Då var det dags igen, då! EP-Grompan strikes back! Nu har det i alla fall gått över en månad sen det senaste anfallet (3:e jan).
Jag hade dåsat bort lite i soffan, och vaknar av att Spirou för liv. Han står bredvid fåtöljen som Gromit sitter i, som precis har börjat sitt "trevliga" anfall. "Ånej, jag vill inte!", utbrister jag för mig själv. Men med vissa saker spelar det liksom inte någon roll om man vill eller inte!
"The same presidure as last time": Ner med datorn, bort med Spirou och Wilbur. Denna gång försökte jag först att stänga in dom i lill-rummet bakom kompostgaller. När jag i alla fall var där i hallen, så tog jag fram "rumpmedicinen" från jackfickan (har alltid med mig den). Gromit ramlar nu ned från fåtöljen. Ja, jag borde ha tagit ned honom därifrån, men jag trodde att jag skulle hinna få undan de andra hundarna först. Medan jag nu öppnar pillerförpackningen, så kommer Wilbur och Spirou vilt farande - de har forcerat kompostgallret. Jag schasar in dom in i sovrummet istället. Jag blir förbannad på Spirou - lyfter in honom i sovrummet. Wilbur har sprungit tillbaka till trygga soffan - jag hämtar honom och stänger in bägge bakom sovrumsdörren. De protesterar ljudligt.
Tillbaka till stackars Grompis. In med "rumpmedicinen" därbak. Har svårt att hitta "ingången". Medan jag sätter på mig ytterkläderna tänker jag att Gromit ligger lite oroväckande nära datorn som jag lagt på golvet i hörnet. Mycket riktigt så lyckas han "krampa" dit - och datorn får sig en ordentlig omgång. Jag drar bort honom därifrån - han fastnar istället under trimbordet i en lös antennsladd som bara ligger där på golvet.
Här ligger Gromit lugnt på trimbordet. Den omtalade antennsladden syns under bokhyllan. Som synes är detta en bild från ett annat tillfälle - ett borst- och klipp-klo-tillfälle!
Nu verkar Gromit dock ha krampat klart - nu börjar "eftersviterna". Efter att ha ropat på honom några gånger får jag ut honom. Han vill liksom istället till de andra hundarna som skäller i sovrummet. Denna gång struntar jag i att koppla honom. Men jag tar med mig "snabbkopplet" för säkerhets skull - ifall att. Han får springa lös på tomten. Jag börjar skotta. (Jippee! Det har snöat!! *ironi*)
Grompan är speedad. Smånafsar på mig. Snubblar över snöskyffeln och har sig. Jag tycker att detta speedade anfall-efterdyning är ganska obehaglig. Vet inte om jag liksom får "Buster-känsla? Tänk att det sitter i så många år efteråt - fast jag inte är riktigt medveten om det.
Jag skottar och skottar, medan Gromit far runt fram och tillbaka. Han är jätte-hungrig. Epilepsi-anfall är ju en sån kraftansträngning för kroppen, som efteråt vill få tillbaka all borttappad energi som har gått åt. Han blir även mycket törstig. Gromit hittar sop-påsen som jag tidigare slängt ut på altanen. I full fart, med sop-påsen i munnen, rusar han nedför den nyss skottade gången ned till gårdsplanen där jag står och tittar på honom. Han släpper den framför fötterna på mig, och börjar genast att försöka komma in i påsen, som doftar nygrillad kyckling (resterna av min middag). Jag tar påsen ifrån honom, och slänger först ut den över grinden. Gromit vill ha den!!!!
Efter att jag skottat färdigt uppfarten så försöker jag få Gromit att sitta kvar, medan jag slänger påsen i soptunnan. Efter ett par kommandon, så klarar han i alla fall att sätta sig ned, men att sitta kvar var alldeles för svårt. Han är ju ännu inte riktigt kontaktbar. Mot mitt bättre vetande, så låter jag honom följa med mig de få meterna ut till soptunnan - men han far rakt ut på vägen istället, och spanar ned mot stora vägen. Jag känner paniken börja gro i magen: "Tänk om han bara rusar iväg!!". Utan några egentliga problem (han lydde efter ett par upprepningar) får jag in honom på tomten igen, men jag kommer aldrig låta honom gå utanför grinden igen - inte i detta tillstånd, alltså.
Grindhålet med de exklusiva grindarna.
Jag stänger in Gromit i bilen medan jag skottar utanför grinden. Gromit skäller och skäller i bilen - uppfordrande och uppstressat. Hm...? Ska inte en epilepsi-hund ha lugn och ro? Jag skyndar mig så fort jag kan att bli klar. Vet egentligen inte varför jag absolut måste bli klar med skottningen. Jag var nog ungefär lika förvirrad som Grompan.Eller så bara behövde jag ha något att göra.
När jag släpper ut honom så far han genast bort mot grindhålet. Sedan springer han upp mot huset. Han lyssnar efter Spirou och Wilbur som hela tiden yl-skäller därinne i sovrummet. Jag släpper in Gromit. Han dricker vatten. Han vill inte riktigt gå ut igen, han undrar var de andra hundarna är. Jag har dock lite ångest för att släppa ut de andra, är orolig för att det ska bli bråk. Till slut får Wilbur och Spirou komma ut, och det blir lite kaosartat. Jag får strängt säga åt Gromit att lugna ned sig. Han hoppar och lekgruffar hårdhänt (hårdkäftigt?) på de andra. Egentligen är han nog bara glad att få se dom, men de andra uppskattar liksom inte hans burdusa hälsningssätt.
Jag fortsätter mitt skottande, och efter en kort stund lugnar Gromit ned sig. Han lägger sig ned för att försöka få bort snöbollar på frambenen. Faktiskt verkade det som om han genast kände sig mindre orolig när hela flocken blev samlad.
Efter en och en halvtimme ute gick vi slutligen in igen. Medan vi var ute, så funderade jag på hur skönt det skulle vara att inte ha en hund som är sjuk. Men... då skulle jag ju inte ha Grompan...
Lycklig agility-Gromit.
Jag insåg även att jag tycker att hans speedade tillstånd efter anfallet "bara" är obehagligt. Det jag verkligen har ångest för (förutom att Gromit ska få nya anfall eller fastna i ett), är när jag låter jyckarna förenas igen. Jag är så orolig för bråk. Men än så länge har jag lyckats avstyra det, med växelvis mycket stränga tillsägelser och med lugnande ord och signaler. Jag försöker ofta hastigt smeka Gromit när han far förbi, utan att på något sätt försöka hålla fast honom.
Väl inne fick alla fyra* i tur och ordning gå in i duschen för att få bort snöbollar på benen. Alla var riktigt duktiga - ingen försökte smita undan.
* Se Hannes komm. här nedanför. Haha! Det ska vara tre. Jag vet inte, men man är liksom - fortfarande - van med att man har fyra hundar. Glömde visst bort att Keaton inte är med längre. Eller så är jag sämre på matte än jag trodde.
Jo, hur gick det med datorn, då? Tja... behöver man verkligen ordentliga tangenter för bokstaven mellan o- och å-tangenten samt en dito för frågetecken *frågetecken*
Skämt å sido, så - som ni redan har märkt - så funkar själva funktionen under plast-tangenterna - som tur är!!!
Haha! Det var fyra bokstavknapp-pluppar som hade lossnat från tangentbordet. Efter lite letande hittade jag tre stycken utspridda på golvet. Men var sjutton är den fjärde? Jag letade i ungefär en kvart med ficklampa och lyste under möbler samt i dammiga hörn. Till slut gav jag upp, hämtade istället en fuktig trasa för att torka bort allt epilepsi-dregelstänk från datorn. Jag satte mig sedan ned för att se om datorn funkade - vilket den gjorde. Jippee! Efter en bra stund, så upptäckte jag o-knappen! Den låg exakt över 6-knappen, så att den först inte syntes! Yes!!!
Egentligen hade jag tänkt att skriva om "Enögda Gilbert" och lite om Slyngelkursen, men de historierna får jag ta en annan dag. Kanske imorrn! För nu har jag tröttnat på det här. Hm... Apropå det! Förfärligt mycket "p" det finns egentligen här i världen. (P-tangenten är inte så lätt-tryckt numera. *suck*)
Nu ska det här FIKAS!!!
