med ungtuppen Gromit. *suck* Allra värst var nog när Wilburs vänstra öga hade "råkat komma i kläm"...
Gromits verk. Tur att ögat läkte på bra.
Några dagar senare...
... och här är det så gott som helt läkt.
Wilbur ligger nyopererad kvar i bilen. Gromit tycker det är märkligt att Wilbur inte hoppar ur...
"Vad i all världen är detta?!", funderar Gromit sen när Wilbur väl var inne.
Det här är nog vid Wilburs andra korsbandsoperation.
Bröderna Bus, här båda fullt friska!!
Något annat som har kantat Wilburs uppväxt har varit hans notoriska rymmande. *suck x tusenmilijoner*
Jag vet inte hur många gånger jag har varit ute och letat efter denna morska upptäcktsfarande ungpudel. "Jag är vacker! Jag ska bara ut på lite friarstråt. Kommer strax tillbaka!", visade "Fulsvansen" uppstudsigt fingret mot mig när jag först bestämt, sedan argt, lockande, uppgivet och slutligen förtvivlat förgäves försökte kalla tillbaka honom. Det var inte lydnad som gjorde att jag slutligen fick min rymling hem igen - utan ren och skär.... list. Jag, hans matte, var listigare än honom. Men... det var inte lätt, utan klurigt. Och så var man ju livrädd att den lilla svarta, runda ulltotten skulle bli platt under nån bil under hans upptäckarfärd runt villaområdet.
Jag var ju tvungen att följa efter jycken där han gick mitt på vägen, för att desperat försöka hålla alla eventuella bilar på avstånd. Wilbur tyckte nog att det var väldans trevligt att han - i ensam majestät gick först och ledde vägen - och lilla mesmatten följde "lydigt" efter på de små villavägarna. Min strategi var (när lydnaden nu inte funkade) att vid vägkorsningar helt sonika ta en annan väg än han, och om det fanns tillfälle, att gömma sig. Då reagerade byrackan, undrade vart hans "hov" hade tagit vägen? Och så var vi åter enade. Men min list funkade ju enbart om ingen bil var i antågande. Man fick ha öronen på skaft för att vara beredd att hoppa fram ifall det kom nån bil.
Flera grannar har varit involverade under hans rymningsförsök. Tack så här i efterskott.
Haha! Brorsan hade sitt knep att få fatt i rymmar-Wilbur; han tog bilen och följde helt enkelt efter. Efter ett tag så tröttnade Wilbur, stannade till och väntade in brorsans bil, som då lite diskret öppnade dörren - och en liten pudel skuttade välvilligt in. :)
Att sitta i bak - som en hund - gör icke denna pudel! *fnys*
Innan jag fick upp staketet runt tomten, så var Wilbur faktiskt ständigt i släplina när vi var ute på tomten tillsammans. När staketet äntligen var på plats, så var absolut det första som Wilbur gjorde... var att.... skutta över mina provisoriska (?) grindar. Jag var dock glad över att han inte hoppade över själva staketet som ju hade kostat en liten nätt penning.
Det är lite underligt egentligen hur hundar (ofta) funkar; bara för att det är genom grindhålet man går ut och in, så.... är det där man skuttar över. Jag vände då mina exklusiva kompostgallergrindar (!) på högkant istället. Problem solved! Och tomtinhägnandet var inte förgäves. *puh*
(Hm..? Nu är jag lite tveksam om jag verkligen minns rätt? Det är ju ändå cirka tio år sedan. Kompostgrindarna stod nog redan på högkant, och jag valde att inte bygga på dom högre; risk för att rymmar-Wilbur då skulle börja snegla på staketet för att se om det var "hoppa-över-bart". Jag höll nog bara (!) superkoll på honom, samtidigt som jag tränade att det är mer spännande att "hänga med matte".)
Här går man in och ut.
En vacker dag, när Wilbur var cirka fyra-fem år, så slutade han med sitt notoriska rymmande - och han blev en lydig (!) hund. Han blev helt plötsligt en hund som gillade att ligga nära och bli gosad och han var den av mina hundar som var mest följsam. Alltså precis tvärtom än vad han var typ "dagen innan". Vad som hade hänt strax före var...
- Wilbur och jag hade tagit en (1) lydnadslektion av privatinstruktör.
- Wilbur blev nedrakad.
- Baloo, Wilbur "idol", hade "traskat över till de sälla jaktmarkerna".
Var anledningen till hans plötsliga gos-behov och att sitta i knät (vilket han aldrig, aldrig innan gjorde frivilligt) att han helt enkelt frös i sin nya sportfrilla, eller vadå? Ja, di är mystiska, di där fyrbenta liven. ♥
Hur som helst så blev vi alla i familjen mycket förvånade över Wilburs plötsliga förvandling - från notorisk och egensinning rymmarhund som aldrig kände något behov att vara nära sina vänner i flocken till en gosig och följsam knähund.
Jag kanske måste erkänna att Wilbur och jag har ofta "gått på kollitionskurs", vi har alltför ofta inte riktigt förstått varandra. Han var/är egensinnig, gör bara saker på sitt sätt, som han vill. Och jag likaså, fast jag är förstås lite mer listig, typ. Det är lite komiskt att denna jycke, som absolut inte är en team-hund, skulle jag ha till agility, som ju bygger på teamwork. Och så var Wilbur så stresskänslig! Bara han såg eller hoppade ett vanligt hinder, så var stressnivån uppe på tjugotusenfyrahundrafemtiosju! Så jag gav typ upp Wilburs agilityträning i flera år. Jag kunde ju stilla mitt agilitybehov med Keaton.
Ja, ja... Jag ska inte bara skylla på att det är fel på hunden. När jag sedan ändå åter tar upp agilityträningen, men på annat vis (jag är faktiskt fortfarande lite stolt över mig själv att jag kunde på egen tass klura ut hur), så funkar ju hunden alldeles utmärkt. Han är ju vig och snabb som en vessla!! Två pinnar i Hopp-klass hann vi med att erövra - innan korsbandsskadorna tog vid. *suck*
På den tiden då det begav sig...
... och nutid när vi bara kör lite pensionärs-agility. Här med Wilburs trainee Linus.
Pensionärs-agility = hoppbommar på marken, tunnlar samt lite slalom, och som på bilden, A-hindret nedvikt.
Wilbur har även fått... ja, låt mig kalla det för testa tävlingslydnad, rallylydnad och även lite freestyle. Problemet med lydnaden som ju alltid har sitt som utgångsläge, är att Wilbur alltid har haft svårt för att sitta, speciellt efter korsbandsskadorna. Så det har liksom inte varit värt jobbet. Allra helst om anledningen till hans motsträviga sittande beror på att det känns obehagligt. Wilburs små tävlingsresultat finns här:
För att vara hela 14 år gammal, så är Wilbur mycket pigg. Han följer glatt med på promenader och är alltid sugen på godis och lite konster- och trickuppvisning. Problemet nu är bara det att hans syn och hörsel är under all kritik samt att han ibland kan visa på åldersdemens och lite förvirring. Detta i samband med att slyngel-Pingu har lite issues mot Wilbur, så lämnar jag numera aldrig de två ensamma hemma. Missförstånd kan alltför lätt uppstå mellan dom.
Men Wilbur har nu insett sina svagheter och därför undviker han ofta att typ sturskt utmana Pingu, vilket på ett sätt känns lite tragiskt, men på ett sätt naturligt; att ungdomen liksom tar över. Jag finns dock alltid vid Wilburs sida, som en trygg respit. Fast visst... jag kan fortfarande bli rackarns arg på honom och bestämt visa var skåpet egentligen ska stå. Och det är i och för sig en slags trygghet det med; att matte håller på de invanda reglerna.
Pingu och Wilburs osämja har med andra ord lugnat ned sig. Hoppas det håller i sig nu.
Bröderna Bus modell Wilbur och Pingu.
En av alla dessa godisstensbilder.
Lite oroväckande med Wilburs hälsa är att han är för mager. Det är åter dags för en check-up hos veterinär. Jag har dock beslutångest över vilken jag ska välja. Trots alla mina år av erfarenhet av veterinärskåren "nära mig", så har jag ingen riktig favvo. Jo, det skulle i så fall vara Gromits ep-doktor, men henne vill de "spara" till dylika sjukdomar, vilket jag mycket väl har förståelse för. Och jag vill inte vara "jobbig, envis kund".
Av mina tidigare gamla hundar, så är Wilbur nu vid 14 års ålder piggast av de alla. Baloo blev 14 år och en vecka, Keaton 14 och ett halvt år. De båda hade en längre tid innan deras bortgång visat att det snart är dags. Wilbur är däremot still going strong, visar inga krämpor att den där oundvikliga sista dagen är här inom en snart framtid.Vilket är lite komiskt eller märkligt med tanke på allt otyg han har under sina 14 år varit med om, eller är det kanske just därför. Han har blivit härdad.
Didrik, min inneboende, blev 14 år och tre månader.
Tjohoooo!! Wilbur pigg som en kalv utsläppt på grönbete.
Som sagt, alla dessa godisstensbilder.
Men hallå?! Det är ju ingen godissten - det är en godisstubbe!!
"Nå! Hur går det? Blir det nå´ godis, eller?!"
♥
Wilburs födelsedagskalas blir (troligtvis) nästa helg. Då ska det bli tårta av - med 14 tända ljus!