... är att falla för den" och "Det är aldrig för sent att ge upp". Dessa två talesätt (?) är mina motton. Och igår så föll jag för båda - samtidigt.
Efter jobbet - där jag hade haft följande mantra: "Säng, säng, säng, sova, sova, sova", ni vet Galenskaparna/Aftershave, ständigt oavbrutet i mitt huvud - så bestämde jag mig för - efter en mycket kort tvekan - att bara skita i allt och bara åka hem till soffan. Jag struntade i att gå den brukliga långpromenaden med hundarna. Jag struntade i att åka och handla middag. "Det finns säkert nåt i frysen hemma", bestämde jag mig för. Så hem åkte jag - med tre lite förbryllade hundar i bilen: "Hörru, men... vår långpromenad, då?" "Äh, ni klarar er. Gör det ni ska hemma på tomten eller skit i ´t!", svarade jag kvickt som attan och spelat oförstående. "Förresten så har ni ju redan gjort det ni ska på vägen mot parkeringen" Denna sträcka mellan jobbet och parkeringen tillryggalägger man utan hund på högst fem minuter, med hund av modell tik kanske på cirka sex minuter. Fast med hanhund gånger 3 så tar denna sträcka cirka 15 till 20 minuter - om man är en snäll och förstående matte. ;) Jag menar, jyckarna har ju väntat, och väntat hela mattes arbetsdag, då kan väl jag för sjutton vänta på dom när de intresserat studerar varenda grästuva och gatustolpe samt en och annan oidentifierbar äcklig massa på asfalten.
När jag och jyckarna sen kom hem, så fick vi allihopa vår middag. Sedan somnade jag. Sov typ från åtta på kvällen till klockan sju på morgonen. Zzzzzzzzz
Nu till viktigare saker...
Då och då - mellan mitt ovan nämnda ständiga mantra "Säng, säng, säng. Sova, sova, sova" - så upprepade jag glatt veterinärens ord: "Blodvärdena är nu bättre. Visserligen fortfarande låga, men bättre!" Gromit och jag hade ju tidigare på dagen varit på Albano igen för provtagning (blodprov, blodtryck samt urinprov). Gromit har fortfarande proteiner i urinen, och till och med mer än förra gången, men veterinären förklarade att det kan bero på att urinen var mer koncentrerad än förra gången. Gromit hade också fortfarande högt blodtryck, trots att han käkar blodtrycksänkande medicin. Men det viktigaste av allt blodvärdena var bättre! Jippee!
Han har nu också gått upp till sin normalvikt 23 pigga kilo! Eller rättare sagt, när jag vägde honom innan vi gick för att sätta oss för att vänta på vår tur, så vägde han 23 kilo. Fast cirka fem minuter senare, när sköterskan kom för att hämta oss, så vägde han 22,7 kilo. Hm..? Vart tog dessa 3 hekto vägen på dessa fem minuter? Och sköterskan och jag kollade att vågen var nollställd. Ja, ja...
Hur som helst så har han med hjälp av (?) denna kortisonkur slutat att hosta, han är glad och pigg samt att jag tycker att han har fått tillbaka det där "lilla extra", som jag tyckt har varit borta och han har även blivit riktigt bra i magen. När jag nämnde det sista om magen, så blev veterinären lite undrande - för det stämde liksom inte ihop med resten utav hans symptomer. "Hm..? Är det inte njuren som spökar i alla fall, tro?!!", funderade hon. "Hon" förresten, är denna gång "istället för" Gromits ordinarie veterinär som själv hade fixat stand-in eftersom hon var bortrest eller nåt. Inte vet väl jag vad hon pysslar med när hon inte tar hand om min hund.
Nu har vi börjat trappa ned kortisonet, så vi får se vad som händer.
Den 10 januari är det åter dags för provtagning. Det kanske inte var så tokigt ändå att fylla i alla agilitytävlingar i min nya 2012:s kalender i alla fall. *hoppas, hoppas*
Jo, undrar om man törs vara så pass ärlig att erkänna att jag tycker - trots att jag har en skottberörd hund - att fyrverkerier är vackert och underhållande. Jag vet att man inte får det, men jag gör det.
Och jag vägrar att bli arg och ilsk på dumskallar som smäller av smällare överallt och underallt (?) - för min hund skull. För min ilska skulle inte gagna min hund för fem öre - närmare tvärtom. Jag skulle göra honom en björntjänst. Smällare är kul - för då får man Schmackos! (schmackos = räddaren i nöden)
För den som inte kommer ihåg, så blev ju Spirou skottberörd för två-tre år sedan, när fyrverkeri fyrades av precis intill där vi gick. Dum som jag är (?) så "flydde" jag inte fältet, utan stod kvar, och började leka och träna konster med mina hundar och var mycket frikostig med godis. Jag var dock inte beredd på att de skulle hålla på så länge med sitt fyrverkeriande. Men jag vägrade att gå därifrån med en totalt vettskrämd hund. Jag vet att det inte var farligt, så jag ville försöka bevisa det för Spirre.
Måhända blev Spirou skottberörd på grund av min envisa dumhet att inte kvickt "fly fältet". Måhända så blev Spirou bara lätt skottberörd på grund av att jag inte flydde. Ja, det kommer vi aldrig få veta.
Jaha, så har man (kanske) retat gallfeber på några stycken till. Håll till godo. Det bjuder jag på. :)
"Attans, vad det smäller och har sig där utanför! Bäst att stanna inne.", tycker Spirou.