Direkt efter jobbet idag åkte hundarna och jag bort till brukshundklubben; tog en liten promenad i vårsolen och sedan äntrade Gromit och jag agilityplanen, den leriga, men faktiskt ändå agilitykörbara. Medan jag ställde in hoppbommarna på "säsongstartvänlig" höjd, så kom en liten foxterrier med matte traskande in till agilityplanen för ett litet träningspass. Jag kände inte igen dom. Kanske det är ett ekipage från höstens grundkurs eller nåt. Kul med "nytt blod" i klubbens agilitykretsar, och att de är så pass flitiga att de åker upp till klubben enkom för ett träningspass så här på sen fredagseftermiddag. Det märktes att de tränade "på riktigt", att de hade en tanke med träningen. Hihi! Undrar om matten blev lite besviken när hon körde in mot parkeringen och insåg att agilitybanan inte var helt ledig. I så fall; I know the feeling! ;)
Gromit och mitt träningspass gick jättebra! Agility-Grompan var superduktig! Och även jag. :) Jag kände mig inte alls så där ringrostig som förra fredagen (och gången före det). Gromit satt varje kontaktfält med sitt liggbeteende - helt spontant. Han är lyhörd för min handling; han gör precis som jag visar. Och ja, jag får skylla mig själv när jag visar en sak, men menar nåt annat.
Lat som jag är, så använde jag en hinderkombination som redan stod på plats plus att jag la till en tunnel som låg lös mitt på appellplanen. Antagligen hade den blåst iväg - eftersom många är så himla dåliga på att sätta fast tunnlarna! *suck*
Ni ska bara veta hur TUNG en vattenfylld agilitytunnel blir om den blåser ned i ån, och ni ska bara veta hur lös och lerig "å-stranden" är- vilket inte underlättar uppbärgande av TUNG vattenfylld agilitytunnel. Denna gång låg dock tunneln inte i ån - som tur är.
Förra fredagen låg även då en tillknögglad tunnel helt lös på planen plus en bunt lösa "en"-slalompinnar i en hög. Om fler visste om hur dyra agilityhindren faktiskt är, så skulle de nog inte lämna dom på det här viset. Hm..? Eller om jag tänker efter, så skulle de tyvärr nog det. "Det är ju inte mina hinder. Vem bryr sig?" Att klubbens tillgångar liksom är ens egna tillgångar fattar nog inte en del. Sedan klagas det på att hindren är trasiga etc. Det räcker liksom med det vanliga slitaget, man behöver inte vara vårdslös med dom - också. Bror Duktig som jag ibland är, så brukar jag nästan varje gång jag är där åtminstone städa och plocka undan liiiite i alla fall. Fast... jag skulle förstås kunna vara ännu duktigare på det. Men ibland så ledsnar man, liksom. Fast varje gång jag ser en hoppbom ligga på marken så städar jag upp den. Vilket jag tycker är en självklarthet
Hinder fint uppradade.
Hur sjutton kom jag in på det här? Städning?! Ni skulle bara veta hur stökigt jag har det hemma! Eller det har ni förstås redan sett på bilderna som läggs ut här. *skäms* Just det! Apropå inte ha städat...
Varken Wilburs eller Gromits födelsedagskalas har ännu blivit av - och detta beror på att jag vill städa hemma innan jag bjuder hit folk. *harkl* Wilbur fyllde år 12:e januari och Gromit 15:e februari... *skäms ännu mer* Att det ska vara så himla svårt att sätta igång. Jag bara skjuter upp det till sen.
Jag har ju i hela mitt hunderiliv firat mina hundars födelsedagar med tårta med tända ljus på - och fotograferat mästerverket med ivrigt födelsebarn dreglande intill. Gissa om jag fick panik i söndags när Gromit var sådär dålig. Inte bara för att han var krasslig, utan även (om han skulle lämna oss) för att födelsedagstårtetraditionen skulle bli bruten - efter 22 år. Vet ni vad jag gjorde? Jo, jag fixade ihop en "nödfödelsedagstårta" av blodpudding, ost och några ostbågar som dekoration (man tager vad man haver) och med tända ljus. Gromit piggnade till - kanske tack vare "nödfödelsedagstårtans" väldoftande arom - och fotograferade mycket sugen Gromit med tårta . Ja, så kan man också göra!
Men hallå? Vad håller jag på med? Jag skrev ju om vårt agiltiyträningspass! Tillbaka till detta..
Jag blev så sugen på att köra bana, så jag satte ihop den befintliga hinderkombinationen till en 13-hindersbana - vilken Grompan och jag satt - nästintill - klockrent på första försöket! Svårigheten att ta rätt hinder mellan balansbom och med tunnelingång precis bredvid funkade varje gång.
När foxterrierekipaget åkte hem, så provade vi på hinder-kombinationen som de hade tränat på. Där var det fem hopphinder och ett fyr-pinnars slalom. Gromit kom fel bara första gången i slalomet - vilket kan bero på att jag var himla otydlig. *harkl* Annars så satt han slalomet varje gång och även bakombyten så klockrena och fina så det finns inte! Min bästaste agilityvovve!
Det här känns lite för bra för att vara sant. Kanske Grompan var något långsammare än vanligt. Kanske var det orsaken att jag var duktig och hann med att styra och visa överallt. Kanske det inte alls är så bra - egentligen... *suck* Äh! Vi hade i alla fall himla kul!
Kommer den här bli packad åter igen?
När vi åkte därifrån så tänkte jag att det är ju då rackarns synd när agility-Grompan är så duktig. Alltså att det antagligen inte blir nåt mer officiellt tävlande. Just det! Vet ni vad? Idag har jag anmält alla tre hundarna till rallylydnadträningstävling. Och inte nog med det! Jag tänker anmäla både Spirou och Gromit till lydnadsträningstävling som är ett par veckor efter. Jag tycker det är kul att tävla, och då får man liksom ta det som bjuds och funkar.
I bilen på väg mot ICA, så funderade jag lite på varför jag tycker att tävlandet är så himla roligt. Jag kom på att jag gillar:
1. Utmaningen av själva utförandet, själva banan eller momenten.
2. Utmaningen att lyckas prestera just här och nu. När det är en kritisk domare bredvid och med publik.
3. Att få visa upp sin duktiga hund och att visa att det är kul att tävla för både hund och fä (jag, alltså).
Idag fick jag lite av dessa tre "lustar tillfredställda". Dels så anade jag att foxterriermatten iakttog oss när vi körde vår 13-hinderbana, och dels så kollade ett cairnterrierekipage in oss (som kom medan Gromit och jag roade oss med den andra hinderkombinationen). Cairnterrier med matte och husse satt och tittade på även när Grompan och jag körde en sista runda på 13-hindersbanan.
Haha! Just det!! Precis när Gromit forcerade det sista hindret och jag utbrister som vanligt ett glatt "Yes!" (och jag brukar slänga boll eller godis framåt framför nosen på honom för belöning), så sprang två-tre stycken rådjur på andra sidan ån - precis framför nosen på Grompan!! (vilken belöning!) Hihi! Av någon märklig anledning (eller?) så blev det helomvändning; jag drar bildligt talat med mig Gromit tillbaka in i banan och slänger godbitarna åt det hållet - istället för efter sista hindret. Undrar varför? ;) Jakthunden Grrrrooomit märkte ingenting av de skuttande rådjuren. Yes!!
Efter en kort nedvarvningspromenad med alla tre jyckarna (ja, jag har fortfarande lite dåligt samvete för att inte Wilbur och Spirou fick träna nåt), så åkte vi som sagt till ICA, där jag lämnade ett lååångt "ler-spår" efter mig. Både bokstavligt och bildligt talat; leriga kängor, men med ett stort leende på läpparna.
Agilityträningen var sååå kul idag! :)