... bara latat mig.
Innan klockan blev elva - på förmiddagen (!) - så hade jag - förutom att lyckats vakna - OCH stiga upp - borstat/kammat tre hundar, rakat/trimmat fyra springer-öron inklusive halsar, rakat ett stycke pudelnos och klippt en del klor inklusive mina egna - mina ej med hundarnas klotång, dock (!) .Jag insåg att jag inte kommer att hinna med att trimma 12 stycken tassar - som så väl skulle behövas - innan det var hög tid att rasta jyckarna för att hinna skjutsa Gromit till sin kurs. Jag vägrar försätta mig - så gott jag nu kan - i stress och jäkt. Det har Keaton lärt mig. Och jag tänker fortsätta att leva med den insikten som Keaton så framgångsrikt givit mig. Tänk hur en liten simpel hund kan påverka och förändra en.
Sedan tog vi en kort rastningsrunda (då jag blev sur - som vanligt - på Gromit, och Wilbur-stackarn tycker allt är bu och bläh, för matte är läskigt oberäknelig för hon ibland av okänd anledning blir näst intill skogstokig. Han fattar ju inte att det är Grompan jag blir sur på - jag måste göra nåt åt den här onda cirkeln).
Verkar som jag försöker slå världrekord i l-å-n-g-a meningar. Eller...? Vad håller jag på med, egentligen?
Efter kursen så gick vi en liten liten liten kortkort nästan skogspromenad. Vi tog en kort vända i typ "skogsdungen" mellan brukshundklubben och Solskiftesvägen. Gromit flög i princip konstant över den snötäckta marken. Han svischade förbi oss oavbrutet. Hans tassar nuddade marken bara enbart några mikrosekunder. Är man en flyyyygande fågelhund, så är man.
Här blev det "epilepsianfall-paus". *suck* Ska nog ringa veterinärn på måndag. *suck igen* Jag som var så nöjd och glad för att det har varit en bra dag. Ja, ja... Jag kom liksom av mig nu.
En stund senare....
Där rusar Gromit iväg - på nya äventyr.
Gromit-gubben fick förresten beröm av instruktören flera gånger på dagens kurstillfälle. Han var riktigt duktig.
Efter "skogspromenaden" så åkte vi och jobbade litegrann, och därefter handlade jag inför morgondagens Wilbur-kalas medan hundarna vaktade bilen. Då visste jag inte om att Wilbur-kalaset skulle bli framskjutet. Dumma lilla Miranda har blivit magsjuk. Och då kan man ju inte gå på kalas. Så Wilbur får vänta på sin födelsedags-tårta. Jag är ganska säker på att han tycker det är helt okej. Allra helst eftersom han är lyckligt ovetandes om det hela.
Wilbur, bilden är från igår - innan nosrakning.
"Dumma" söta Miranda.
Bilden är från i somras på Keatons 14 års kalas.
Om det är nån som undrar... Gromit ligger nu - äntligen - och sover vid mina fötter. Det gjorde han i och för sig även innan anfallet. *suck*
Jaha, eftersom det nu inte blev nåt Wilbur-kalas imorgon, så behöver jag inte städa (eller fixa chokladkaka). Det är en dag imorgon också. Så nu så latar jag mig igen. Ordningen är återställd. Yes! *
En bild på Spirou från gårdagens boll-lek.
Apropå lek.. Det är ett ekipage på Gromits kurs, som "oroar" mig. Inte för att jag har nåt med saken att göra, men idag tyckte jag lite synd om dom. Jag hörde hussen sucka djupt och förtvivlat över sin unghund som inte "ville" samarbeta med honom. Jag "hörde" även hunden sucka förtvivlat några gånger. Han visade mycket tydligt att han ville följa med instruktören istället för sin stela och otydliga husse. "Ja, för henne förstår jag i alla fall, och hon är ju stört-rolig!!", visade han.
Ja, vad gör man som instruktör för att "omvandla" en stel tråkig pensionär som inte har mycket till timing-känsla. Hussen visar tydligt att han verkligen tycker om sin hund, men.han har så svårt att förmedla det han vill, så att hunden förstår.
Jag ska (antagligen) ha en slyngel-kurs nu i vår, och ekipage likt denna husse och unghund är inte ovanliga. Det är så himla lätt att avfärda det hela med att tänka att det är fel hund med fel ägare, och att det finns inget att göra åt det. Men... kanske det finns nåt - vad vet jag inte - som kan underlätta kommunikationen mellan en stel timing-befriad människa och en livlig reaktionsnabb hund. Jag ska klura på det. "Ja, ja... Lycka till!", tänker ni lite blasé. Allra helst alla ni som har år av instruktörsvana.
Gromit.
Jag skojade med honom och rufsade upp hans fula huvudtofsar så mycket jag kunde. Tofsarna är idag ett minne blott.
Är man söt eller är man?!
(Lite suddig är man i alla fall)
* Ja, jag åt en El Maco Grande-meny även denna gång efter Gromits kurs. Den var superb även idag.