Igår morse när jag gick från parkeringen till jobbet funderade jag lite på om anledningen till att Grompan inte har dragit så väldans förskräckligt förfärligt mycket i kopplet de senaste dagarna beror på att han plötsligt blivit lydig, eller om det beror på att han blivit äldre - han fyller snart fyra år - eller möjligtvis på att hans förhöjda fenemal-dos påverkar honom något. Hur som helst tycker min arm och rygg att det är ganska behagligt att lite då och då under promenaden inte bli hårdhänt dragen hit och dit. Det var igår morse det. Idag var han som vanligt igen.
Apropå den där dumma epilepsin, så är det så sorgligt att en klubb-kamrats ena hund har i dagarna fått lov att få somna in för gott på grund av ep. Ego-trippad som man är så har detta fått en att fundera på om man själv i framtiden kommer vara i samma situation. Samtidigt som man beklagar sorgen, så är man... lättad att denna gång så har man själv sluppit undan - hittills i alla fall. På ett sätt känns det lite orättvist; Att Grompis lever och frodas, men inte Lisen... *ledsam suck*
För tillfället går jag lite i väntans tider; Kommer det bli något anfall eller inte? Under de senaste månaderna har Grompan fått ett anfall i månaden,12/9, 24/10, 25/11, 19/12 och 3/1. Mellan februari (medicin-start, förra året, alltså) och juli var det anfall-fritt. Idag är det det 21:a, och man undrar om den höjda dosen har effekt.
Apropå den 21:a januari. Idag är det Baloos födelsedag. Han blev 14 år och en vecka. Jag skulle ju scanna in bilder på honom, ju. Hm.. Vänta ska se om jag hittar nåt...
Baloo sitter längst till vänster. Intill sitter stor-pudelvalpen Eskil och Didrik med lilla Keaton sovandes framför. Bilden är tagen på Kanalens dag 1995. Det var tider det! *nostalgisk suck*
Här är Didrik, Wilbur och Baloo hemma i lägenheten, nångång mellan 1999-2002. Tänk att man minns precis hur det kändes när man klappade dom. Baloos kraftiga och muskulösa kropp. Didrik var lite mer som Wilbur i kroppen. Haha! Även till det mentala. De var/är lika ettrigt envisa. :)
En liten anekdot apropå Baloos muskler:
Baloo var på veterinärsbesök hos en ny veterinär (som jag hade blivit rekommenderad av uppfödaren). Baloo som annars var en tuff jycke darrade skräckslaget medan veterinären kände igenom Baloo uppe på undersökningsbordet. "Det här var mig en livlig krabat!", utbrister denne för mig ännu okände veterinär muntert. "Eh..? Ser han inte hur han darrar? Ska vi fly från denne blinda människa innan...!", hinner jag förskräckt tänka innan veterinären förklarar: "Jo! Jag känner det på musklerna!!" "Ahhh!", tänker jag nu lättad - och mycket stolt!
Apropå valp-Keaton på bilden här ovanför, så bröt jag ihop litegrann igår kväll när jag städade inne i sovrummet inför Wilburs 12-årskalas på söndag. Jag hade CD-spelaren på och denna låt plötsligt ljöd ut ur högtalarna:
"I was aiming for the sky, Ended up flat on the ground. Once again the sun is rising, I better keep on walking, keep on walking"
Jag mindes och kände den där smärtan i bröstet som man hade förra året (se Dagbok 13/3 -10) efter min älskade Keatons bortgång, samt konstaterande av Gromits epilepsi-diagnos och ovissheten därom. Gromit som jag hade planerat skulle bli Keatons efterträdare, och en blivande agility-stjärna. Planer som då tycktes totalt haverera. Det var ett år sedan, i februari 2010. Nu vet jag (något) bättre.
Mitt i mitt städande sätter jag mig på sängen, spelar låten om och om igen medan tårarna rinner. Saknar Keaton så mycket, och vetskapen om att man aldrig mer kommer att få träffas gör så ont. Samtidigt intalar jag mig själv att denna smärta är det enda han och jag fortfarande har kvar tillsammans. Jag ska vårda den, vill aldrig sluta känna.
Efter en stund kom Spirou (Keatons systerson) in i sovrummet undrande vad jag pysslade med där inne egentligen. Han kom och la sig bredvid mig på sängen - min gullunge.
Spirou håller kopplet - precis som Keaton brukade göra. :)
En morgon-fundering var visst rubriken...
Jo, en annan sak jag funderade på igår morse var detta lite komiskt mänskliga beteendet att när det är vinter och en massa snö, så slutar många att plocka upp efter sin hund. Folk som tydligen annars brukar göra det. Ingen snö - bara några enstaka kvarglömda högar. Snö efter den har smält något - den ena "kvarglömda" högen efter den andra tittar upp likt vårtecken. Inte kan väl hundar bajsa mer på vintern? Man har inte tillräckligt med påsar med sig, och därför låter högen ligga, eller? Bajsar verkligen hundar mer på vintern??
Här är det mina egna hundar som är boven - hemma på tomten.