Har latat mig hela dan, men till slut fick jag liv på mig själv, och åkte lite spontant upp till brukshundklubben så där vi sju-halvåtta-snåret på kvällen. Gissa vem som var där och tränade agility? Självklart Tomas med Lakritz och Dimma! De är visst jämt och ständigt där. Hihi! När tränade jag sist? Jo, det är nog över två veckor sedan - minst! Om man inte räknar med jaktspaniel-kursen och agilitytävlingarna som träning.
Idag började jag med Wilbur - lydnad. Till min stora förvåning så sätter han - när han väl har förstått vad vi håller på med - sig fot nästan i helt rätt position. Självmant! Han som annars helst inte sitter ned*. Han var jätte-duktig! Okej, han tar en väldans vida svängar i fritt följ vid höger svängarna, och han gläfser glatt hela tiden. Men vadå? Han går där bredvid mig och kollar upp på mig - i ren glädje!
På KM:et brukar det antingen vara ställande eller läggande under gång. Då när jag idag var där och tränade fick jag för mig att det var ställande - önsketänkande från min sida, eftersom Wilbur helst inte lägger sig ned med någon större snabbhet - utan närmare tvärtom. Han lägger sig ned under viss protest. Annars var ställandet riktigt hyfsat, med tanke på att vi inte har tränat på... på.... jag vet inte när.
Hoppet gick också hyfsat (har ännu inte bestämt vilken modell vi kommer köra om vi nu ställer upp), och apporteringen likaså (hade ingen apportbock med mig, så det blev en kampleksak istället). Hur som helst hade Wilbur och jag kul - fast det var lydnad vi tränade! (Sorry alla lydnads-freaks för min ohövlighet)
Wilbur uppvaktar Dimma. Bild från DTBK tidigare i år.
Nästa ut var Spirre. Då hade Tomas tränat färdigt och vi stod och pratade en liten stund. Spirre var ganska irriterande (Gromit likaså som satt och skällde uppfordrande i bilen: "Matte har glömt MIG!!!"). "Jag ska nosa dääärborta!!", drog Spirou envist och hårt i kopplet medan jag försökte stå still och ha någon typ av konversation. Tomas nämnde något om passivitetsträning... Förstår inte vad han menade. ;)
Nu blev jag förvånad över hur odräglig Spirou kan vara. Ska det vara så förbenat svårt att stå still och göra ingenting en liten stund?!
Innan Tomas gick fick jag testa Dimma (bc) att gå fot och ställande under gång. Hihi! Vilken känsla att ha en hund som är som fastklistrad vid vänsterbenet! Hon var superduktig! Fast de "inte hade tränat lydnad på.... evigheter" enligt Tomas. Hm..? (Undrar hur lång en "evighet" är enligt honom, träningsnarkomanen? En dag, eller? ;) ) "Kanske ska kolla upp det där med KM:et?!", var det sista Tomas sa innan han åkte iväg...
Okej, då! Spirre var väl också duktig. Fast... Han går ju - jämförelsevis med Dimma - en halvmil ifrån mig! ;) Och han är "något" okoncentrerad och flamsig. Hihi! Spela roll! Bara han är där med mig.
Av någon anledning -antagligen bara för omväxling skull - så kör Spirre och jag den där gamla klassiska ingången i inkallande. Inför en helomvändning i fritt följ fick jag för mig att testa den där gamla vändningen även här (tysk sväng tror jag det kallas). Det gick över förväntan. Haha! Ja, kan man krångla till saker och ting, så ska man göra det!!
Innan jag bytte till Grompis, så testade jag ett linjetag med Spirou. Han är jätte-duktig! Så jag testade att lägga ut kampleksaken när han inte såg att jag la ut den. När jag sedan hämtade honom var han sååå på och han grejade det hur galant som helst!
Apropå det! Jag blev förvånad över hur jag helt plötsligt - och helt naturligt - bytte kroppspråk; Från lydnadens lite stela "sitt fot"-kroppspråk till det mer lite yviga hand-tecken för "jakt-sitt". Det bara kom sådär spontant, och det kändes fullkomligt naturligt. Precis samtidigt som jag lyfte armen för "sitt-tecken", så slog det mig att detta blir ju även ett tecken till hunden för vad vi strax kommer att träna. Så att jycken blir förberedd på vad som komma skall, typ.
Spirre apporterar.
Sist ut var Grompan. Eftersom det nu hade börjat skymma - och jag ville hinna med en liten skogspromenadsvända innan mörkret föll - så hann vi enbart med att träna agility. Grompan var jätte-duktig. Han satt alla kontaktfält (ja, låg menar jag bokstavligt talat), och väntade fint på mitt kör-kommando. Han satt tjusigt fint kvar i starterna. Vid ett tillfälle var det nära att han tjyvade - men han ångrade sig - och satt kvar! Det ni! Han fixade bakombyte när han var i slalomet. Det gick över förväntan, så jag vågade inte testa en gång till. Han fixade svåra starter där han ofta kommer i alldeles för hög fart, och därmed annars ofta tar fel hinder. Han fixade även bakombyten utan fulsnurrar Det var nära en gång, men han ändrade sig i sista stund och vände upp åt rätt håll. Duktig vovve!!!
De enda missarna kom när vi körde en staket-hinderkombination, men... det kan ju bero på att jag strulade till det för honom. Ja, ja....
Just det! Jag kom ihåg att utmana och testa att försöka få honom att gå snabbare i slalomet. Men om jag gick på för mycket före honom, så hoppade han över portar. Fast det är bara att fortsätta att träna det!
Just det - igen! Innan jag hämtade Gromit från bilen, så la jag ut kampleksaken för ett linjetag. Super-Grompan fixade det hur fenomenalt galant som helst! Självklart måste jag - dum som man är - testa en gång till. Men då fladdrade han ut litegrann - höll inte linjen alltså - fast han jobbade intensivt på, och hittade apporten snabbt - och kom in till mig med den. Det ni!!
Gromit. (Alla bilder är från förr nångång.)
Kul hade vi alla fyra. Jaha... Undrar när nästa träningspass blir? Om två veckor igen, eller?
* Om nån inte vet varför Wilbur helst inte sitter ned, så - om man nu orkar - kan man få en liten (nja... ) förklaring i gårdagens dagboksinlägg. Själv orkar jag inte nämna det här en gång till. Det skulle ta alldeles för stooort utrymme med onödigt tjatig text. ;))))