Hur i helvete kan man sakna en hund så in i norden mycket, en hund som man aldrig har träffat irl.
När jag fick det sorgliga beskedet i morse på jobbet, så utbrast jag bara: "Neeeeeeeeeeej!!!", och tårarna vällde upp och trillade nedför mina kinder. Det var tur att ingen kund var där. Det kom varor, och med tårfyllda ögon tog jag emot dom, skämtade som vanligt med åkar´n. Han märkte nog inget.
"Ta mig tusan om inte det här är värre än när ens egen hund dör!", tänkte jag sen, om och om igen. Fast så är det inte; det är däremot annorlunda. När det är ens egen är man mitt i det, det praktiska, man utför nåt konkret. Och så vet man hur man vill ha det med saker och ting runt omkring. Nu är man så rädd för att göra fel, göra värre. Om det nu kan bli värre. Man måste ju visa respekt hur andra vill ha det. Man är ju så olika. Inget är mer rätt än det andra, bara olika.
Just nu kom jag på, som exempel; Keatons matskål står fortfarande framme uppe på köksbänken, diskad och fin. Den ska bara inte ställas undan, bortgömd i nåt skåp. Det är för definitivt på nåt sätt. Istället har den fått stå framme, och gradvis blivit "dränkt" under all pappetsbråte och andra pinaler. Fast jag städade köksbänken för nån vecka sedan, så nu står den överst igen. Det är tre år sedan Keaton dog.
Hm? Nu kom jag på att för en tid sedan, så behövde jag en extra hundskål, men kommer nu inte ihåg varför, då fick Keaton "låna ut" sin skål. Nu står den där framme på köksbänken, redo, ifall den skulle behövas.
Gromits matskål är nu Pingus. Wilbur har mycket länge använt Baloos gamla läderkoppel, men han fick nu i dagarna ett alldeles nytt. Jag blev nämligen skogstokig av att hans koppel (alltså Baloos) var så mycket längre än de andras. Sånt krånglar nämligen till saker och ting när man går ut med alla fyra jyckarna.
Jag är alltså en sån som vill ha kvar sånt som påminner en, men andra ställer undan, vill inte se. Jag vet inte hur det är med...
Gromit och Keaton.
Igår så misstänkte jag att det inte kommer gå vägen... Det är ju så orättvist! Jycken är ju bara fem år (skulle bli sex år i september). Det är ju precis som Gromit. Igår så tänkte jag att jag önskar inte ens min fiende (om jag nu skulle ha nån) detta; att ens hund rycks ifrån en i förtid. Fem år. Då allt är som bäst; då det bästa liksom börjar och ska ta fart.
Och så har de ju inte nån "reservhund". Man måste ha en "reservhund". Alltså så det inte blir helt tyst och tomt hemma; inga tassande ljud, inget klidunk, gäsp eller vattendrickarljud.
Och så hade de ju planer. Precis som jag hade för Grompan och mig. Jag fyllde ju i alla tävlingar för 2012 i almanackan... förgäves. Visst fanns tanken medan jag noterade alla datum att det kanske var dumt att göra så. Undrar om ...-matten hade samma tankar när hennes planer smides. Vad jag lider med henne!! (Vill inte skriva hundens namn eftersom jag inte vet om de samtycker.)
Jag har haft ...-dag idag. Har läst bloggen typ från dag ett. Detta har jag alltså gjort under arbetstid, mellan kunderna. Jag hann till februari 2011 innan det var dags att åka hem.
Väl hemma så gick jag in på bloggen igen. Och så stod det. Det som jag egentligen inte ville se. Jag hade - önsketänkande - hoppats att jycken istället blivit magiskt frisk. Men nu är det definitivt. Fast det känns så overkligt. .... finns inte mer. *gråter*
Jag skulle vilja sätta in en bild, men... det går ju inte.