Vad är egentligen lycka? En bal på slottet? Två tusen kronor på kontot som man inte visste om att man hade? Få vara ledig på helgen? Solsken, blå himmel och ystra fågeltut? Att bilen startar när man behöver den? För att inte tala om datorn; att den funkar när man vill.
Ja, allt kan nog räknas in i lyckoruskontot. (Eh? Är det här verkligen jag som skriver detta? Låter alldeles för hurtigt o tuttinuttigt... och vid det här klockslaget på dygnet!) Allt kan nog räknas in som lycka. Förutom det där med balen på slottet då.. Vad sjutton ska man dit och göra? Att bala? Är det verkligen så hiiimla kul?
Mitt slott med slottsträdgård. Här något insnöad.
Relativt sent igår kväll så tänkte jag när jyckarna och jag satt i bilen på väg till en - relativt - sen takeawaymiddag från McDriven, att lycka är...
... en nybadad, nyfönad och nyklippt mellanpudel. Äntligen så har jag fixat Wilbur! Efter att ha skjutit upp det oundvikliga (typ) lääääääääääänge. Nu är han fluffig, fin och framför allt ren!
Innan vi fixade den exklusiva middagen åkte vi först ned till jobbet för en ganska snabb visit (min mage kurrade i vild protest). När vi sedan ska åka iväg, och vi går nedför den ganska branta trappan, så händer det...
Jag går först nedför trappan, hundarna följer efter strax bakom. Plötsligt hör jag en duns bakom mig, och sedan flyyyyyger en nybadad, nyfönad och nyklippt samt ren mellanpudel förbi mig likt en sån där flygekorre; alla fyra benen står ut i fyra hörn. Wilbur, den fluffiga - och rena - flygekorren, kraschlandar dock ganska brutalt nere på lagergolvet cirka tio trappsteg ned. Fjortonåriga mellanpudlar ska nog inte "leka" flygekorrar, för fjortonåriga mellanpudlar är inte längre (!) lika viga som flygekorrar.
Med hjärtat i halsgropen frågar jag: "Hur gick det, Wilbur?". Wilbur svarar inte, men har står upp, fast han vinglar ostyrsligt runt med ena framtassen rakt ut. Det ser nästan ut som om han är på väg eller har nån typ av anfall. Jag sätter mig lugnt ned på huk med armarna lätt runt om honom, samtidigt som jag bestämt, men tyst, motar bort nu tre mycket nyfikna hundar (alltså Pingu, Linus och lite Spirou). Wilbur burrar in sitt nyfluffiga huvud mot min mage. Efter en liten stund så är Wilbur som vanligt igen, både till kropp och själ.
Då tänkte jag att lycka är även en hel - totalt oskadad - pudelherre på fjorton vintrar - trots flygfärd nedför den ganska branta trappan på jobbet. Hädanefter kommer jag alltid bära honom nedför. Han ser ju ganska dåligt nu förtiden, och han har ju även tidigare visat att han har vissa problem att gå nedför den där nu rätt så omtalade trappeländet.
Trappan är 20 trappsteg lång. Men Wilbur dråsade ned bara cirka tio, så ingen fara! ;)
Alldeles för tidigt imorse så tänkte jag nyvaket att lycka är...
... att en före detta (?) notorisk "innekissardvärpudel" tydligen/antagligen/kanske (här tas inget ut i förskott) är rumsren - efter tio år!
Jag hade vaknat till av att fyra små dvärgpudeltassar kliver ned (han låg uppe på soffryggstödet, och jag i soffan) på min vänstra axel, sedan promenerade han på välplanerande tassar över min kropp ned till knäna, därifrån hoppade han sen ned på golvet. Han går bort till ytterdörren, och Pingu hänger på. Jag kikar i smyg bort mot dom. Strax så vänder de båda sig om, och glor uppfordrande, men samtidigt lite förvånat bort mot mig: "Varför öppnar du inte dörren? Du, vår betjänt!" Jag fortsätter dock att låtsas sova. Men nu så vänder Linus igen, går mot dörren, och ett par små dvärgpudelkrafs hörs mot ytterdörren. Jag stiger upp.
Om mina hundar skulle ponera om lycka så skulle de nog tänka: Lycka är när matte får sin fula ända ur soffan!