Rubriken kunde även vara: "Det är väl ändå märkligt..!", eftersom den meningen upprepade jag om och om igen för mig själv i bilen - både på väg till Sala och på väg hem från Sala. Men vi kan börja historien från början.... (för att göra en kort historia en hel del längre)
Jag vaknade faktiskt i tid. Kanske mycket beroende på att jag hade TV:n på med Fri-idrottsVM i bakgrunden som nattunderhållning. Jag typ halvsov under natten från halv två till halv sex, då klockradion började föra ett fasligt liv. Tydligen råkade halv sex vara precis under en "lätt-att-vakna-sömnperiod", för jag hade absolut inget större problem att resa mig upp och göra mig i ordning. Men vad hjälper det, när jag tycker att jag är i tid, och då gör förstås saker och ting mer i lugn och ro. Så därför blev min och hundarnas avfärd mot Sala en cirka 40-45 minuters senare än planerat. Precis som vanligt, alltså!
Jag kan här passa på att erkänna att mina geografi-kunskaper är ganska mycket under all kritik. Jag visste inte förut att Sala låg inom min "åka-till-tävling"-regel, som är max två timmars resväg. Därför har jag aldrig tidigare varit i Sala, som jag alltså trodde låg typ trilijoner mil från Åkersberga. Men idag var det jungfru-trippen till Sala brukshundklubb.
Glad i hågen inbillar jag mig att PM:ets vägbeskrivning skulle räcka som hjälpmedel till att lyckosamt komma fram till resmålet. Ha! Hur dum kan man va?! Annars brukar jag innan jag åker iväg dubbelchecka på Eniro, men denna gång hade jag bara kollat hur lång tid det skulle ta. *suck*
Okej, jag kanske är lite dum i huvudet, men jag anser dels att den som författat PM:ets vägbeskrivning har råkat hoppa över viktig information om körriktningen i minst två rondeller, och dels så har de som bestämmer var vägskyltar med ortsnamn ska placeras, och hur många, i ovan nämnda rondeller ej lyckats med sitt arbete. Man måste alltså åka in och runt i rondellen för att se vägskyltarna med ortsnamnen som är till vänster. Varför inte - som överallt annars - även ha vägskyltar vid rondellens infart? Efter jag hade virrat runt i Salas omnejd ett tag - i regn, så stannade jag vid en sån där turistinformationstavla. Jo, visst var brukshundklubben utsatt (!), men vad hjälpte det när själva informationstavlans läge inte var utsatt på kartan. Hur jag än glodde - i regnet - på den dumma tavlan, så kunde jag inte lista ut exakt var jag var för nånstans. Äh, så jag åkte iväg igen - i regnet - lite på måfå. Man skulle kunna säga att jag improviserade lite och bara hoppades.
Denna bild har absolut inget med historien att göra. Det är dock en skylt vid en väg.
Jag kan även tala om att jag var såååå nära att åter igen göra en Södertälje. Alltså; ge upp, åka hem igen och äta frukost hemma i lugn och ro (se dagbok 12 sept -09). Det ihålligt skvättande regnet spädde på min ovilja till att lyckas hitta Sala BK - och att ringa och fråga..? Näe! "Jag kan själv!!", säger envisa Kärran bestämt. Och det där med GPS är fusk!
Att åka till Södertälje fram och tillbaka utan uträttat ärende är liksom en sak. Det är långt nog. Men att åka till Sala fram och tillbaka.... Hm..?
Jag vände bilen för minst fjärde gången, och gjorde ett nytt försök, tog sats mot regniga Sala med omnejd - åter igen. Okej, Catherine (i telefon) hjälpte mig genom de ovan nämnda rondellerna, vilken en av dom hade jag passerat redan tre gånger tidigare.
Väl framme vid - den regniga och leriga samt trånga - Sala BK, så steg jag snabbt ur den hundtjut-vrålande bilen, bytte till vattenavstötande kängor och begav mig raskt mot tävlingsplatsen. Large-klassens banvandring började precis. På grund av det stora deltagarantalet, så var det delad banvandring. Men vilket startnummer hade då Gromit? Ja, startlistorna var redan borttagna, så jag haffade en tjej som bar på några papper - som råkade just vara startlistorna. Gromit hade startnummer 11. Jag fick tillstånd att vänta till den andra banvandringen. Tack!
När det är typ nån minut kvar på min banvandring går jag och hämtar min orastade Gromit. Han gör faktiskt ganska snart ifrån sig både det ena och det andra. Duktig, vovve! Eftersom det var ganska många som inte hade kommit, så var det plötsligt vår tur.
En banvandring någon annanstans.
Gromit mega-tjuvstartar, och efter bara några hinder så gör han något som han aldrig har gjort förut; Han rusar av planen! Han nosar runt fram och tillbaka - totalt okoncentrerad. Ja, ja... sådan matte sådan hund! Vi går (läs: jag går) lite moloken - i regnet - därifrån efter att jag har brutit "loppet". Jag var dock lite glad över att vi hade en liten hejarklack som förgäves hade försökt att få Gromit och mig att vakna till.
Jag går och hämtar Wilbur och Spirou som sitter kvar i bilen, sedan går vi - i lugn och ro - en liten rastningsrunda. Jag suckar dock lite för mig själv, att jag är så dum som tror att det skulle gå. Jag vet ju: Sådan matte sådan hund.
Det slutar att regna!! Jag och hundarna slår läger intill Catherines och Xantos nya fina tält. Jag äter frukost. Jag går på toa (vilken fin stor bekvämlighetsinrättning Sala BK hade då! Med duschmöjligheter. Lyxigt! Plus att det även fanns två dass utanför. Eftersom jag nu inte besökte utedassen, så vet jag dock ej lyxighetsgraden på dessa). Jag sitter och kollar in tävlingen. Pratar och umgås förstås med Catherine. Jag blir också lite sur på framför allt gnäll-och-tjut-och-pip-Wilbur, men även också gnäll-Gromit. Spirou är snäll och tyst. Lite i vägen bara. Jag blir också lite irriterad på att det är så himla stenigt, bökigt och trångt på denna brukshundklubb. Jag talar tyst förstånd med mig själv; Det är bara att gilla läget. Men.. jag hyser nog lite agg mot stackars Sala BK. Fast jag förlåter den dock eftersom det faktiskt slutade att regna. Solen tittade till och med fram lite grann. Men... då blev det för varmt istället. Aldrig nöjd! ;)
Gromit uppe på balanshinder när det helt klart inte är för varmt.
Agilityklassens banvandring. Gromit och jag har startnummer 10. Denna gång, så är jag cool vid start, struntar totalt i att man har publik, jag gör vid starten som jag brukar göra när vi tränar; När jag lämnar kvar-sittande Gromit (som jag har placerat ganska långt ifrån det första hindret), så rycker/skuttar jag till, typ låtsas snubbla/utmanar honom, jag går tillbaka till Gromit (som sitter still som en staty), jag lämnar honom igen småskuttande fram och tillbaka. Till slut står jag bakom första hindret - som planerat - och glatt/lugnt/självklart berömmer min kvar-sittande "staty-Gromit". Jag säger "Kör!". Loppet startar - under kontroll! Jippee!!
Tråkigt nog så blev det missförstånd vid en tunnelingång. Jag vet inte varför han går till vänster om ingången. Jag skulle ha mer förståelse om han hade sprungit åt höger - att jag hade dragit mig ditåt för tidigt och därmed även dragit med honom (vi skulle alltså åt höger). För en sekund inbillar jag mig att Gromit upptäcker sitt misstag och i sista stund springer in i tunneln, men istället springer han förbi åt andra hållet, men jag hinner hejda honom och får slutligen in honom i tunneln. Resten av loppet går fintfint! :) Jag är extra nöjd med ett framförbyte vid gungbrädan; snävt, snabbt och fin linje till nästa hinder plus att jag hinner lätt med i klurigheten vid de tre sista hindren.
Synd att det inte blev nån filmsnutt. Skulle varit intressant att se vad som hände vid tunnelingången, och om resten av banan verkligen gick så fint som det kändes. Vi fick hur som helst fem fp och kom på en 12:e plats av 41 startande. Kul! Så Sala BK är förlåten! ;)
Wilbur i bilen.
Jo, när jag körde dit så valde jag den där "tunnel-vägen" vid Arninge-leden (eller vad det nu heter?). Denna väg tycker jag är typ magisk eller nåt. Jag har nu ganska många gånger tagit denna "tunnel-väg" och kommit ut på E18 alternativt E4. Men.... när jag sedan åker hem igen, så hittar jag inte denna "tunnel-väg". Jag måste alltid typ köra runt Upplands Väsby eller som idag ta en liten "sightseeingtur" i Sollentunas gytter-vägarbete-rondeller-i-tusental-omväg alternativt köa bort mot T-korsningen vid Ursvik. Det var här jag åter igen började mala detta "Det är väl ändå märkligt!" högt för mig själv i bilen. Asså! Jag är ganska säker på att när jag kör denna "tunnel-väg" Arninge-leden mot E4/E18 så ser jag mötande trafik. Det går att åka åt andra hållet. Men var sjutton svänger man av?!! Jag har faktiskt en gång kört denna "tunnel-väg" i hemåt-riktning, men då så körde jag bara efter Louise, så jag har ingen koll alls. Jag minns att jag då tänkte - skräckslagen - att om jag skulle tappa bort Louises bil, så hade jag varit TOTALT vilse. Jag minns även vilken otroligt lättnad jag kände när jag äntligen såg den viktigaste och finaste vägskylten i hela världen: ÅKERSBERGA. Home sweet home!
Ja, apropå det! Nu på sistone har jag tänkt på att när hundarna och jag kommer hem ifrån tävling, så ser hundarna sååå lyckliga ut när de springer omkring här hemma på tomten. Det ser precis ut som de tänker/känner: Borta bra, men hemma BÄST!
"Jag längtar stenarna, där barn jag lekt" (Verner von Heidenstam)
Hemma på tomten en vårdag i år.