Har var´re bilder, text kommer inom en snar framtid, dvs senare.
2013-07-09 Nu, två dagar senare, så kommer texten...
Det har ju varit agilitytävlingar uppe på Österåkers BK i dagarna tre.
De annars relativt tomma och tysta (?) planerna var fyllda med folk, hundar, tält och ett å annat agilityhinder samt en speakerröst ljöd ut över nejden.
Eftersom jag ännu ju inte har nån tävlingsagilityhund, så ägnade jag mig enbart åt en del funktionärande under dessa tre dagar. Inte så mycket, utan bara så där lite lagom.
Jo, apropå att man är utan tävlingshund...
Till slut tyckte jag att det blev lite komiskt (typ) när den sjuhundraelfte personen man stötte ihop med där undrade om man skulle tävla. Det är verkligen beviset på hur lite vi håller reda på varandra. Hur lite, vi klubbkamrater - och det inkluderar även mig själv - har koll på varandra. Jag tyckte faktiskt lite synd om den siste personen som undrade, som fick ett mycket rakt svar: "Nä, för han dog förra året!"
Till de undrandes försvar så förstår jag dom; jag brukar ju tävla, och så går jag omkring på en agilitytävlingsplats med en hund. Så klart man tror att personenn ifråga eventuellt/troligtvis ska tävla.
Det är bara det att undertecknad inte vill nåt annat - men kan inte. Så det blir ju lite av "rub it in" vid frågan.
Pingu har alltså inte ännu kommit upp i tävlingsålder (18 månader). Jag var nog också liiite elak mot en till tävlande som - antagligen i sin nervositet - utbrast (ej exakt citat): "Jag vill inte! Kan inte nån annan tävla med henne istället!" Jag svarade blixtsnabbt: "Jag kan!! Men... det är du som ska tävla med henne..."
Jag kan här passa på att nämna det där jag skrev om i förrförra dagboksinlägget, om pausmusiken under banvandringarna.
På fredagen var det ingen pausmusik (i alla fall inte när jag var där), och jag undrade faktiskt varför, men frågade inte. Under lör- och söndag var musiken igång, men jag kände inte alls lika som förra året, och det berodde nog på att jag nu ju var liksom förberedd.
Har ni sett vilka GIGANTISKA löptiksmattor dom använder på ÖBK?!! Man kan också undra över varför två stycken? En vit och en gul. Hm? Ja, ja.. Det kommer jag, hanhundsägaren, nog aldrig få svar på. :)
Det funktionärsjobb jag mest gjorde var att sitta vid "ringside" - på första parkett - och var hinderfixare. Man har då all tid i världen att sitta i lugn och ro (typ) och studera de olika agilityekipagen.
Vid starten...
En del ger sin lagkompis ömma klappar och ljuva pussar mitt på huvudet. Andra drar taggande sin lagkompis lite lagom hårdhänt i öronen eller lyfter upp hundens hela framkropp lite upp-peppande, så frambenen kommer i rätt vinkel. En del kör en "give-me-five" innan de lämnar hunden framför första hindret.
Man kan fråga sig för vem man har dessa startprocedurer; för hunden eller sig själv? Tycker hunden verkligen att just där - innan man ska explosivt fara iväg - att ömhetsbetygelser, burdusa lekknuffar eller konster är rätt tidpunkt, typ? Jag antar att föraren har en plan; att den hunden som brukar vara för taggad kommer ner i stress, och den hunden som behöver taggas upp kommer i rätt arbetsstressnivå.
För en agilitynörd som jag är det också lite intressant att se från vilket avstånd till första hindret de olika ekipagen väljer att starta ifrån, och från vilken vinkel.
Under själva loppet...
En del GASTAR OCH GAPAR så det ekar runt hela Åkersberga. Andra är sååååå tystmälda, så man knappt hör att de säger några muntliga kommandon över huvudtaget.
Vissa viftar och gafflar med armarn vitt och brett. Andra gör det så där lite lagom, men några få rör och visar knappt med armarna alls.
Många, om inte de flesta, upprepar numera muntliga kommandon, ex: "tunnel, tunnel, tunnel". Så gott som alltid upprepas hindernamnet just tre gånger. Jag antar att upprepningarna tillkommer i "stridens hetta", eller för att peppa hunden.
Många hinner också - lite då och då - att berömma hunden, vilket jag personligen tycker är mycket trevligt.
Jag själv är nog en "gastare", men jag beundrar mest de förare som är lågmälda i både sina muntliga och kroppsliga kommandon. Fast... det där är ju också mycket beroende på vilken hund man har (inte bara hur man är som person).
En annan grej som jag tyckte var lite intressant, intriger (!!!)...
Det har ju under året varit lite "strider" (minst sagt) om agilityn (vem som ska ha huvudmannaskapet etc), och jag tyckte det var lite förvånande att en person (X) som mer eller mindre har halshuggit en annan agilityfrände (Y) över bland annat Facebook, går helt vänligt och glatt fram till denne och samtalar. Gissa om jag spetsade öronen där jag satt på min hinderfixarstol! :) Jag hör inte (tråkigt nog.. hehe) vad person X säger, men person Y svarar, något invändande typ: "Men hon berömde i alla fall hunden..." (inte i samma glada ton som person X).
Hmm. Dessa intriger och strider och tandagnisslan och... jag vet inte vad. :)
Äh, tillbaka till trevligheterna istället.
Ett STORT GRATTIS till alla fina lopp, roliga vinster, uppmuntrande pinnar - av alla de slag - och CERT ni alla lyckliga tävlande fick under dessa tre trevliga agilitytävlingsdagar. Ingen nämnd, ingen glömd.
ETT STORT GRATTIS IGEN!!
Hihi! En annan sak jag la märke till, där jag satt på min hinderfixarstol...
En viss klubbkamrat, officiell domare, var under en klass - samtidigt - speaker, hinderfixare - och filmare! Jag fnissade lite för mig själv över vilken positiv energi; allt går om man vill-attityd, vissa människor har. Det var ändå liiite märkligt att personen ifråga inte också dömde klassen - samtidigt. ;)
Efter att tävlingarna var slut, medan vi alla hjälptes åt att plocka undan alla pinaler, ringband i massor, tält och ett och annat agilityhinder, så släppte jag ut Pingu ur sin hundbur (Wilbur, Spirou och Linus var kvar hemma) - och han fick leka med de andra vovvarna - som inte alls ville leka med honom! "Usch, ta bort den där framfusiga spanieln!!", protesterade de ilsket, alla shelties, border collies, chihuahuas och en å annan belgisk vallhund (orkar inte skriva det belgiska namnet berger de pyrené face rase, och kan - som synes - inte stava till det heller ;) ) samt den lilla pigga jack russel-damen.
Men sen upptäckte Pingu Robin och Felix, två tvättäkta hundar, som tål lite frambenstramp mitt över huvudet och tacklingar som heter duga.
På bilden ovan så är det Robin som "ger igen"
Här syns bara Robin kutandes i 190, men Pingu är faktiskt precis bakom. Om man synar noga så syns nåt Pingu-ben.
Här ger Pingu igen för gammal ost. :)
Robin skyddade förresten sin storebror Felix minutiöst; meddetsamma Pingu blev "närgången" (läs: ganska oförskämd) mot Felix, så kom Robin direkt till undsättning. Det är syskonkärlek, det.
Hur som helst, jag blev väldans inspirerad av alla tävlande - speciellt alla duktiga klass 3-ekipage - så jag bara måste åka tillbaka till brukshundklubben senare på kvällen (natten?) och köra ett kort agilityträningspass med Pingu. Det blev en hinderkombination med tre hopphinder, slalom och däcket. Helt plötsligt (!) så sätter Pingu bakombyten helt klockrent - åt båda hållen. Det var ju hur roligt som helst, ju!
Slalomet var det si så där med, vilket i och för sig kan *harkl* bero på att jag var lat, orkade inte sätta dit en endaste slalombåge. Ja, ja... man får den hunden man förtjänar...
Här kommer lite bilder från agilityinstruktörsupp-peppningskursen i torsdags...
Titta! Jycken sitter still i starten!
... sen flyyyger han över hindren.
Kursfoton: Louise Medman
Här är väl ett av mina försök att åstadkomma en jaakko, tysk, krok, inåtvänt framförbyte med tvång, push och blä samt inbyggt grodslag.
(Nej, jag driver inte alls med alla nya (?) agilitytermer ;) )
Apropå fackuttryck...
Om jag ska vara riktigt ärlig, så var en anledning till att jag inte fortsatte med sök (med Wilbur för typ milijoner år sedan) var dessa fåniga termer; jag störde mig så in i norden på "pop-uppar", "harar" och "figgar" och vad sjutton det nu hette. Och nu så börjar agilityn gå samma väg. Ja, ja...(och ja, jag förstår varför termerna finns, men ändå)
Okej, den största orsaken till mitt sökträningsavhopp var dock att det tog för lång tid, och att man är beroende av andra, vilket man ju inte alls är på samma sätt inom agilityn.
Haha! Vid ett tillfälle under denna kurs, så råkade en deltagare haspla ur sig: "Åh, jag trodde att jag skulle slippa undan!", när instruktören uppmanade henne att fortsätta med den lite svårare varianten av hinderkombinationen, då undertecknad - blixtsnabbt - erbjuder sig och säger: "Ja, jag kan göra det istället. Inga problem.". Tala om att man har ett (nästan sjukligt) agilitybehov att stilla. :)