... skulle kunna sammanfattas med dessa ord:
Såg solen (!) (om än bara för några minuter), jobbade (bara till kl. 13.00, typ), bakade matbröd (!), dåsade till i soffan (höll på att försova mig), snö"rally" på oplogade snödrivstäckta vägar hem till mina bröder vid halv-elva, Kabooom!, Pang! och "Pyyyysch"-tjut!, snö-"rally" hem på ännu mer snödrivstäckta oplogade vägar och slutligen SNÖSKOTTNING!! (till strax före kl. 04.00).
Men.. så här kortfattad kan jag ju inte vara.... *sätter mig till rätta framför tangentbordet*
Eller förresten! Ska det bli mitt så kallade nyårslöfte? Att jag numera ska fatta mig kort, och enbart skriva om väsentligheter? Att inte överdriva och babbla på om oviktiga vardagliga händelser i min närhet och där omkring. Att låta bli att slänga in kommentarer såsom att jag just nu har Wien-filharmonikernas Nyårskonsert på TV:n, och att jag har varken stängt av ljudet eller bytt kanal. Märkligt? Har jag blivit gammal och börjat gilla sånt där symfoni-oväsen? *lyssnar en stund på oväsendet*
Nä! Nu åkte volymen ner ett par snäppar. Okej, då! Det finns guldkorn lite här och där i detta symfoni-oväsen. Det svåra är bara att hitta dom! Tacka vet jag gammal hederlig "dunka-dunka"-musik. Det är en lisa för själen, det! Tänk Aerosmiths´ "Hold On" eller Verve´s "Bittersweet Symphony" eller varför inte Frank Zappas "The Muffin Man". Hm..? Undrar varför just dessa tre låtar... nej, jag menar .. stycken dök först upp i mitt nya lilla huvud? Eh...? Jag är tydligen gammal! Ja, eftersom inte Jay Smith eller... ja, vad dom nu heter, spontant poppade upp. *lyssnar en stund till till symfoni-oväsendet*
Tja... den här låten var ju helt okej. Det svänger ju!
Men nu så sabba dom låten igen, med en massa... ja, vad håller dom på med egentligen? Börjar dom helt plötsligt mitt i låten stämma instrumenten? Märkligt? Men nu svänger det igen! Bestäm er, symfoni-grabbar o -tjejer!
Hm...? Undrar när man ska börja följa sina nyårslöften? Redan nu på nyårsdagen?! Oj! Om det nu är nån som glömt bort... Jag skrev en bra bit upp här ovan i texten att jag skulle ha som nyårslöfte att i år börja fatta mig kort, och inte skriva en massa dravel. Ooops!
Nä, jag tror inte på nyårslöften. Har aldrig gjort - kommer aldrig någonsin göra!
Okej... Det som jag egentligen skulle skriva om: Nyårsafton.
Den numera skott-berörde Spirou ville knappt gå ur bilen när vi skulle gå till jobbet. Det smällde ingenstans (vad jag la märke till i alla fall), men han kanske antingen känner vittring av krutdoft och/eller sammankopplar parkeringen etc med smällar och knallar. Precis innan vi skulle gå in genom Skutans skjutdörrar tog han sats och drog hårt och bestämt bortåt i ett desperat försök att få mig att inte gå in till jobbet. Byggnadsarbetarna i lokalen ovanför mitt jobb var dock lediga, så det var lugnt och tyst.
Vid promenaderna igår hade jag speciellt tagit med mig "Schmackos" för att ge Spirre vid eventuella smällar och knallar (i en förhoppning att han ska associera smaskiga godbitar med pangandet). Spirou har nämligen den senaste månaden byggt upp en STOR - och då menar jag JÄTTE-STOR - passion för just denna läckerhet. Det var brorsan som för en tid sen gav jyckarna dessa godbitar, och Spirou är som född på nytt! Det är lite märkligt för han har ju käkat schmackos förut - utan att få denna "schmackos-passion". Genast när han träffar brorsan, börjar han (Spirou, alltså) spontant att visa upp ett potpurri av konster i ett förfinat sätt att tigga, för att förhoppninsvist få en eller två schmackos-bitar.
Schmackos-kuren funkar sisådär; han visar rädsla, men han är tuff nog att ta emot godbitarna och både tuggar och sväljer. Duktig vovve! På gårdagens promenader så har han mest gått räddhågat bakom mig med låg svans. Så fort han har visat intresse för att nosa på luktfläckar eller dra i kopplet, så har jag låtit honom få göra det. Enkom för att han då är duktig och klarar av att tänka bort att det eventuellt kan knalla till lite här och där.
Vid själva tolv-slaget, så stannade förstås alla hundarna inne. Och även jag för en gång skull. Dels för att jag ville ha koll (i ögonvrån) hur Spirre uppförde sig, och dels för att jag var för lat för att snöra på mig kängorna.
Väl hemma vid halv-två-tre-tiden vägrade Spirou först att hoppa ur bilen. (!) Det knallade ingenting, men han förknippar visst situationen med otrevligt pangande. Medan jag, Wilbur och Gromit (nja, de var mest bara i vägen) skottade gårdsplanen och uppfarten, så satt Spirou som en staty tryckt tätt intill bilen. När planen var skottad till hälften kastade jag ut lite godbitar - och han sprang genast runt för lite godis-sök. Duktig vovve!!
Strax före kl. 04.00 var jag klar med snöskottningen inklusive gången upp till huset och altanen samt den snön på taket som jag nådde upp till. Visst kunde jag ha väntat till idag, men jag följde mitt motto: "Bäst att passa på medan man vet att man är vaken".
Jo! När jag precis gick bort för att ställa tillbaka snöskyffeln blåste det till - och alla snö från träden föll ned på den just renskottade gårdplanen. Det blev alltså lite mer skottning innan skyffeln fick vila.
Det var både läckert och lite skrämmande med dessa kastvindar som gjorde att snön rasade ned från träden. Som stora kaskadvindar yrde snön över en. Man fick ingivelse att fly bort från den flygande kalla snön. Vilken styrka det finns i dessa naturkrafter! Jag kollade ofta upp för att se att jag eller hundarna inte stod direkt under de fortfarande snötäckta träden. Vid ett tillfälle råkade Gromit stå precis under träd när snön med ett smärre dån föll ned. Han stod helt still, och såg sen ut som en tvättäkta snögubbe (snöhund)!
När vi sedan gick in, så var hundarna mycket trötta, och alla somnade strax tryggt in (även Spirou) i varsitt hörn av soffan. Sjäv kände jag mig lite illa till mods när jag mindes att det på nyårsdagens morgon är exakt ett år sedan Gromit fick sitt första epilepsianfall (se Dagbok 1 jan -10). Blev oförklarligt (?) orolig att somna - ville inte att det skule hända igen. Förresten är det den åttonde januari ett år sedan Keaton dog. Dumma 2010!! :((((((
Det var bättre förr! Då hade man världens bästa Keaton vid sin sida, och så var det inte så himla mycket snö!
Fast mitt nybakade matbröd är gott!