Eller rättare sagt grinig gammal tjej. Jag, alltså. Jag blev lite irriterad efter torsdagens kursavslutning på "Slyngelkursen variant Spel och Lekar". Som vanligt så fick de fylla i en enkät om vad de egentligen tyckte om kursen. Faktiskt så tycker jag att man är lite småfeg som instruktör om man inte låter kursdeltagarna göra detta. Jag menar det enda sättet att bli duktigare är ju att få reda på det man nu gjorde fel eller tokigt.
Om jag skulle ha recenserat mig själv, så skulle jag sammanfattningsvist ge "godkänt efter omständigheterna, men kan bli (betydligt) bättre". Vid denna kurs var jag inte rädd för att vara envis och att tjata lite på dom; Ta med gott godis, var tydlig, tjata inte kommandona, var i balans med hunden (var lugn själv om du vill att hunden ska vara lugn, och tvärtom) etc. Men tydligen skulle jag "tjatat" mer.
Jag tycker också att det kunde varit mer "spel och lekar" än vad det nu blev. Men anledning till detta var denna dumma snö som envisas vara överallt.
Vi hade oturen med att det snöade precis innan tre (av sex) kurstillfällen, så planen hade ju då självklart inte hunnit bli plogad. Detta störde mina kursplaner. Jag är lite irriterad över mig själv att de störde mig så. Fast å andra sidan är det inte så himla lätt när konerna som användes "druknade" i snön. En utav kurstillfällena stannade vi inne, eftersom det var så in i norden iskallt ute. Så numera finns det en "Tre i rad"-spelplan ritad på klubbstugans golv. Hihi! Nej, skojar bara. Eftersom jag antog att andra inte skulle uppskatta en spelplan uppritad på golvet, så tog jag nio stycken "stjärtdynor" som "tre-i-rad-rutor". Det funkade så där.
Även den senaste kursen (innan denna, alltså. Valpkurs) hade jag yttre omständigheterproblem. Det var i höstas när planerna var svårbeträdda eftersom de var som en enda stor lerhög, typ. De sista kurstillfällena var planerna även avspärrade i ett desperat försök att spara gräset till Lucia Cup (Österåkers BK:s stora lydnadstävling). Då var vi på parkeringen och stigarna runtomkring. Inte riktigt optimalt, dock.
Efter dessa två - i mitt tycke - lite inte riktigt jätte-bra kurser, känner jag en tvekan om min framtid som allmänlydnadsinstruktör.
Varför då denna rubrik? Jo! Själv tycker jag verkligen inte om när någon blir särbehandlad utan någon som helst anledning. En utav kursarna klagade i enkäten på att det fanns "för mycke fokus på 1 enskild individ, det blev mycke väntan för alla andra och man fick då ingen tid att göra övningarna." (Obs! Att jag "bara måste" även citera de missade "t:na" i ordet mycket. ;))
Först å främst vill jag säga att jag uppskattar ärligheten i kritiken. Helt uppenbart så kände denna kursare så. Och det är mycket tråkigt. Anledningen att jag nu har hakat upp mig lite på detta, är för att jag själv verkligen ogillar särbehandlingar utan orsak. Vadå "utan orsak?", undrar ni nu. Jo, det kan finnas skäl till särbehandlingar. Ex: löptik, pilsk hane, hund har ännu inte lärt sig sitta kvar (jag hjälper då till att hålla i) argsint jycke, blyg jycke etc.
Men vad gör man när två utav kursarna bombarderar en med frågor (jag måste ju svara), och resten knappt svarar på tilltal när jag frågar hur det går för dom, utan man får enbart ett mummel till svar? Jag är då envis med att de istället får visa upp sina färdigheter. En i taget, alla i hela gruppen.
När vi var ute skulle "de tysta" ju kunna möta upp vid de som har ställt fråga och lyssna, och kanske själva ställa följdfrågor, istället för att rusa bort för att låta jyckarna halka ned från det isiga A-hindret fram och tillbaka. :) Ja, jag vet att agility är det roligaste som finns, men... klaga inte då! När det är dom själva som går ifrån!
Och vadå "inte tid att göra övningarna"?
Under kursens gång fick de bland annat leka "Bussen". Ja, de fick vänta till alla klev in på "bussen", och medan de stod i "buss-kön" alternativt "satt på bussen". Men de skulle då träna på att deras jyckar satt kvar intill dom.
De fick träna på "Hälsa fint". Förarna hälsar, hunden sitter kvar intill, alltså. Okej.. Ja, det var ju lite jobbigt, för då fick de lov att prata med varandra. Usch! ;)
Till andra kurstillfället hade de fått i läxa att berätta vad deras hundras ursprungligen användes till. Tre av dom hade inte gjort läxan, utan jag fick berätta för dom. Ute fick de träna hundmöten - alla på en gång runt en mindre "mötes-plan".
Inne igen fick de alla medan vi hade teori leka "passivitets- och kontaktsbingo". Ingen väntan där inte.
Jo visst, ja! Ute körde vi "valp-inkallning" - en i taget. där blev det dock en viss väntan på deras tur. Men eftersom de alla var så himla duktiga blev väntan minimal.
De fick prova på "mini-rallylydnad". Ja, det blev en viss väntan på sin tur, men innan hade de blivit uppmanade att träna på skyltarnas moment medan de väntade.
Vid det näst sista kurstillfället var det fem olika stationer där de skulle köra "freestyle- eller cirkus"konster, "Tysta leken", Förbjudna godiset, Sitta kvar-övning och hundmöten med förare hälsar på varandra.
Vid detta kurstillfälle var en hund helnipprig, så jag försökte ta tag i detta. Det tog alldeles för lång tid. Jag kände att jag inte hann med de andra, som jag hade velat.
Ja, innan vi körde igång träningen hade jag ju sagt att jag skulle försöka dela mig i sex delar. Tyvärr lyckades jag inte med det. (Nu hör jag en viss person muttra: "Ja, hade du haft med en medhjälpare så.... " ;))
Problemet hundägaren hade/har med den "lilla" unghunden (på minst 40 kilo) att den triggar bara upp sig till lek vid tillrättavisning. På tidigare kurser hade ägarna blivit uppmanade att "lägga ned" hunden i backen. Om de inte lyckades "brast de i sitt ledarskap" enligt denna instruktör. Ägarna själva hade märkt att om de nonchalerade hunden lugnade den ned sig. Visst måste man som hundägare ha ett fungerande "Nej"-kommando, så detta måste de förstås göra något åt. Men... att fysiskt brottas och slåss med den stora jycken fungerar inte! Istället uppmanade jag att de skulle vara tydliga, envisa och smartare än hunden. "Men jag blir ju så arg!", svarar matten.
Vid just detta kurstillfälle hade jag tagit med mig köttbullar till "Förbjudna godiset"-stationen. Väl inne i klubbstugan igen säger matten att det går inte att ha köttbullar för hunden älskar köttbullar och blir "heltokig". "Ja, men utnyttja det då!", svarar "dumma" jag. För att visa tog jag en liten köttbullsbit i min knutna näve. Hunden nafsade och krafsade på min hand. "Vad ska han göra för att han ska få köttbullsbiten?", frågade jag lugnt. "Sitt", tyckte hussen. Efter bara några få sekunders ihålligt krafsande, så lugnade jycken ned sig och satt sig ned på rumpan - belöning. Detta upprepade han flera gånger. "Vad ska han göra nu då för att få godiset?", undrade jag. "Ligg!", sa matte, "men det har han jätte-svårt för!" Det tog inte lång tid innan jycken låg platt på golvet. Observera att jag gav inga kommandon alls. Jag stod bara stilla rakt upp, och pratade med kursdeltagarna utan egentligen se på hunden. Jycken fick helt själv lista ut hur han skulle bete sig för att få sin älskade köttbullsbit. Visst blev min hand och handled ganska rödrispiga, men sånt får man väl ta. Huvudsaken att ungspolingen lär sig att uppföra sig. Utan ständiga och onödiga konflikter. En lugn och tydlig balans mellan hund och ägare.
Observera att den tidigare "helt omöjliga" störningen - löptik (troligen i höglöp, ägarna hade ingen aning - satt precis intill utan att den förut förälskade unghanen brydde sig ett dugg.
Just det! Tidigare hade matten beklagat sig att hunden inte sätter sig ner på kommando när de är där i klubbstugan. "Han förstår ju "sitt"!", bedyrade matten besviket. "Är du säker på det?", undrade jag lite grann. "JO! Hemma sätter han sig ned!", svarade hon envist. "Ja men.. varför sätter han sig inte ned då?", undrade jag och tänker motivation och störningar. "Han kan visst "sitt"!", envisas matten. "Ja, hemma, ja! Men här är det mer störningar. Han förstår det inte här. Du måste lära...", fortsätter jag. "Okej, då. Det köper jag!", svarade hon kort och lite surt.
Mycket tråkigt nog dök hon inte upp vid det nästa (och sista) kurstillfället. Hon hade fått "förhinder" enligt träningskompisen. Ja, ja...
Tre utav kursarna var ungdomar, som man ofta måste styra lite mera. Men... Jag är inte helt ovan med ungar (och vuxna för den delen) som glatt och entuiastiskt utan minsta blygsel uppmanar att de vill göra övningen IGEN!! Fast... Det är förstås på agilitykurserna! Ja, det är nog inte bara jyckarna som får bättre självförtroende av agility utan även människorna!
När jag åkte hem från klubben i torsdagskväll så tänkte jag först: "Nä, aldrig mer lydnadskurser!". Fast ganska snart så dök "Envisa Kerstin" upp: "Okej, kanske en gång till. Ett nytt försök!" Mitt mål är nämligen att få en lydnadskurs bli lika rolig och motiverande som en agilitykurs. Men det är kanhända en utopi. En total omöjlighet.
Och jag vet...! "You can´t win them all!"
PS. På fyra av fem enkäter var "Helt O.K:"-rutan ifylld för hur kursen hade varit. "Suverän"-rutan var ifylld på den femte. Denne kursare gillade jag mest. Vem det nu var...? DS.
PS. igen. Nu ljög jag lite.. Jag har mina misstankar vem den femte var. Alla hundar var i alla fall jätte-söta och goa!!! DS. igen. ;)